Den 15 september 2002 steg Ellen Hyttsten in i Landstingsförbundets luftiga glashus vid Slussen i Stockholm, som direktör vid avdelningen för Hälso- och sjukvårdspolitik. Hon hade blivit uppmanad att söka, men hade själv inte tänkt göra det.
? Jag måste väl ha gjort hyfsat ifrån mig på mina tidigare jobb, säger hon blygsamt.
Hennes uppgifter innefattar det externa arbetet mot departement och Socialstyrelsen vad gäller hälso- och sjukvårdsfrågor. Under hennes avdelning ligger också det som tidigare kallades Läkemedelsprojektet, som i dag är integrerat i ordinarie verksamhet.
? Läkemedelsfrågorna har samma status som tidigare och lyfts regelbundet upp till politikernas möten i arbetsutskottet. Det är fler personer som kliver fram i frågorna men de är lika viktiga som tidigare.
Jobbar nära politiken
Som direktör på Landstingsförbundet arbetar hon nära 50 experter och mycket mot staten på nationell nivå.
Likheten med tidigare jobb är frågorna, samt närheten till politikerna.
? Det är roligt att jobba nära politiken. Jag har arbetat i politiska organisationer sedan jag var ung, de spelreglerna måste man kunna hantera.
Ellen Hyttsten har själv aldrig haft några egna politiska ambitioner. Men efter att ha arbetat med alla tänkbara politiska färgblandningar har hon lärt sig diplomatins värde och vikt.
? Jag har försökt att vara en proffsig tjänsteman och jag tycker att jag har lyckats med det.
Enligt henne själv är hon bra på att se helheter, att få ihop olika verksamheter som inte har arbetat tillsammans och att strategiskt se vilka frågor som är viktiga.
? Dessutom är jag stark och mentalt uthållig, samtidigt som jag kan vara lyhörd och lyssna in vad människor säger. Men jag är inte rädd att säga ifrån eller säga vad jag verkligen tycker.
Tufft på livets baksida
Att hon var aktuell för jobbet kan delvis förklaras med lång erfarenhet. 23 år gammal, 1972, började hon arbeta som socialsekreterare i Linköping. Där fick hon sin beskärda del av livets skola ? erfarenheter hon har haft nytta av hela vägen genom sin yrkeskarriär.
? Jag gjorde jättetuffa saker som att omhänderta barn, arbeta med sexuella övergrepp och missbruk. Det jag lärde mig då, allt det där svåra på livets baksida, har jag haft med mig genom livet. Ingenting kan bli värre. Jag vill aldrig gå tillbaka och arbeta med det igen. Inte ute på fältet i varje fall.
Hon stannade i Linköping fram till 1992. Ett kort jobb i Motala följde, två och ett halvt år som produktionschef inom skola, barnomsorg och äldreomsorg, innan familjen flyttade till Jämtland.
? Jag och min man är båda från Jämtland. Trots att vi hade bestämt oss för att inte flytta tillbaka gjorde vi det när jag blev erbjuden jobbet som primärvårdschef i Jämtland 1994.
Hon berättar att hon sedan tidigt varit engagerad i människor, i både sociala och i samhällsfrågor.
? Jag märkte snabbt att jag ville vara med och påverka, styra och ställa.
Det gör hon också, bland annat vad gäller sammanslagningen mellan sitt eget förbund och Kommunförbundet. Arbetet pågår för fullt. Ellen Hyttsten har samordningsansvar mellan förbunden. Kanslierna sitter redan på samma ställe och blir ett 2005. De politiska organisationerna slås samman 2007.
? Det är jättebra att förbunden slås ihop. Vi måste se helheten i det vi gör och samordna oss. Det sänder helt rätt signaler till kommuner och landsting.
I och med sammanslagningen tror hon att samordning och integration av läkemedelsfrågor blir bättre.
? Jag tror att det kommer att vara positivt för läkemedelsfrågorna. Det finns ett stort intresse och en stor medvetenhet kring dessa frågor, som fortsätter att ligga högt upp på den politiska dagordningen.
Utbilda viktigaste uppgiften
I Ellen Hyttstens värld är läkemedel en viktig del av hälso- och sjukvård.
? Rätt använda betyder de oerhört mycket för många människor. Men mycket läkemedel både skrivs ut fel, används fel eller inte alls. Därför räcker inte pengarna alltid till allt.
Som en följd av detta får landstingen ofta utstå mycket kritik för kostnadspress och ovilja att betala för nyare och dyrare läkemedel.
? Vi måste använda våra resurser på rätt sätt.
Därför arbetar Landstingsförbundet på olika sätt för en bättre läkemedelsanvändning. Bland annat genom krav på bättre uppföljningsinstrument, och att varje landsting ska få tillgång till det register för uppföljning av läkemedelsförskrivningen som föreslagits i den Ekbergska utredningen.
? Vi vill också ha ett avidentifierat register för att verksamhets- och kvalitetsmässigt kunna följa upp vilka läkemedel som förskrivs för vissa diagnoser.
Genom ett sådant register vill landstingen följa upp förskrivningen både på verksamhetsnivå och på patientnivå.
Pengar som frigörs genom en bättre läkemedelsanvändning vill hon använda till förbättrad medicinering för vissa patienter eller till annan alternativ sjukvård.
? Det beror på hur det ser ut i det enskilda landstinget. Men det är också jätteviktigt att titta på hela hälso- och sjukvården, och försöka effektivisera och förändra vården, vilket vi också prövar i olika projekt. Med systematiskt förbättringsarbete går det att effektivisera vården med upp till 50 procent.
Hon ser läkemedelskommittéerna som en viktig part för bättre läkemedelsanvändning, men att de idag inte gör rätt saker. Deras viktigaste arbetsuppgift är inte att göra rekommendationslistor.
? De ska i än större utsträckning arbeta med följsamhet, implementering av nya läkemedel och att få människor att ta rätt läkemedel.
Utbildning är kommittéernas viktigaste uppgift, enligt Ellen Hyttsten. Det behövs som motvikt till läkemedelsindustrin. Trots det är hon dock inte helt ovillig till samarbete med industrin.
? Vi vill samarbeta med industrin men det beror på vad det gäller. När det gäller patientinformation ska inte industrin vara med. Patienterna ska få sin information via läkarna eller apoteket, inte via industrin.
Det krävs förändring
Just nu är finansieringen av läkemedel en stor knäckfråga. Ellen Hyttsten vill ha ett fortsatt delat ansvar mellan landstingen och staten, bland annat eftersom staten sätter priserna genom Läkemedelsförmånsnämnden, vilket landstingen bara delvis kan påverka, och eftersom landstingen i dag inte har till- räckligt bra uppföljningsinstrument.
? Dessutom är kostnadsutvecklingen osäker. Eftersom vi inte äger frågorna måste ansvaret vara delat. Det fanns ett förslag att man i skatteutjämningen skulle lägga in ett generellt statsbidrag för läkemedel. Det vill inte vi. Då lägger man fast en kostnad och kostnaderna har varierat så oerhört över åren.
Det ser hon som olyckligt eftersom hon tror att kostnaderna för läkemedel ökar framöver. Förändringen med generisk substitution kommer inte att hålla kvar kostnaderna på en låg nivå.
Men trots kostnadspress och besparingar i landstingen tycker hon att vi egentligen borde spendera mer pengar på hälso- och sjukvård. Samtidigt erkänner hon att senare års besparingar medfört effektiviseringskrav i vården.
? Vi hade inte kommit så här långt i vår utveckling om det inte hade varit brist på pengar.
Vårdplatser försvinner
De ekonomiskt tuffa tiderna till trots i landstingen, tycker Ellen Hyttsten att det görs mycket bra arbete i sjukvården, med bättre kvalitet än tidigare. Det görs fler operationer. Saker som tidigare gjordes enbart på sjukhusen kan i dag även göras hemma. Hon tycker att det är bra med strukturförändringar där akutsjukvården koncentreras. Problemet är att allmänheten uppfattar det som något annat.
? Den enskilde medborgaren ser vårdplatser som försvinner, sjukhus som inte har allting. Det är ett hot.
Hon är övertygad om att om man verkligen har patientens bästa för ögonen klarar man av kostnadspressen. Men att det inte är säkert att den enskilde patienten upplever det så. Människor som har tre mil till BB blir upprörda när deras BB ska stängas.
? I Jämtland är det ibland 30 mil till BB men dödligheten är inte större än i andra delar av landet.