Mannen som fann den rätta formen

Astra betyder stjärna på latin. Företaget, numera införlivat i ett svenskt-brittiskt konglomerat, har förstås varit beroende av många lysande stjärnor under sin framväxt och utveckling till ett internationellt storföretag. Ivan Östholm, Arvid Carlsson och Lars Werkö är några av de många profiler som har en stor del i företagets framgångar.

En annan, som till skillnad från många andra kanske inte riktigt fått den uppmärksamhet han förtjänar, är den mångårige farmaceutiska forskningschefen John Sjögren. En förklaring till att han är ganska okänd utanför farmacivärlden kan vara att han främst varit verksam inom galenisk farmaci ? ett forskningsområde som ligger lite vid sidan av huvudfåran i läkemedelsutvecklingen.

En annan förklaring kan ha mer med hans personliga egenskaper att göra. När jag träffar honom för första gången får jag intrycket att han är en typisk representant för den klar- och snabbtänkta, strävsamma, långt ifrån självförhävande personlighetstyp som verkat i det tysta och ? enligt en personlig teori ? varit oumbärliga för det svenska välståndsbygget.

Ingen paradvåning

Man förväntar sig kanske att en pensionerad innovatör med John Sjögrens meritlista skulle leva på sina lagrar i en grandios villa med sjöutsikt, alternativt en rymlig paradvåning. Men John Sjögren bor med sin fru i ett typiskt medelsvenssonskt kedjehus i en av Göteborgs kranskommuner. Här träffar Läkemedelsvärlden honom en sval och syrerik sensommardag och välkomnas med nybryggt kaffe och kardemummakaka.
John Sjögren är ingen urgöteborgare ? det hör man snabbt ? utan bördig från Enköping. Han valde i unga år apotekarbanan mest av en slump, ?jag såg en annons och så blev det?. Enligt den gamla apotekarutbildningens kursplan gick han först ett år som apotekselev före de treåriga studierna på Farmacevtiska institutet i Stockholm, och arbetade sedan ett år som så kallad postskolär elev.

? Tiden på apotek var ganska kul, men labbandet under studietiden var ännu roligare. Som tur var hamnade jag på ett apotek som hade ett distriktslaboratorium där jag till exempel fick blanda till tinkturer, berättar han.

Efter studierna sökte han 1956 jobb som militärapotekare ? men fick det inte. Istället tog historien en annan vändning; John Sjögren fick en tjänst under Ivan Östholm på läkemedelsföretaget Hässle i Göteborg.
Där blev han kvar.

Disputerade på duretter

När han kom till företaget, då beläget i stadsdelen Gårda, arbetade ett femtontal personer på labbet. Man hade svensk agentur för Geigy och totalt cirka 130 olika produkter som presenterades i en katalog. Ingen av dessa finns kvar idag. Vepidon, ett kombinerat smärtstillande och lugnande medel, och Hylico, ett torvbaserat extrakt som reumatiker tillsatte i sitt badvatten, var två av storsäljarna.
Chefen Ivan Östholm brann för att det lilla företaget skulle börja tillverka produkter för den internationella marknaden, men dessa ambitioner stod i kontrast till att man inte hade några kemiska eller farmakologiska resurser.
? Därför insåg vi ganska tidigt att utveckling av beredningsformer, det som längre fram kom att kallas biofarmacevtisk produktutveckling, kunde bli vår grej.
I linje med dessa ambitioner inledde företaget på femtiotalet en satsning på att ta fram tabletter med förlängd effekt, depåtabletter. Det första resultatet blev Duretter, där ett lättlösligt läkemedel infogas i ett plastskelett i form av en porös, polymerbaserad bärarmatris.

Astra har använt beredningsformen för ett tjugotal läkemedelssubstanser, varav många fortfarande finns på marknaden. John Sjögren hade en nyckelroll i utvecklingen och disputerade 1971 på principen bakom duretterna.
På 1950-talet bedrev man parallellt det arbete som ledde fram Novalucol i suspenderad form.
? Biofarmacevtiskt var det relativt enkelt. Vi testade faktiskt att produkten fungerade på oss själva.

Fann optimal beredning

1959 blev John Sjögren farmacichef på Hässle i ett dynamiskt skede. Företaget växte, flyttade till Mölndal och inledde ett nära samarbete med den medicinska fakulteten i Göteborg. Arvid Carlsson ledde in företaget på vägen mot den moderna receptorfarmakologin; i första hand mot principen för betaadrenerg blockad. Astra hade tidigt tillgång till två betablockerande substanser, som fick varunamnen Aptin och Seloken.

John Sjögren och hans medarbetare fick uppgiften att utforma en fungerande beredningsform. Resultatet blev sedermera Seloken Zoc, en nära nog optimal beredning i den meningen att den åstadkommer en i princip konstant frisättning av läkemedel. Tabletten består av tusentals mikrokapslar som frigörs när tabletten faller sönder och sedan fördelas i magtarmkanalen, vilket ger en förlängd total passagetid för läkemedlet. Både den teknik som utvecklades för att producera stora mängder identiska pellets och metoden bakom framställningen av det speciella hölje som fordrades var innovationer i sig. Seloken Zoc är alltjämt en av Astrazenecas största produkter sett till försäljningsvolymen.

Labil substans

På 1980-talet uppfann John Sjögren och hans kollegor en ny, avancerad biofarmacevtisk beredningsform anpassad till den svårlösliga kalciumantagonisten felodipin (Plendil). Vare sig Duretter- eller Zoc-teknologin fungerade i det fallet. Idén var istället att först göra substansen mer lättlöslig genom att koppla på ytaktiva ämnen. För att kontrollera frisättningen bäddades substansen sedan in i en sakta svällande cellulosamatris. Läkemedlet diffunderar då mycket långsamt; frisättningen av läkemedelsmolekyler styrs istället av den långsamma nednötningen av tablettens ytlager.
? Plendil hade nog aldrig kunnat bli en produkt om vi inte hittat en så speciell beredningsform, säger John Sjögren.
Nästa uppgift stavades omeprazol (Losec), en om möjligt ännu större utmaning.
? Här var problemet att substansen är så labil. Den är känslig för variationer i temperatur, ljus, fukt och pH. Vår uppgift blev att skydda den mot det mesta, men ändå få fram den till målmolekylerna i magsäckens parietalceller. Det tog fem år att ta fram en beredningsform, Losec-kapseln, som fungerade, berättar John Sjögren.
En vidareutveckling skedde sedan delvis av patenttekniska skäl till dagens Losec Mups-beredning, vars grundprincip liknar den som används för Seloken Zoc.

Många fiffiga beredningar

John Sjögren är ett levande bevis på att Astras kompetens inom biofarmacevtisk forskning och utveckling varit hög. Han menar själv att medvetenheten om biofarmacins betydelse och möjligheter varit och är större i koncernen jämfört med de flesta andra läkemedelsföretag.
? Det här är en unik profilering. Vid mergern med Zeneca var faktiskt åtta av tio av Astras största produkter speciella beredningar baserade på biofarmacevtisk produktutveckling, säger John Sjögren.
Vad gäller orala beredningar ser han inte någon större utvecklingspotential längre; ?jag tror att vi i stora drag nått dit det går att komma?. Han tvekar också inför vissa nya administreringsformer, exempelvis transkutan administrering via mikronålar, men har större förhoppningar kring konceptet prodrugs i linje med Astrazenecas nya framtidshopp ximelegatran (Exarta), ett läkemedel som för övrigt tagits fram på Astra Hässle i Mölndal. En prodrug är en kemisk modifiering av en läkemedelsmolekyl, exempelvis med syfte att göra den mer lipofil. Molekylen omvandlas sedan till sin aktiva form vid verkningsstället.
? Jag tror snarare på ett nytt tänkande baserat på ökad förståelse av barriärmekanismer än ny teknologi.

Struktureringsförmåga

Varför blev John Sjögren så framgångsrik? Hans eget svar är att han, över allt annat, haft en avgörande förmåga att lösa problem genom att strukturera.
? Ibland har det nästan gått till överdrift och blivit ett problem, skrattar han, på ett klädsamt, lätt självkritiskt sätt.
Möbleringen i hans hem bekräftar bilden. Det ser väldigt välstrukturerat ut i vardagsrummet på Hönekullavägen i Mölnlycke.