Every man?s life lies within the present, for the past is spent and done with, and the future is uncertain.? Denna kvasifilosofiska utsaga finner jag då jag en måndagsmorgon råkar öppna ett av helgens alla näterbjudanden om en vackrare kropp, ett lyckligare jag och hetare sexliv. Versalerna skriker. ?We?ve got EVERYTHING that you will ever WANT!?
Ja, vem vill inte var skön och potent? Allt annat kan tyckas vara depressiv fantasilöshet eller asketiskt självplågeri. Det är som om vi är besatta av drömmen att vara friska, lyckliga och obesmittade. Livet finns bara här och nu. Bara en gång. Därför gäller det att optimera jagets möjligheter. Det som stör ska bort med hjälp av kirurgi, tabletter och medicinsk hightech.
Det finns de som oroar sig. Alltför mycket biomedicinskt mixtrande riskerar att skapa brist på autenticitet och mening. Ett slags brist på mänsklig erfarenhet. Vi kanske känner oss bättre med hjälp av piller, ingrepp och stimuli, men är i själva verket allt mindre friska eftersom vår känsla av att må bra har blivit programmerad, artificiell och oäkta.
I allt detta är ett särskilt stråk särskilt oroande: att kvinnor inte bara är mer exponerade för drömmen om det förvandlingsbara jaget, utan tycks också mer mottagliga. Jag läser i rapporten ?Behandling av depressionssjukdomar? (Statens beredning för medicinsk utvärdering). Den är dyster bakom omslagets gladgula yta. Entydighet saknas på de flesta punkter utom en: en dubbelt så hög frekvens depressioner hos kvinnor som hos män. Enligt Lundbystudien riskerar 45 procent av alla kvinnor att utveckla depression någon gång under livet. Var tolfte kvinna står på någon form av antidepressivum.
Kvinnan som storkonsument av läkemedel är ett gammalt tema. Till förra sekelskiftets många kvinnliga hotbilder ? hysterikan, nymfomanen, kleptomanen ? hörde just den drogberoende kvinnan. Temat innehöll en hel kulturs negativa bild av det kvinnliga. Det stod för den svaga kvinnans flykt in i rus och bedövning, den begärande kvinnans beroendeframkallande konsumism eller den frigjorda kvinnans brist på självkontroll.
Temat upplevde en andra våg med 1950-talets (amerikanska) hemmafruideal där leda i en passiviserad och förtingligad kvinnoroll gjorde läkarbesöket till en tröst och pillerasken till en ikon. Allt detta fick bland andra feministen Betty Friedan att gå till motattack i Den feminina mystiken (1963).
Och i början av det 21:a århundradet ser vi en tredje våg av kvinnlig maktlöshet definierad av alarmerande ohälsosiffror och hög läkemedelskonsumtion allt längre ner i åldrarna. Allt exponerat i mediala bekännelseromaner, seriestrips och såpor där depressioner och kokett pillerknaprande har blivit ett slags självuppfyllande profetior. I varje tidning varieras dagligen temat om unga kvinnors vanmakt inför otillräcklighetskänsla och heta drömmar om just det förvandlingsbara jaget.
Med andra ord ett slags jättelik backlash för den kvinnliga frigörelsen. Jag önskar oss uppror.