En person dödades och minst sju skadades när en man gick till angrepp med ett järnrör mot en grupp resenärer på Åkeshovs t-banestation i Stockholm våren 2003.
Två personer dog och många skadades när en bilist mejade ned fotgängare längs Västerlånggatan i Gamla stan i Stockholm samma månad.
Och samma dag som utrikesminister Anna Lindh dog av Mijailo Mijailovic många knivhugg dödades en flicka i Arvika av en man, som liksom de andra förövarna, led av allvarlig psykisk störning.
I oktober 2003 utsågs så Anders Milton av regeringen att hitta lösningar på en som det tycktes havererad psykiatrisk vård.
? Jag ska bidra till att vården och omsorgen av människor med svårare psykisk ohälsa blir bättre, är Anders Miltons sammanfattning av det 14 sidor långa direktivet som följde med uppdraget.
För även om våldshandlingarna var det uppenbara skälet till uppdraget så finns det en förhistoria.
? Om allmänheten och politikerna ansett att den psykiatriska vården fungerade, då hade man sett de här våldsbrotten som enskilda händelser som inte föranlett regeringen att tillsätta en psykiatrisamordnare.
? Anta att det till exempel inom radiologin inträffat fyra-fem dödsfall på grund av att en felaktig metod använts. Inte hade man då tillsatt en röntgensamordnare eftersom man vet att systemet fungerar, men att enskilda individer kan göra misstag.
I strykklass
Ingen annan patientgrupp har under senare år nedprioriterats så mycket som de psykiskt sjuka. 1997 gick 13,1 procent av landstingens budget till psykiatrin, men fem år senare bara 10,7 procent.
Trots att det i de flesta familjers närhet finns någon med psykossjukdom tycks vår ambition som samhälle ha varit lägre för de här människorna än för andra hjälpbehövande.
Att resurserna är jämförelsevis mindre inom den psykiatriska vården än den somatiska tror Anders Milton bland annat beror på att det inte råder konsensus om behandlingen.
? Forskningen och utvecklingen på det här området har inte nått lika långt som inom somatiken. Relationen mellan själ och kropp, mellan den enskilde individen och hennes omgivning, uppväxt och vad som händer senare i livet är mer komplicerat än när det gäller somatiska åkommor.
När meningsskillnaderna är så stora som de varit inom psykvården har det politiska systemet nåtts av motsägelsefulla signaler och krav från företrädare för olika behandlingssätt.
? Och då vet det politiska systemet inte heller vad det ska göra.
När det gäller psykiatrivårdens minskade andel av hälso- och sjukvårdsbudgeten har Anders Milton utverkat en resursförstärkning, 500 miljoner i år och 200 miljoner nästa år som ska satsas på vård, sysselsättning och boende för personer med psykisk sjukdom.
Vilka vårdmetoder som ska användas har psykiatrisamordnaren inga synpunkter på.
? Vår uppfattning är att på områden där det finns evidensbaserad behandling ska man följa den. Men vi är inga överdomare som tar ställning till om man ska använda läkemedel, psykoterapi eller en kombination.
? De nya läkemedel som är på väg, som är mer selektiva och, vad det verkar, har färre biverkningar innebär förstås ett stort framsteg för de patienter som kan bli hjälpta på det sättet.
Däremot har han på träffar med psykiatrins företrädare påpekat att det krävs större effektivitet. Två patienter om dagen på en psykiatrisk mottagning, som inte är ovanligt idag, är en alldeles för låg siffra.
En förutsättning för att de psykiskt sjuka ska få den vård och omsorg de liksom andra patientgrupper har rätt till är att samarbetet mellan kommuner och landsting sätter fart.
Anders Miltons suck inför detta konstaterande är tydlig.
Statsmakternas uppmaning till samverkan allt sedan psykiatrireformens avyttrande av institutionsvården för tio år sedan har klingat tämligen ohörd.
? Att det behövs för att den här patientgruppen ska få den omsorg de behöver råder det bättre samsyn om idag. Men för att också få igång det praktiskt måste man släppa på gamla rutiner.
Tanken är att resursförstärkningen de närmaste åren ska användas just till sådant gränsöverskridande arbete. Däremot fick Anders Milton inte gehör för det villkorande av pengarna som han tänkt sig; att landsting och kommuner skulle satsa lika mycket ur egen kassa som den statliga tilldelningen.
Tvångsmedicinering
Anders Miltons förslag till tvångsföreskrifter inom den psykiatriska öppenvården kräver också samarbete. I första hand gäller förslaget patienter som skrivs ut från rättspsykiatrisk eller allmänpsykiatrisk tvångsvård.
? Men vi tittar också på om det är möjligt att så att säga kvalificera in sig utan att passera slutenvårdsinstitutionerna.
De patienter han tänker på är de som saknar sjukdomsinsikt, fungerar bra om de sköter sin medicinering, men kan bli farliga för sig själva eller andra om de avbryter medicineringen eller börjar missbruka.
? Under sådana betingelser skulle man kunna föreskriva att patienten måste träffa en läkare i öppenvården regelbundet, måste medicinera, måste avhålla sig från missbruk och kanske i vissa fall måste bo på vissa ställen.
Kan man lösa vården och omsorgen utanför institutionerna är det generellt bättre, anser Anders Milton.
Rikslikare
200 av de nya 700 statliga miljonerna ska användas av Anders Milton för att göra som han säger ?beställningar? på eftersatta områden.
? Ett sådant är riskbedömningsområdet. Kan vi ta fram någon typ av nationell bedömningsskala för att avgöra en persons risk att skada sig själv eller andra.
? Ett annat område är hur vi förbättrar omhändertagandet och prognosen för nyinsjuknandet i psykoser. Men också vad man kan göra under den tid som finns före insjuknandet, när du ser att en ung människa börjar avvika från normalfåran, men innan det blir kliniskt konstaterat. Och då talar vi inte om medicinering utan hur man kan lindra sjukdomens effekter genom att vara förebyggande.
Senast hösten 2006 ska Anders Miltons uppdrag vara slutfört. Då ska förhoppningsvis den psykiatriska vården ha landat på fötterna och allmänhetens tilltro till vården förbättrats.