I en av sina sommarkrönikor har läkemedelsoraklet Philip Brown, redaktör för Scrip Magazine, på ålderns höst kommit till insikten att läkemedel har tre inriktningar och mål: att hålla barnen friska så att de kan växa upp och bli produktiva medborgare, ge populationen mellan 20 och 60 år förutsättningar att vara det och få resten att leva så länge som möjligt.
I en nyligen utgiven rapport beskriver Äldrecentrum hälsoläget hos de äldre i Sverige. Det finns 1,5 miljoner pensionärer i landet, varav en tredjedel är över 80 år. Åldersgruppen upp till 80 år är vitalare och friskare än någonsin. Även om de anses belasta samhällsekonomin, särskilt med det stora inflödet av 40-talister, bidrar de också med till exempel barnomsorg, anhörigvård och ideella insatser i olika organisationer, vilket inte ingår i BNP-redovisningen. Antalet medborgare över 80 år ökar också, liksom medellivslängden, vilket genererar de stora vårdbehoven.
Som nybliven pensionär och ledamot i en av de större pensionärsföreningarnas lokalavdelningar kan jag konstatera att intresset för läkemedel är mycket stort och har hög prioritet.
Konkreta uttryck för detta är att det bedrivs många temaföreläsningar och studiecirklar om läkemedel. Det finns en god kunskap om de äldres läkemedelsproblem eftersom det bland medlemmarna finns många med tidigare kvalificerade befattningar inom sjukvård, omsorg och läkemedelsbranschen.
I olika aktioner mot landsting och kommuner propagerar man för ökad behandlingsforskning inom äldrevården, förslagsvis knuten till äldrevårdscentraler enligt den modell, som föreslagits av Barbro Westerholm och geriatrikern Gunnar Akner.
Man har också försökt få gensvar för att det till all äldrevård skall knytas mer välorganiserade och systematiska läkemedelsgenomgångar, som på många platser förtjänstfullt genomförs i samarbete mellan apoteken, sjukvården och den kommunala omsorgen. Man förundras över att de många studier, bland annat Socialstyrelsens ?Vård och omsorg om äldre? som visar på att läkemedelsbehandling av äldre ofta omfattar tio läkemedel eller fler, först på senare tid fått en viss politisk respons. Brister i organisation, analys av de individuella behoven och aktiv uppföljning gör att den samlade nettoeffekten är mer negativ än positiv.
Strategin hos pensionärsföreningarna är nu att, delvis på egen hand och med egen kompetens hos medlemmarna, med olika insatser öka kunskaperna om läkemedel hos alla äldre. Detta kommer efter hand att öka kraven på personal inom sjukvården, den kommunala omsorgen och apoteken. Ökade kunskaper och förbättrat samspel mellan alla berörda kan leda till att läkemedel bidrar till ett värdigare liv i slutskedet och inte som i stor utsträckning idag, ett långsamt avlivande.
Om inte den nuvarande trenden bryts får vi ytterligare bränsle till den återupptagna debatten om eutanasi, det vill säga rätten att avsluta sitt liv i förtid på ett humant och värdigt sätt.