Under några år i slutet av 1980-talet genomförde jag läkemedelsstudier tillsammans med läkare vid enheten för internationell hälso- och sjukvårdsforskning (IHCAR) vid Karolinska institutet. Jag fick då kontakt med en liten grupp äldre kvinnor som alla haft benbrott. De hade ramlat när de, pådrivna av läkemedel, måste upp på natten för toalettbesök.
De fyra kvinnor som jag kom att besöka under några månader var alla i 80-årsåldern. Ingen av dem lever idag. De bodde på Östermalm i Stockholm men tillhörde inte en välbärgad grupp. En av dem hade arbetat på tvätteri, en annan varit anställd i en livsmedelsaffär och de två övriga varit hemmafruar till män i vanliga knegaryrken. Kvinnorna fick besök av hemtjänsten med matlåda och av sköterskan som fyllde på dosetten med veckans läkemedel. Kvinnorna var storkonsumenter av mediciner. De hade förskrivits mellan sju och tolv olika läkemedel.
En dag i veckan besökte jag var och en av kvinnorna. För att få deras förtroende måste jag bli en kontinuerlig gäst. Efter en tid bad jag dem skriva dagbok kring vad de åt, vad de gjorde under dagarna och hur och när de tog sina läkemedel. De små dagböckerna blev intressant läsning. Trots att tre av kvinnorna hade egna barn var veckan fylld av ensamhet och väntan.
Så småningom kunde vi tala om hur de tog sina mediciner. Det framkom då att de kombinerade olika föreskrivna dagsdoser med hälsopreparat av olika slag. De läste hälsotidskrifter som de blev påverkade av. En kvinna tog ibland Ecumer i stället för sina kortisontabletter och tyckte att hon kände sig bättre då. Men hon kombinerade litet som hon kände sig just den dagen.
En kvinna ville ta alla mediciner som hon blivit ordinerad för hon kände att de normaliserade henne så hon kunde fortsätta leva som hon ville. Men just denna kvinna berättade inte för mig att hon åt Sobril. En dag när hissen var trasig och jag sprang uppför trapporna för att inte komma för sent blev hon orolig för mig. Jag flåsade och bad om ursäkt medan jag satt ned och tog av mig skorna. Hon gick då in i badrummet och kom ut med ett litet vitt piller. ?Ta den här så blir du lugn, det är en Sobril. Det tar jag när jag känner mig orolig eller stressad?.
Förutom att dessa fyra kvinnor var lämnade åt sitt öde av familj och vänner och inte kunde röra sig som de ville, fanns i deras liv en relation mellan beroende och autonomi som fångade mitt intresse. Beroendet byggdes upp av kvinnornas syn på medicinernas förmåga till normalisering. Samtidigt blev biverkningarna ett bevis för att läkemedlen verkade. Ibland kunde en av kvinnorna ta medicin även om hon kände starkt illamående. ?Ont ska med ont fördrivas!? Hon tyckte att man måste kunna känna att man åt ett läkemedel och att det ?tog?. Bieffekter blev på detta sätt något som kvinnan ansåg gav verklig medicinsk hjälp. Den utförliga information om effekter och bieffekter på hennes läkemedel gav henne såväl nocebo- som placeboeffekter. Självuppfyllande profetior blev resultatet av informationen i läkemedelsförpackningarna.
De läkare som skrivit ut medicinerna visste knappast hur kvinnorna manipulerade sina medicinintag. ?Nej jag berättar inte om det, då blir han nog arg.? Läkare kommunicerar enligt kvinnorna att man kan uppnå en normalitet genom sina mediciner och ett liv teoretiskt fritt från ålderssymtom; ett slags personligt ekvilibrium. Ett resultat av detta var att kvinnorna kände medicinerna som något som gjorde dem till ?hela? eller kompletta människor. Beroendet av medicinerna för att förbli ?frisk och kry? innebar också ett beroende av förskrivaren. Därför aktade de sig för att irritera läkaren.
Autonomin kom in genom det som man kan kalla ?rational noncompliance? som kvinnorna ägnade sig åt. De var olydiga i så måtto att de tog medicinerna som de själva ville och kombinerade dem på olika sätt. Dagsformen fick avgöra.
Vid tiden för studien av kvinnorna på Östermalm hade vi på IHCAR en kurs kallad Medicines and Society där läkare från Asien var inbjudna. Jag tog med mig ett par av dessa läkare på besök hos de fyra kvinnorna. Läkarnas reaktioner blev en spegel som sattes upp mot vår egen värld.
Med panisk förskräckelse konstaterade en läkare från Kina att gamla kvinnor levde ensamma utan sin familj i Sverige. Han skrev en liten essä kring detta och illustrerade med fyra små boxar på sin dator. Först ett anonymt hyreshus, sedan rummet där kvinnan bodde, därefter dosetten med medicinerna och till sist hyreshuset med det fönster där han fått minnen av en kvinna han aldrig skulle glömma. ?I will remember the little gracious lady in her lonely room as long as I live.?