Det har varit val, om ni minns. Ja, man har nästan glömt det så här några veckor efteråt. Plötsligt var alla möjliga partier och politiker synliga ett ögonblick, ivriga att övertyga oss om sin förträfflighet. Själv röstar jag mest efter någon sorts ideologisk grundsyn, för jag har inga illusioner om att det ena eller andra partiet ska gynna just mig i nämnvärd grad. Det behövs förresten inte heller, för jag tycker egentligen att jag har det ganska bra och det gäller nog de flesta av oss om vi bara tänker efter. Det beror ju också på vad man jämför med och hur man definierar ?bra? men den diskussionen ska jag inte trassla in mig i nu.
Annars tillhör jag en av de riktigt stora målgrupperna för både vallöften och direktadresserad propaganda, nämligen barnfamiljerna. Några veckor vart fjärde år är man som förälder plötsligt oerhört intressant för alla röstfiskare, men ingen har hittills utlovat det vi verkligen skulle behöva: en komma-ikapp-knapp, som kunde stänga av tidens gång medan man hann städa, bädda, fixa, sova och kanske till och med odla sina egna intressen en stund. Ett parti som lovade en sådan knapp åt alla föräldrar skulle få min röst direkt. Säkert skulle det gå minst lika bra att hålla det löftet som alla andra vallöften…
Tills vidare får vi nog nöja oss med en småkaotisk tillvaro och ständig tidsbrist. Att man inte hinner städa är ju ingen större katastrof, men vissa saker måste bara skötas; hämta på dagis, handla mat, laga middag, spela spel, läsa sagor. Jobba halvtid ska man också hinna med när man hinner – och det gör man, men så kommer höstens första förkylningsvirus och ställer allting på huvudet. Dålig sömn, dåligt humör, dålig stämning och allmän misär. Vad gör man? Vänder sig till sitt apotek, förstås!
Barnfamiljer ligger sällan i den medicinska forskningens så kallade frontlinje. Det är inte i första hand de nya, spännande, rubrikskapande och vinstgivande läkemedlen som står i fokus. En normalfrisk (eller normalsjuk) barnfamiljs existens vilar under ett normalår i stället tryggt på de tre hörnstenarna alvedonsuppen, nezerilsprejen och xylocainsalvan. Två av dem gör årets alla förkylningar i någon mån uthärdliga och den tredje är oumbärlig i händelse av närkontakt med getingar, brännässlor och, för västkustska olycksbröder och -systrar, brännmaneter. Jag skriver ?i händelse av?, men det är mest en textmässig finess; i verkligheten förekommer dessa kontakter i stort sett dagligen under sommarhalvåret, så det gäller att ha salvan med sig i alla lägen. Om inte annat är det ett bra sätt att skaffa sig gott rykte bland andra, mindre väl förberedda, föräldrar. Man är ju inte bara förälder, man är apotekare också.
Det verkar kanske lite ostadigt med bara tre hörnstenar, men den fjärde får väl då sägas utgöras av alla övriga läkemedel som tillfälligtvis kan behövas för att få familjen frisk. I vårt fall var det en elak bakterie som skulle utrotas för en tid sedan. Varför måste förresten flytande penicillinpreparat smaka så oerhört illa? Ja, jag erkänner, jag smakade på sonens mixtur; man vill ju veta vad man petar i honom. Eller åtminstone försöker peta i honom, för han var inte precis samarbetsvillig och det förstod jag mycket väl efter min provsmakning. Tur att en kur är över på tio dagar, men vilka dagar det var! Jag är övertygad om att man lagt ner ett stort och välvilligt arbete på att utveckla en acceptabel smak, men är verkligen smakkombinationen choklad och citron den som allra bäst harmonierar med penicillinets kärva beska?
Jag skrev nyss att man vänder sig till sitt apotek och det gör man ju – än så länge. Många tycks tro på snabba vändningar i monopolfrågan, men det tar säkert sin lilla tid. Det är mycket som ska utredas innan även vi stackars stadsbor kan få möjlighet att köpa våra suppar, sprejer och salvor på ICA eller macken – om det nu överhuvudtaget blir så.
Den som lever får se. Under tiden kan man ju alltid handla på internet.
Magnus Rörby är apotekare och utredare på Läkemedelsverket.