Hon har suttit i samma rum i snart 27 år. Elisabet Englund, docent och överläkare på patologiska och cytologiska kliniken vid Universitetssjukhuset i Lund, började sin forskargärning redan 1979. Den har, som hon själv blygsamt uttrycker det, gett några fynd. Till dem hör upptäckten av en tidigare okänd sjukdom och ökad kunskap om den fruktade sjukdomen ALS (amyotrofisk lateralskleros). Den har också gett idéer till nya behandlingsmöjligheter av demenssjukdomar.
Det var i samband med ett uppehåll i sina läkarstudier som den då 22-åriga Elisabet Englund tog kontakt med den dåvarande neuropatologen professor Arne Brun vid Lunds universitetssjukhus. Hon fick ett rum, ett mikroskop och en uppsättning brickor med tvärsnittsbilder av hjärnor att studera.
? Jag frågade vad han höll på att forska på för han var trevlig och kunnig och jag ville göra det han gjorde. Då kunde jag inte ana att det skulle bli ett livslångt commitment, säger Elisabet Englund.
Hon fastnade för ämnet, och samtidigt som hon fullföljde sin läkarutbildning höll hon liv i forskningen.
Hennes lilla rum vittnar om ett intensivt arbete. Det är fyllt av pappershögar som trotsar tyngdlagen, överbelastade bokhyllor och överallt dessa brickor med olikfärgade tvärsnittsbilder av hjärnor.
Genom att i detalj studera hjärnan från avlidna personer har hennes forskargrupp gjort sina upptäckter. Tvärsnitten, som är hämtade från hela hjärnan, är sex tusendels millimeter tjocka. Elisabet Englund menar att dessa undersökningar är känsligare än den mest avancerade magnetkamera.
Genom att analysera tvärsnitten och se vilka områden som är drabbade av degeneration kan forskarna göra sig en tydlig bild av patientens sista tid i livet utan att ha läst journalen.
En av gruppens viktigaste upptäckter gjordes redan i början av 1980-talet. Då såg de förändringar i hjärnans vita substans som gav upphov till komplikationer i slutskedet av Alzheimers sjukdom (AD). Upptäckten, som Elisabet Englund senare doktorerade på, var möjlig tack vare att de skaffade sig kunskap att undersöka den vita substansen. Än idag är hennes forskargrupp en av få i världen som arbetar med detta.
Upptäckten fick namnet inkomplett infarkt, eller vitsubstanssjukdom, och möttes av stor skepsis när fynden publicerades. Kritiken upphörde när fynden kunde verifieras med magnetkameror.
Det beräknas att mer än hälften av alla patienter med Alzheimer också drabbas av vitsubstanssjukdomen. Den orsakas av en syrebrist i den vita barken som i sin tur beror på att många av blodkärlen som försörjer hjärnbarken och den vita substansen blir trånga. Tillståndet förvärras om blodtrycket samtidigt blir lägre. Det gör att patienternas demenssymtom förändras och minnet blir mer fluktuerande, vilket gör att de på kvällen kan tappa minnesfunktioner de haft på morgonen.
? Därför ska man vara oerhört noga med att kontrollera patienternas hjärtstatus och blodtryck och hålla dem i ?cirkulatorisk trim?. Det kan hålla dem borta från sjukvården i något halvår till, säger Elisabet Englund.
?Bondpatologi?
I dag har hon flyttat fokus från den vita barken till en liten kärna i hjärnstammen. Den heter locus cereleus och producerar noradrenalin.
Fram till nu har signalsubstansen acetylkolin fått mer uppmärksamhet i samband med AD. De mediciner som finns bygger på att säkra tillförseln av acetylkolin i tron att det ska bromsa sjukdomsutvecklingen. Men effekten är begränsad och Elisabet Englund tror att det är dags att byta spår.
? Jag har funnit att den här kärnan som producerar noradrenalin är degenererad och sjuk vid nästan alla fall av Alzheimers sjukdom.
Hon menar att patienter med AD lider en generell brist på transmittorsubstanser som serotonin, noradrenalin, acetylkolin och dopamin. Den optimala behandlingen borde därför vara att ge dem en cocktail med dessa ämnen.
? Jag är inte säker på att det är möjligt, men det är värt ett försök. Det kan vara meningslöst att bara ge en sort, då blir det obalans och hjärnan kan reagera konstigt.
Fyndet beskriver hon som ett resultat av vanlig gammeldags ?bondpatologi?, men den skulle alltså kunna leda till nya behandlingsmetoder.
Tveksam till amyloidhypotes
Hon tror att det även är dags att lägga om växlarna när det gäller att hitta orsaken till Alzheimers sjukdom. ?Amyloidspåret?, som går ut på att sjukdomen skulle orsakas av en överproduktion av detta ämne, är en teori som Elisabet Englund ställer sig tveksam till.
? Man skyller ofta sjukdomen på bildningen av amyloid. Men jag hittar amyloid i många andra sjukdomar också. Det försöker jag envist tala om för den omvärld som vill lyssna.
Amyloid förekommer exempelvis vid vissa former av vaskulär demens och frontallobsdemens och hon menar att det är farligt att stirra sig blind på en orsak till en komplex sjukdom som kanske orsakas av en mängd samverkande faktorer.
Forskningen inom demensområdet ledde för drygt tio år sedan fram till att hon började studera ALS som också tillhör gruppen av nervcellsdegenererande sjukdomar. I november förra året blev hon den första att motta ett årligt pris som delas ut av stiftelsen Ulla-Carin Lindquist till minne av tv-journalisten som avled av sjukdomen 2004. Elisabet Englund fick priset för att hon studerat sambandet mellan frontallobsdemens och ALS.
? Det började med att vi hittade spår av ALS-liknande sjukdom hos många patienter med frontallobsdemens, men de hade inte fått diagnosen ALS.
När de studerade fenomenet närmre kunde de hos vissa patienter som avlidit av ALS också se en degeneration av hjärnbarken som de kände igen från frontallobsdemens.
Men kopplingen mellan sjukdomarna är fortfarande oklar. De ska nu tillsammans med neuropsykiatriker systematiskt börja leta efter kliniska och neuropatologiska spår av ALS hos patienter med frontallobsdemens. Målet är att öka möjligheterna att få fram en effektiv behandling av ALS och besläktad nervcellsdegeneration.
? Vi har trots allt kommit längre när det gäller Alzheimers sjukdom jämfört med ALS. Bromsmedicinerna är en första start och genom att upptäcka paralleller mellan de här olika neurodegenerativa sjukdomarna kan vi kanske lära oss behandla ALS.
Förutom att undersöka nivåerna av olika transmittorproducerande nervcellsgrupper hos avlidna med ALS, ska Elisabet Englund också titta på vilken betydelse kalcium har i sammanhanget. Det finns studier som indikerar att nervceller är mer känsliga för kalcium än andra celler.
Alla celler behöver kalcium, men det får inte finnas för mycket kalcium i cellernas närhet eftersom de då dör. För att reglera systemet använder kroppen sig av kalciumbindande proteiner, exempelvis albumin. Men om regleringen av någon orsak störs och utsläppet av kalcium ökar kan det leda till att nervceller dör.
? Är det där kärnan ligger? Det vet vi inte, men jag har börjat titta på det när det gäller ALS.
Hon har under de senaste tio åren samlat på sig ett relativt stort material att undersöka, och hon hoppas att de första resultaten ska komma redan om något eller några år.