Förskrivningen av läkemedel mot alkoholberoende fortsätter att vara låg. På senare år har visserligen förskrivningen ökat. Men de dryga 15 000 individer som mellan juli 2005 och december 2006 fick något eller båda av de två läkemedlen akamprosat (Campral) och naltrexon (Revia), är försvinnande få med tanke på att cirka 250 000 svenskar beräknas ha utvecklat beroende.
I våras gick Läkemedelsverkets Björn Beerman ut offentligt och kritiserade allmänläkarna för att de inte använder den här behandlingsmöjligheten och i höstas kom myndigheten med behandlingsrekommendationer. Enligt dessa bör behandlingen, efter en prövotid på ett par månader, pågå under åtminstone sex månader till ett år. Även i Läkemedelsboken poängterar man att behandlingen ska vara långsiktig.
– I klartext betyder det att många behöver behandlas under mycket lång tid, säger beroendeläkaren Johan Franck, en av dem som introducerade den här behandlingen mot alkoholberoende.
– Det handlar inte om en ?kur? som man tar för att efter ett par månader vara frisk.
Nu visar dock uppgifter från Läkemedelsregistret att de här läkemedlen i snitt inte används mer än dryga månaden.
– Det är en förvånande låg nivå med tanke på den rekommenderade användningstiden, kommenterar Max Wirén, apotekare vid Läkemedelsepidemiologiskt centrum i Stockholm och som gjort analysen.
Den ökade förskrivningen, mätt i antalet receptrader tycks alltså bero på att fler visserligen hämtar ut en förpackning på apoteket, men ytterst få fortsätter behandlingen.
– Även om man kan behöva en djupare analys, så är den genomsnittliga durationen anmärkningsvärt kort jämfört med andra långtidsbehandlingar, understryker apotekaren Björn Wettermark som också deltagit i analysen.
– Nyttan med behandlingen blir enbart teoretisk om förskrivningen ökar genom att allt fler använder medlen så extremt kort tid. Men det är därför det nya läkemedelsregistret är så fantastiskt. Nu kan vi faktiskt se hur folk köper ut sina läkemedel.
Hur ska man då förklara den extremt korta behandlingstiden?
Johan Francks förklaring är att läkaren är ointresserad och patienten omotiverad.
– Får man inte effekt med en gång, slänger man ut barnet med badvattnet. Säger patienten att det inte fungerade, ja så gjorde det väl inte det och så lägger man ned behandlingen. De här medicinerna har ganska liten egen effekt. Det är först efter ett tag som man märker att man inte längre går och tänker på alkohol.
– Att motivera patienten att fortsätta behandlingen ställer läkekonsten på prov.
Men Jonas Sjögren, allmänläkare och en av medförfattarna i kapitlet om behandling av alkoholberoende i Läkemedelsboken, avvisar påståendet att allmänläkare generellt är ointresserade.
– Jag tror det beror på att de här läkemedlen har begränsad effekt och att de är behäftade med vissa biverkningar. Det är helt enkelt inte så bra behandling.
Han tror inte att läkarna är ovilliga att skriva ut den här gruppen läkemedel.
– Annars kritiserar man ju oss för att vi är alldeles för villiga att skriva ut läkemedel,.
Jonas Sjögren säger också att fenomenet inte är exklusivt för Sverige, inte heller i USA har behandlingen rönt någon framgång.
– Det är helt enkelt inte så lätt att behandla alkoholberoende.
