Rosén var läkare (1706-1773) främst inriktad på barnmedicin. Han bröt med tidigare generationers synsätt på sjukdom. Sjukdom sågs dels som orsakat av Guds handlande, dels som något som man bokstavligen skulle göra sig av med genom åderlåtning, kräkning och laxativ. Rosén vände på perspektivet. Vid sjukdom behöver istället näring, vätska, hygien och omsorg tillföras. Förebyggande vård och tidigt insatt behandling är idag beprövade erfarenheter, som bär Roséns signum. Hans insatser inledde en sänkning av den höga barnadödligheten. Ditintills hade vart femte barn dött innan ett års ålder och hälften aldrig hunnit bli vuxna.
Rosén skrev, som resultat av sina erfarenheter och sin beläsenhet flera läroböcker och småskrifter, varav Underrättelser om Barn-Sjukdomar och deras Botemedel blev den mest spridda och översatt till nio språk. Boken bidrog till att eftervärlden gav Rosén epitetet pediatrikens fader.
Liksom Linné hade Rosén disputerat i Harderwijk, Holland. Avhandlingen omfattade konsten att ta en anamnes. Den förre var ursprungligen professor i Medicin och botanik och den senare i Medicin och anatomi. Tillsammans kom de att lägga grunden till en läkarutbildning med utgångspunkt från patienten istället för från hypoteser och böcker. Rosén tog till exempel med sina studenter till det 1708 öppnade lilla sjukhuset Nosocomium, nu Akademiska sjukhuset.
Om detta och mycket mer har barnläkaren Iréne Sjögren skrivit en omfattande och intressant bok med titeln Mannen som förlängde människolivet (Carlssons). Förutom vid huvudpersonen, uppehåller sig författarinnan vid många personer kring denne, inte minst kvinnorna. Men även släkten, Linné och dennes lärjungar tilldelas många sidor. De olika perspektiven leder till en del upprepningar, men boken är klart strukturerad med mellanrubriker, som gör att läsaren själv kan välja fördjupningsnivå. Utsökta bilder och detaljerat register gör boken värd att äga. Sjögren har ett tilltalande förhållningssätt till den tid hon skildrar, fjärran från de ?nutidschauvinister?, som tror att allt klokt tillkommit under det sena 1900-talet.
Agneta Pleijel har skrivit en tunnare, skönlitterär bok med medicinskt perspektiv på samma tid som Rosén verkade i. Den heter Drottningens chirurg (Norstedts). Drottningen är Lovisa Ulrika och kirurgen heter Herman Schützer (1713-1804). Han var liksom Rosén arkiater, det vill säga innehade den högsta läkartiteln. Schützer verkade i Stockholm och tillkallades bland annat när kejsarsnitt behövde utföras. I detta värv besökte han Rosén i Uppsala för att söka råd. Schützer hade i sin ungdom bevistat Roséns föreläsningar och sett honom operera i Anatomicum. Dessutom har de träffats när drottningen och hennes barn ympades mot smittkoppor. Det framgår däremot inte om Schützer även träffade Linné, men han stod i opposition till dennes reaktionära syn på kirurger.
Schützer bekände sig liksom Rosén till en modern syn på sjukdom. Denna innebär att iakttagelserna kommer före hypoteserna och inte som ditintills det omvända. Bägge betonade dessutom omvårdnadens roll. ?Livsmodet kan inte överskattas när det handlar om tillfrisknande, det är av större betydelse än alla medikamenter?, säger Schützer, som liksom Rosén lämnat spår i Apotekarsocietetens bibliotek.
Drottningens chirurg handlar om hur kirurgerna från barberar- och fältskärsskrået arbetade sig fram till erkända specialister. På vägen passerar tidens läkemedelsarsenal revy: nitrösa och temperamenta pulver, ?china?, stött tegelsten, vallmoknoppar och andra, med dagens vokabulär, växtbaserade läkemedel. Boken handlar också om kärleken till hustrun Nelly samt om kampen för sanning och rätt. Men framför allt handlar den, liksom boken om Rosén, om en människa med patos. ?Det som är svårt förtjänar vår uppmärksamhet?, säger Schützer.
Pleijel har skrivit en bok, som man sträckläser. Inlagda äldre ord och uttryck som till exempel strakbent, flepig, fänikor, Kongl. Vetenskaps Akademien, skapar en fin doft av tiden. I efterordet sägs denna bok vara den första i en trilogi och jag väntar med spänning på tvåan.
