Sjukvårdens aktiva intresse för kliniska studier har varit ett svenskt adelsmärke. Ungefär hälften av läkarna brukade skriva doktorsavhandlingar. Den svenska medicinforskningen hade unikt stark knytning till klinisk verklighet. Pharmacia och Astra medverkade till att svensk sjukvård också utförde många kliniska prövningar av nya läkemedel. Även utländska läkemedelsbolag med forskningsinriktning, som Merck, förlade en stor del av sina kliniska prövningar till just Sverige.
Detta tycks nu vara på väg att bli en förlorad epok. Andelen läkare som disputerar har på några få år fallit från hälften till en fjärdedel. Den kliniska forskningen i Sverige är i kris. Antalet läkemedelsprövningar har på ett decennium minskat från cirka 550 per år till under 400. Det är till och med svårt att rekrytera patienter.
Mot den här bakgrunden möttes regeringen av applåder när den i mars meddelade att situationen för klinisk forskning och kliniska prövningar i Sverige nu skulle utredas. Dels tillsattes en ?delegation?, under näringsministern, för att kortsiktigt främja samarbete kring klinisk forskning. Dels utsågs en utredningsman under forskningsministern, professor Olle Stendahl, för att komma med mer långsiktiga analyser och förslag.
När bland annat läkemedelsindustriföreningen utbrast i ett ?hurra? över initiativen, förelåg dock inte de skrivna direktiven. Regeringen använde den vanliga skammetoden att göra utspel på en presskonferens utan att dela ut själva den text som ska styra utredningen.
Regeringens direktiv till professor Stendahl visar sig innehålla många krav på ?sammanställningar? och ?kartläggningar?, men förbigår nästan helt de faktorer som ligger bakom att den kliniska forskningen befinner sig i utförsbacke:
Läkare gynnas inte som förr i sin karriär av att ha doktorerat.
Landstingen tog 1982 över hela ansvaret för sjukvården vid universitetssjukhus, men har som regel begränsat intresse för att ge utrymme för forskningen. De ser den mer som ett besvär i förhållande till den sjukvård landstingen vill ha ut ur en ekonomiskt pressad verksamhet. Redan för att rekrytera patienter behövs det underläkare och sköterskor med tidsutrymme och intresse för att aktivt intressera patienter de möter att delta i studier.
Anslagen till klinisk forskning har inte följt med utvecklingen; nu finns åter ett växande intresse för att koppla medicinsk forskning till klinisk verklighet, sedan analyser på molekylär nivå visat sig otillräckliga (man måste förstå hela människan). Det skulle också behövas ett särskilt forskningsråd för klinisk forskning, för att säkra kvaliteten så att inte vad som helst i landstingen kan kallas ?forskning?.
Vad gäller kliniska prövningar från läkemedelsindustrin berör inte direktiven den största attraktionsfaktorn som Sverige har för framtiden: biobankerna, det nya läkemedelsregistret och patientregistren. Värdet av dessa är enormt i en tid när kraven växer på ?post market studies? av läkemedel i verklig patientanvändning (se tidigare artiklar i Läkemedelsvärlden). Men de måste reformeras för att bli verkligt användbara.
Regeringen visar betydande okunskap om verkligheten bakom nedgången för svensk sjukvård som miljö för klinisk forskning och kliniska prövningar ? likaså om den stora potentialen för en uppryckning om rätt saker görs.
Lyckligtvis har forskningsminister Lars Leijonborg valt en utmärkt utredare. Olle Stendahl var tidigare ordförande i Svenska Läkaresällskapet och är en kliniskt erfaren professor i medicin. Han har den erfarenhet och överblick som behövs.
Professor Stendahl borde starta sitt utredningsarbete med att förklara för forskningsministern att han tänker strunta i regeringens direktiv och i stället arbeta för det som rimligen är regeringens bästa intention: att finna de faktorer som är strategiska för att åter göra Sverige till världens ledande land för klinisk forskning och kliniska prövningar. Gör vad regeringen vill, inte vad den säger!