I samarbete med läkemedelskommittén gjordes en genomgång av läkemedelslistor på kommunens särskilda boenden, bland annat behandlingen av en 82-årig kvinna som led av diabetes, hjärtbesvär, bensvullnad, depression och trötthet.
Genomgången utfördes av en specialistläkare från ortens geriatrik- och rehabklinik, en apotekare samt läkemedelsansvarig sjuksköterska. Ansvariga läkare på de aktuella boendena var inbjudna, men inga av dem närvarade. Detta innebar att man varken hade tillgång till journalanteckningar eller fullständiga diagnoser.
Enligt apotekaren hade man tillgång till labdata för vissa patienter.
Utifrån detta tog gruppen fram förslag till åtgärder. I apotekarens svaromål framhåller han att de bristfälliga bakgrundsuppgifterna innebar att genomgången endast kunde ses som en rekommendation. Han anser att åtgärdsförslagen var skäliga, men att ansvaret för eventuella åtgärder ligger helt på behandlande läkare.
Kvinnan behandlades innan genomgången med Furix mot bensvullnad utökat med Spironolakton, samt Digoxin på grund av förmaksflimmer, Verapamil som rytmreglerande samt Trombyl som proppförebyggande. Hon fick även citalopram mot depression och ett sömnmedel. Provtagning visade på för hög nivå av serum-kalium.
Specialistläkaren och apotekaren rekommenderade utsättning av Spironolakton, Digoxin, Verapamil och Trombyl, och att utsättningen skulle ske stegvis under uppföljning.
Den behandlande läkaren gjorde bedömningen att förslagen var motiverade och inte var förenade med någon större medicinsk risk, och satte ut dessa fyra läkemedel. Furix kvarstod i oförändrad dos.
Veckan efter förändringen fick patienten en akut hjärtinfarkt med försämrad hjärtsvikt, vilket läkaren anser är ett tillfälligt samband.
HSAN bedömer att det var riktigt att sätta ut Spironolakton, eftersom kreatininvärdet stigit och kaliumvärdet var förhöjt. Även Trombyl kunde sättas ut eftersom indikationen var tveksam.
Nämnden uppmärksammar också att uppgifter från EKG-undersökning innan utsättningen visar flimmer med frekvens på cirka 80 slag per minut och normalt blodtryck. Det hade varit en rimlig åtgärd att sätta ut Verapamil och behålla Digoxin för att förhindra hög hjärtfrekvens. EKG visar även tecken på infarkt, eventuellt några dagar gammalt. Hon hade även högt CRP-värde.
Nämnden anser att den behandlande läkaren handlat fel genom att sätta ut både Digoxin och Verapamil utan att besluta om uppföljning, och att det är anmärkningsvärt att han inte uppmärksammat EKG-förändringarna. Läkaren får en erinran.
Nämnden påpekar att det ter sig märkligt att läkemedelsgenomgång utfördes utan tillgång till patientens journal, och att det hade varit lämpligt om åtgärderna formulerats annorlunda.
Apotekaren kan dock inte hållas ansvarig för medicineringen och anmälan kan därför inte leda till disciplinpåföljd.
Specialistläkaren har avlidit, och anmälan mot honom prövas därför inte.
