P-pillret används dagligen av över 50 miljoner kvinnor världen över och av en halv miljon kvinnor bara i Sverige. Pillret har förändrat synen på fortplantning, och gjort det möjligt med en uppdelning av sexualitet (i sovrummet) och reproduktion (i provröret).
Allting började den 15:e oktober 1951 i ett litet laboratorium i Mexico City. Här sker vad som kommer att bli startskottet för den nya tidens preventivmedel, p-pillret. Från rötterna på en sorts mexikansk jams renar forskarna fram ett intressant ämne. Substansen visar sig fungera som det kvinnliga könshormonet progesteron som förhindrar ägglossning. Genom kemiska processer klarar det av nedbrytningen i mag-tarmkanalen, och därmed är det första syntetiskt framställda hormonet med antikonceptionell effekt ett faktum. Carl Djerassi, kemisten som lyckades med detta, har blivit hyllad världen över för sin bedrift, som totalt förändrade förhållandena för mänsklig reproduktion.
Som vid de flesta historiska milstolpar fanns det fler personer som hade del i att denna upptäckt till slut kunde bli ett fungerande läkemedel. Två personer som definitivt också bidrog till p-pillrets tillkomst var biologen Gregory Pincus och gynekologen John Rock. Gregory Pincus började redan tidigt i sin karriär att studera hormoner. På 1950-talet fick han medel för att påbörja forskning runt hormonella preventivmedel och kunde då bekräfta tidigare resultat att progesteron förhindrar ägglossning. Pincus och hans grupp började så arbeta för att få fram syntetiskt progesteron, och utgick från den steroid som Djerassi och hans grupp i Mexico fick patent på 1951. De varianter Pincus fick fram motverkade ägglossning i försöksdjur.
För att göra kliniska studier på människa slog sig Pincus ihop med John Rock, katolsk läkare med klinik i Massachusetts som också arbetat med progesteron. 1953 och 1954 testade man olika typer av syntetiska former av progesteron på infertila patienter på Rocks klinik. Men eftersom det under denna tid i Massachusetts var ett brott att använda preventivmedel, kunde inte undersökningar av progesteronets preventiva effekt på människor göras där. Puerto Rico valdes ut som plats för studierna som påbörjades 1956. Kombinationen av det syntetiska progesteronet och ett östrogen gav strålande resultat ? ett nästintill hundraprocentigt skydd mot graviditet och Pincus kunde därför samma år beskriva ?the first Birth-Control Pill?. Pillret fick namnet Enovid, och baserades alltså på nästan exakt samma hormonella ämne som kemisten Djerassi lyckats rena fram i sitt laboratorium fem år tidigare.
Tusentals kvinnor deltog i studierna, som utvidgades till Mexico, och 1957 godkände amerikanska läkemedelsverket användandet av Enovid. Dock inte som preventivmedel. Indikation för Enovid var istället från början svåra menstruationsbesvär. Som biverkning stod det: ?Varning! Detta läkemedel förhindrar ägglossning?. På bara två år hade plötsligt mer än en halv miljon amerikanska kvinnor ?svåra menstruationsbesvär?. Det var tydligt att det fanns en stor marknad för pillrets biverkningar. Det skulle sedan ta ytterligare tre år innan Enovid godkändes som preventivmedel. Men i maj 1960 utökade tillslut det amerikanska läkemedelsverket Enovids indikationer och Pincus, Rocks och Djerassis gemensamma framgångar hade lett till att världens första orala hormonella preventivmedel var fött.
För sina olika bidrag till p-pillrets födelse har dessa män därför kommit att kallas för p-pillrets fäder. Det finns dock inte många personer som man skulle kunna benämna som ?p-pillrets mödrar? vilket i mångt och mycket beror på att kvinnor under denna tid sällan gavs möjlighet att forska. Trots detta finns det några kvinnor som ändå starkt bidrog till p-pillrets födelse. Den första är Margaret Sanger, en amerikansk kvinnorättsaktivist, som höll i sexualundervisningar och sålde preventivmedel i smyg. Margaret Sanger menade att kvinnans frigörelse endast skulle komma genom att kvinnorna själva fick kontroll över reproduktionen och tyckte därför att Pincus forskning var väldigt intressant. Den andra kvinnan som blev delaktig i p-pillrets tillkomst var Margaret Sangers vän aristokraten Katherine McCormick. Då Margaret Sanger berättade för Katherine McCormick om Pincus forskning såg hon till att han fick 50 gånger mer forskningsmedel än tidigare. Forskningsarbetet kunde intensifieras och p-pillrets tillblivelse påskyndades av dessa två kvinnors insatser.
P-pillret uppstod under efterkrigstidens tekniska eufori. Carl Djerassi själv understryker i sin bok ?This Man´s Pill? från 2003 att detta var en unik tid, och att det knappast skulle ha varit möjligt i dagens klimat. I takt med att delstaternas lagar liberaliserades växte marknaden och 1962 använde miljontals kvinnor p-pillret. 1964, samma år som p-pillret godkändes i Sverige, valde en fjärdedel av alla par som använde preventivmedel i USA just p-piller.
Historien om hur det gick till när p-pillret introducerades i Sverige är en berättelse i sig. Den innehåller delar som svart försäljning av läkemedel, hårt lobbyarbete och uttryck för ett svenskt samhälle under stor förändring.
Under trettiotalet och fyrtiotalet pågick i Sverige ett socialt reformarbete. RFSU med grundaren Elise Ottesen-Jensen i spetsen var pådrivande när det gällde allmän sexualupplysning och avskaffandet av 1910 års lag mot preventivmedelsinformation. Paret Myrdals ?Kris i befolkningsfrågan? låg också till grund för dessa reformer, samt en rad andra socialpolitiska förändringar som till exempel stöd till mödrar och barn. Samtidigt präglades denna tid av en ständig oro för graviditet hos unga människor, och abort tilläts endast mycket restriktivt. Under slutet av femtiotalet och på sextiotalet ökade därför kraven på jämställdhet och sexuell frihet. Könsroller och sexualitet diskuterades livligt. Men det fanns en ovilja att införa p-pillret i Sverige. Den hade delvis sin grund i en moralisk syn kopplad till abortmotståndet: kvinnor förväntades bli gravida och föda barn. Men det handlade också om en skepticism mot att långtidsbehandla friska, fertila kvinnor med läkemedel. Neurosedynkatastrofen, som uppdagades hösten och vintern 1961, fanns i färskt minne och hade lett till att kontrollen av läkemedel skärptes betydligt.
Trots motståndet fanns samtidigt krafter som arbetade för att p-pillret skulle införas. Kvinnorörelsen, och journalister som skrev positivt om p-pillret, påverkade opinionen, och tillslut blev det aktuellt för Svenska medicinalstyrelsen, som godkände läkemedel, att ta ställning till pillret. Professor Barbro Westerholm som då var föredragande läkare i läkemedelsfrågor i styrelsen minns att det var en solig majdag, den där dagen 1964 när styrelsen gav sitt tillstånd till försäljning av p-piller i Sverige. Ett hormonellt preparat med preventiv effekt hade då funnits ett tag i Sverige, men precis som i USA några år tidigare var indikationen för att avhjälpa menstruationssmärtor.
Barbro Westerholm berättar om ett sammanträde i styrelsen året innan, då frågan om p-pillret skulle legaliseras hade blivit brännande het.
? Vi hade fått reda på att p-pillret såldes svart i Kungsträdgården. Då bestämde vi att det var bättre att legalisera användningen än att de skulle säljas svart eller under andra indikationer.
Barbro Westerholm menar att det handlade om att göra en kvalificerad avvägning av de kända fördelar och nackdelar som fanns. Fördelarna övervägde då. Detta var en tid när en oönskad graviditet var en katastrof för många kvinnor, och mottagande av pillret blev mycket positivt.
? Eftersom väldigt många hade den här rädslan för att bli gravid så blev p-pillret en enorm lättnad för många kvinnor. De var helt enkelt en gåva från skyn när de kom, säger Barbro Westerholm.
Media var också mycket positiva och skrev om det nya ?bebispillret?. Detta ökade trycket och precis som i USA fick läkemedlet snabbt stort genomslag. Det blev en kraftig stegring av försäljningen, från 20 000 användare första året till över 500 000 inom ett antal år.
Det första preparaten var Anovlar, Konluten och Lyndiol och var många gånger starkare än dagens p-piller. Framförallt var östrogennivåerna väldigt höga och ganska snart började läkevetenskapen misstänka att det var de höga doserna som ledde till de negativa biverkningarna. Redan 1962 kom första fallbeskrivningen som väckte misstanken att p-pilleranvändning kunde förorsaka blodproppar. Ett intensivt arbete för att ta reda på mer om sambanden påbörjades. I Sverige fanns en rapportcentral för läkemedelsbiverkningar som Barbro Westerholm var chef för. Hit anmäldes alla misstänkta biverkningar från landets sjukhus och vårdcentraler. En tredjedel av rapporterna under hösten 1965 gällde p-piller. Amerikanska och brittiska experter jobbade tillsammans för att fastställa biverkningarna, och Sverige fick vara med eftersom våra registersystem med personnummer var så välutvecklade. I slutet av 1969 hittades något oväntat: bland de blodproppsdrabbade p-pillerätarna var det klart vanligare att man tillhörde blodgrupp A.
? Den amerikanska gruppen hade kommit detta på spåret. Det var dagen före Lucia här i Sverige när de ringde och frågade hur våra data såg ut. Vi hade inte hunnit gå igenom mer än två tredjedelar av data, men när vi tittade igenom vårt material såg vi att det var samma tendens hos oss.
Sedan var det snabba bud för att bekräfta och få allting rätt. De övriga kvinnorna i materialet som hade fått blodproppar, hade de ätit p-piller?
? Dagen därpå, tidig luciamorgon, satt min sekreterare och jag och ringde runt till alla sjukhus vi inte hade svar från. Samma fredag samlades alla i London, hemma hos en av forskarna som hade svår polio och satt i rullstol. Vi spred ut våra papper över hela salongsgolv och gick igenom alla data igen. Det fanns ett samband!
Barbro Westerholm och hennes kollegor hade lyckats bekräfta den första kopplingen mellan p-piller, ärftliga faktorer och risk för biverkningar. I en annan studie visade de att östrogendosen hade betydelse för blodproppsrisken. I internationella medier fick fynden stort genomslag. I Sverige krockade dock nyheten med den stora LKAB strejken 1969 och början av 1970, och rönte därför nästan ingen uppmärksamhet alls.
Effekterna av studien blev att östrogeninnehållet sänktes och nya preparat med lågdosöstrogen kom ut på marknaden. Sedan dess har pillren blivit både säkrare och svagare. Dagens p-piller innehåller bara 5-10 procent syntetiskt progesteron och cirka 20-30 procent östrogen jämfört med de allra första p-pillren. Under sina femtio år har pillren utsatts för ständig granskning och larmen om dess biverkningar har varit många. Trots det har de ändå gett oräkneliga människor världen över möjlighet att planera sitt reproduktiva liv. P-pillrets inverkan på förra seklets samhällsutveckling kan inte överskattas. Tidningarna Ny teknik och Läkartidningen går till och med så långt att de utser p-pillret till en av förra seklets viktigaste innovationer, bland upptäckter som atombomben och TV:n. Och pillret fortsätter att påverka: i amerikanska tidningen Times lista över de tio viktigaste medicinska genombrotten 2007 hittar vi p-pillret, men i ny tappning. På plats nummer sex finns nämligen Lybrel. Detta nya piller, som amerikanska läkemedelverket godkände förra året, ger till skillnad från de konventionella p-pillren ingen menstruation. Den enkla lösningen är att kvinnan, istället för fyra till sju dagars placebopiller som startar menstruationen, fortsätter att ta hormoner. Nackdelarna är att många kvinnor ändå får mellanblödningar samt att oväntade graviditeter kan bli svårare att upptäcka på grund av de uteblivna blödningarna. Om det är bra att konstant långtidsbehandla fullt friska kvinnor med hormoner är givetvis också en fråga som fortfarande kvarstår. P-pillret fortsätter än idag att vara ett läkemedel som väcker debatt.