Ett vanligt (och fult) grepp i debatter är att citera halva meningar, tillskriva andra åsikter de inte har och att framföra sina egna uppfattningar som accepterade sanningar. Precis detta ägnar sig Juliano Froehner/Waldemar Ingdahl sig åt i ett inlägg om hur en av WHO initierad internationell arbetsgrupp (IGWG) diskuterar patenträttens effekt på utveckling och tillgång till läkemedel i fattiga länder. Dessutom innehåller inlägget direkta felaktigheter. Att påstå att det ?inte finns några patent på mediciner i Afrika? och ?att priserna är så låga att generika inte kan konkurrera? vittnar om bristande erfarenhet eller okunskap.
Det är inte bara ?aktivister? som konstaterat att en mycket liten andel av nya preparat och diagnostiska hjälpmedel är avsedda för sjukdomar som företrädesvis drabbar fattiga människor i fattiga länder samt att priset på nya läkemedel eller en icke anpassad teknik utestänger de behövande från tillgång. Detta är Läkare Utan Gränsers mångåriga erfarenhet av arbete med de mest utsatta och bekräftas nyligen av WHOs Commission on Intellectual Property, Innovation and Public Health ? CIPIH ? vars rapport ligger till grund för arbetet i IGWG. Froehner hoppar över några viktiga ord när har citerar Läkare Utan Gränser: ?patent är inte en relevant faktor för att stimulera FoU och föra nya produkter till marknaden? genom att utelämna början på meningen ?för sjukdomar som påverkar miljoner människor i utvecklingsländer?. Citatet kommer från CIPIH:s rapport som lades fram på WHO:s årsmöte 2006.
Nya system för att stimulera utveckling eller belöna dem som tagit fram metoder för att förbättra folkhälsan samt vikten av ett större ekonomiskt engagemang från världens stater och internationella organisationer diskuteras inom IGWG. Det är inte acceptabelt att vi med nuvarande metoder att diagnosticera tuberkulos från 1880-talet bara upptäcker 20-30 procent av de smittade, att vaccinet från 1920 ger ett synnerligen begränsat skydd och att inga nya läkemedel registrerats sedan 1960-talet. Äntligen verkar det som om världen nu börjar öppna ögonen för dessa missförhållanden.
För att förbättra tillgången till patenterade läkemedel är det viktigt att stödja länders möjlighet att utnyttja flexibiliteterna i TRIPS-avtalet. Visst är det bra att det finns 80 nya antiretrovirala läkemedel i ?pipeline? men dessa är främst avsedda för personer, som utvecklat resistens mot de nuvarande. De är dessutom så dyra att de inte kommer att kunna användas annat än i länder med ett väl utvecklat försäkringssystem. Den stora andelen hiv-smittade i världen får, med nuvarande system, vänta på dessa preparat tills den 20-åriga patenttiden gått ut ? om ens då ? beroende på om generikaproduktion är möjlig eller intressant.
Vid WHO:s årsmöte förra året efterfrågades förslag på incitament för F&U som tar itu med kopplingen mellan kostnaderna för F&U och läkemedelspriser. Det finns ett ökat allmänt erkännande av behovet av sådana nya strategier som hindrar kostnaderna för forskning och utveckling från att vara beroende av höga läkemedelspriser.
Att göra prioriteringar inom medicinsk F&U för att möta behov och skapa finansieringsmekanismer är regeringars ansvar och kan inte helt överlåtas till kommersiella intressenter och välgörenhetsorganisationer.
Problemet med tillgänglighet för de människor som står utanför den ekonomiskt intressanta marknaden är komplext och fortfarande olöst. Det är därför Läkare utan Gränser och andra kommer att fortsätta att vara aktiva för att hävda deras rättigheter och våra skyldigheter.