Kraven på slopande av apoteksmonopolet synes bygga på en missuppfattning. Det kan aldrig bli en normal marknadssituation när kunderna/patienterna betalar mindre än 20 procent av läkemedelskostnaden. Merparten svarar samhället för. Kunden kan inte välja produkt, eftersom det är läkarens förskrivning som bestämmer valet. Det är inte heller någon fri prissättning, eftersom det är Läkemedelsförmånsnämnden som fastställer priset. Det finns således inte någon likhet med en marknadssituation.
Att många politiker och andra vill avveckla apoteksmonopolet är märkligt. Vi har i Sverige Europas lägsta kostnader för läkemedelsdistributionen. I grossistledet gör det nuvarande enkanalsystemet att det inte blir några onödiga lagrings- och distributionskostnader, varför kostnaderna är avsevärt lägre än i andra länder. Även inom detaljistledet är de svenska kostnaderna mycket låga i ett internationellt perspektiv.
Däremot har vi tillsammans med Tyskland Europas högsta kostnader för läkemedlen. Hit borde intresset inriktas. Hur ska konkurrensen förbättras och kostnaderna pressas? För de läkemedel som landstingen upphandlar till den slutna vården har stora rabatter erhållits. En utveckling i denna riktning vore önskvärd. I många fall tyder rabatterna på att prisnivån vid öppenvårdsförskrivning är för hög.
Genom prisregleringen av alla läkemedel, som ingår i läkemedelsförmånen, har konkurrensen på området begränsats. I stället för priskonkurrens tävlar läkemedelsföretagen om att påverka förskrivarna genom en mycket intensiv och kostsam marknadsföring. Det är därför angeläget att inom detta område införa inslag också av priskonkurrens. Volymer är ju alltid en avgörande grund för prissättning. Detta är en av svagheterna i prisregleringssystem. Man vet vid prissättningen inte vilka volymer det blir fråga om. Eftersom produktionskostnaden är en ringa del av kostnaden för läkemedel (utveckling och marknadsföring är dominerande) är det omöjligt att objektivt fastställa vad som är rätt pris. Ett inslag av konkurrens på normala marknadsmässiga grunder är eftersträvansvärt.
För de som orkat läsa den nu remissbehandlade utredningen ?Omreglering av apoteksmarknaden? framgår det tydligt, hur komplicerad en avveckling av apoteksmonopolet är. 700 sidor har krävts för alla förslag. Dessa innebär en oerhört ökad byråkratisering inom detta område. Flertalet av utredningens experter har tungt vägande invändningar mot principiellt väsentliga delar av förslagen. Väldigt krångliga regler föreslås för hanteringen av generika, som blir klart sämre än dagens system. Att det blir oerhört svårt att få en bra konstruktion på ersättningssystemen till apoteken är lätt att inse. De framlagda förslagen har en tveksam konstruktion. Allt detta innebär stora kostnadsökningar och de skissade besparingarna är inte tillräckligt säkra för att täcka dessa.
Förutom alla kostnader för den ökade byråkratiseringen och tillkommande krångligheter ökar andra kostnader. En helt ny organisation ska skapas för att driva de befintliga datasystemen. Att ha denna verksamhet som fristående kommer att öka kostnaderna för denna separata organisation jämfört med dagens kostnader. Hur blir samarbetet med vården och apoteken?
Ett ökat antal apotek kommer att förorsaka nya kostnader. Hur mycket behöver apotekspersonalen ökas? Inga förslag till rationaliseringar redovisas. Bristen på apotekare och receptarier kommer att trissa upp lönerna och därmed kostnadsnivån. Det är givet att Sveriges Farmacevtförbund är positivt till förändringsförslagen!
I anslutning till flera av utredningsförslagen poängteras osäkerheten om hur förslagen slår. Kontrollstation och kontinuerlig och strukturerad utvärdering föreslås och tillägg och inskränkningar i regelverken förutsätts behövas.
Ett stort antal frågor måste klaras ut senare och omprövning föreslås ske i flera delfrågor efter ett par år. Slutresultatet kommer att bli betydande kostnadsökningar och de beräknade besparingarna uteblir.
