Det amerikanska presidentvalet har nu gått in i sin slutspurt och i den obligatoriska smutskastningen har Obama beskrivit McCains politik som att sätta läppstift på en gris (med tillägget att det verkligen inte var Palin han syftade på). Jag befinner mig sedan en månad tillbaka i San Francisco, där jag praktiserar på ett barnsjukhus, och det är svårt att inte applicera Obamas uttryck på McCains sjukvårdspolitik. Han föreslår en »quick fix« i form av ett mindre bidrag till dem som inte har råd att teckna sjukvårdsförsäkring. Ett tecken på behovet av en mer omfattande reform är att apoteken signalerar att patienter inte har råd att hämta ut sina läkemedel. Detta återspeglar sig också på hemsidan för California Board of Pharmacy där det finns ett flertal tips på hur du kan minska din läkemedelskostnad, bland annat genom att dela tabletter som du får utskrivna med högre styrka, genom att gå över till postorderapotek eller genom att köpa läkemedel från andra länder. Hemsidan har dock inte vågat gå så långt att de börjat med tips om vilka läkemedel som inte anses vara livsnödvändiga och ska väljas bort i en ekonomisk svår situation.
Min Michael Moore-syn på det amerikanska sjukvårdsystemet till trots så finns det här en mängd fördelar. Framförallt har ett flertal patientsäkerhetsåtgärder vidtagits sedan ett tjugotal år tillbaka och bara för att nämna några så är koncentrerade elektrolytlösningar bannlysta på sjukvårdsavdelningarna, endos-systemet är väl utbyggt och det sker kontinuerliga mätningar av negativa läkemedelshändelser. Har sjukhuset utfört dessa åtgärder ger det sedan utslag i årliga mätningar av patientsäkerhetsklimatet av »the leapfrog group« vilket erbjuder draghjälp till förbättringsarbetet via de ledningsgrupper som vill se sitt sjukhus i topp.
I och med den svenska propositionen angående läkemedelsförsörjningen till sjukhus efterfrågas i många remissvar definitionen för ett sjukhusapotek. Den definition som tidigare fanns var sjukhusens gemensamma läkemedelsförråd. I Kalifornien är definitionen »det apotek på sjukhuset som jobbar med att lindra, bota och förebygga sjukdom hos inneliggande patienter«. När jag läser det kommer jag att tänka på en historia om en reporter som bevakade den första månlandningen och hittade en NASA-anställd städare och frågade vad han gjorde. Svaret blev; jag hjälper till att ta oss till månen. Personligen tror jag att ett gemensamt läkemedelsförråd i form av ett sjukhusapotek ska ha en tydlig koppling till sjukhuset och internt hjälpa sjukhusledningen att nå de övergripande målen liknande de »the leapfrog group« efterfrågar. I och med det följer också ett större ansvar för det som idag klassas som systemfel vid felaktig läkemedelshantering och som åtgärdas först efter att något inträffat. De verksamhetschefer för de sjukhusapotek som jag ser här har det hett om öronen då 12 procent av läkemedelshanteringsfelen ligger på sjukhusapoteken, till skillnad från svenska sjukhusapoteks promillenivåer.
Det handlar inte om sämre resultat utan om att kunna, om så önskas, vara en större del av sjukvården. Då motsvarigheten till ansvar ofta översätts till skuld och då det amerikanska systemet är straffande är överlevnadstiden för en sjukhusapotekschef i snitt 2,5 år. Det finns undantag som min chef i San Francisco som varit på sitt barnsjukhusapotek i över 30 år. Dessutom kan vi fundera på om vi i Sverige ska fortsätta lägga skulden på dem som inte har ett direkt ansvar att ändra systemet. Och frågan är om vi kan lägga ansvar på de verksamhetschefer som slåss med små resurser. Läkemedelshanteringsfrågan för de gemensamma lösningar ett sjukhus önskar upprätta är komplex och frågan är om sjukhusen vill ha en genomgripande reform eller en »quick fix«.