Denosumab är en human monoklonal antikropp som har utvecklats för behandling av benskörhet. Antikroppen riktar sig mot en signalmolekyl, RANKL, som är viktig för bildning, funktion och överlevnad av osteoklasterna, kroppens bennedbrytande celler.
Substansen har nu testats under tre år i två randomiserade, dubbelblinda, multicenterstudier av 7868 kvinnor med postmenopausal osteoporos och 1468 män med icke metastaserande prostatacancer under androgenhämmande behandling. Båda dessa grupper löper ökad risk att drabbas av frakturer.
Hälften av patienterna i de bägge studierna fick en subkutan injektion av 60 mg denosumab per halvår och den andra hälften fick placebo. Den relativa risken för nya kotfrakturer var 68 procent lägre hos kvinnor med postmenopausal osteoporos som fick denosumab jämfört med dem som fick placebo ? 2,3 procent drabbades av kotfrakturer jämfört med 7,2 procent i placebogruppen under studieperioden. För männen med androgenhämmande behandling var motsvarande risk 62 procent lägre i denosumab-gruppen jämfört med placebogruppen; 1,5 procent respektive 3,9 procent råkade ut för en kotfraktur.
Bentätheten hos dem som fick denosumab ökade signifikant i båda patientgrupperna hos dem som fick denosumab jämfört med dem som fick placebo.
Signalmolekylen RANKL är inte bara av betydelse för benceller utan även för celler i immunsystemet och det har spekulerats i att en hämning av denna molekyl skulle kunna öka risken för cancer och infektioner. I dessa studier var dock biverkningarna överlag jämförbara mellan de patienter som behandlades med denosumab och dem som fick placebo.
Allvarliga biverkningar kopplade till infektion rapporterades för 5,9 procent av patienterna som fick denosumab jämfört med 4,6 procent av dem som fick placebo i studien av män med icke metastaserande prostatacancer. Någon sådan skillnad sågs dock inte i studien av kvinnorna med postmenopausal osteoporos. Cancerincidensen var densamma i respektive studie för patienter som behandlades med denosumab jämfört med placebo.
Redan idag finns ett flertal
läkemedel som hämmar nedbrytning av ben vid benskörhet, bland annat
bisfosfonater. Sundeep Khosla, professor vid College of Medicine, Mayo
Clinic, i Rochester i Minnesota, USA, yttrar sig om denosumabs förmåga
att minska risken för en kotfraktur i jämförelse med dagens alternativ,
i en ledare i det senaste numret av New England Journal of Medicin, där
de båda studierna är publicerade. Han menar att substansen verkar vara
minst lika effektiv som intravenös zoledronsyra, en bisfosfonat, eller
som teriparatid, ett bioteknologiskt framställt fragment av det
naturliga paratyroideahormonet, och kanske lite effektivare är de orala
bisfosfonaterna. Men han påpekar att det saknas direkt jämförande
studier.
