Genom att ge två kemiska ämnen, tarocin A och tarocin B, ihop med penicillin, meticillin eller annan typ av så kallad betalaktamantibiotika blev resistenta bakterier åter känsliga för antibiotikasorten. Det visar amerikanska forskare i en ny studie publicerad i tidskriften Science translational medicine. Forskarna har än så länge gjort försök i laboratoriemiljö och i möss.
I försöken undersökte forskarna gramnpositiva MRSA- och MRSE-bakterier, det vill säga gula stafylokocker och S. epidermis som båda är resistenta mot så kallade betalaktamantibiotika, som penicillin och meticillin. MRSA-bakterier är den vanligaste orsaken till sårinfektioner och bölder och kan också ge bland annat ge svår blodförgiftning. Inom sjukvården är MRSA-infektioner ett stort problem och har historiskt sett benämnts som ”sjukhussjuka”, även om problemet numera finns spritt i hela samhället.
I takt med att problemet med resistens växer och den antibiotika vi använder i dag blir verkningslös tas fler och fler initiativ till att utveckla nya sorter. Det forskarna i denna studie gjorde var i stället att undersöka sätt att göra befintlig antibiotika verkningsfull igen.
Forskarna screenade för ämnen som hade en hämmande effekt på uppbyggnaden av en viktig komponent i grampositiva bakteriers cellvägg. Denna komponent medverkar också indirekt till resistens mot betalaktamantibiotika. Efter screening fann forskarna två kemiska ämnen, tarocin A och tarocin B, med önskvärd effekt. Dessa blockerar ett enzym som är viktigt tidigt i processen när den antibiotikaskyddande cellväggen byggs upp. Genom att hämma enzymet försvann den multiresistenta bakteriens ”skydd” och den blev återigen känslig för antibiotika. Den exakta mekanismen bakom är dock fortfarande oklar.
Forskarna kunde också konstatera att tarocin A och tarocin B inte hade någon antibakteriell effekt på egen hand, utan bara hade effekt när de gavs ihop med antibiotika.
– Det är spännande forskning som öppnar upp en ny värld för att hitta inhibitorer till icke essentiella enzymer som fortfarande är viktiga för vissa större processer, säger Suparna Sanyal, professor i cell- och molekylärbiologi vid Uppsala universitet.
Strategin att använda kombinationsbehandling för att öka effekten av antibiotika är inte ny, men Suparna Sanyal tycker att forskarna i denna studie är något intressant på spåren.
– Det nya här är att de har hittat inhibitorer som inte har någon egen bioeffekt och som blockerar ett icke essentiellt enzym. Det gör att bakterierna har mindre chans att utveckla resistens mot dem, säger hon.
Det betyder med andra ord att dessa hämmare visserligen binder till enzym som finns i andra grampositiva bakterier, men att de har en liten effekt i dessa.
Suparna Sanyal tycker också att studien är intressant på fler sätt.
– Om tarocin påverkar cellväggen skulle det kunna innebära att väggen blir vekare och mer lättgenomtränglig. I sådana fall skulle tarocin även kunna fungera ihop med och väcka nytt liv i andra antibiotika än de man testat här, säger Suparna Sanyal.
I laboratorieförsöken konstaterade forskarna att när tarocin A och tarocin B gavs ihop med betalaktamantibiotika till olika stammar av MRSA-bakterier dog bakterierna. I möss som infekterats med MRSA-bakterier sågs liknande effekt. I de möss som fick en kombination av tarocin A och tarocin B och antibiotika gick infektionerna tillbaka och de hade även en ökad överlevnad.
Forskarna bakom studien tror att tarociner kan bli en ny klass av effektiva adjuvanser till betalaktamantibiotika vid behandling av multiresistenta MRSA-bakterier, men att det krävs mer forskning. Hur långt borta det är innan det kan användas i människa är dock svårt att svara på, enligt Suparna Sanyal. Först måste fler prekliniska försök göras följt av resterande steg i prövningsprocessen för ett nytt läkemedel.
– Men det är klart att det finns en möjlighet, och att man sett positiva resultat i möss gör det troligt att det är något man kan gå vidare med, säger Suparna Sanyal.
Studien var finansierad av läkemedelsbolaget Merck och publicerad i den vetenskapliga tidskriften Science translational medicine. Abstract till artikeln kan du läsa här.
