I det senaste avsnittet av Läkemedelspodden tar museichef Annika Wickman med oss med in bakom kulisserna på Apotekarsocietetens museum.
– Det är verkligen ett museum för alla, inte bara för nördarna, säger hon.
Som Läkemedelsvärlden rapporterat slog Apotekarsocietetens museum nyligen upp portarna efter fem års renovering och återuppbyggnad.
Museet återinvigdes nyligen officiellt under högtidliga former. Särskilt inbjuda gäster skålade i bubbel och hyllade resultatet. Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson spred extra glans över tillställningen och klippte band under högtidliga former.
Annika Wickman börjar med att stänga museet
Men vägen fram till den glamourösa invigningen har dock handlat mer om hårt och intensivt arbete från många olika personer, inte minst från Annika Wickman själv.
– Jag kom in i bilden för drygt fem år sedan. Då fick jag tyvärr inleda med att stänga museet. Brandmyndigheter och andra sa att det inte uppfyllde reglerna, att det var för farligt att vistas där, berättar hon i Läkemedelspodden.
Motstånd sporrar Annika Wickman
Annika Wickman har Apotekarsocietetens uppdrag att bygga ett modernt museum som ska kunna locka flera tusen besökare per år. Tidigare drevs museet av frivilliga krafter, besökare var tvungna att boka guidade visningar och antalet besökare var runt 200-300 om året.
Dessutom har återuppbyggnaden av museet kantats av motgångar, allt från husmögel och vattenskador till byråkratikrångel och en ytterst snäv budget.
Men Annika Wickman låter närmast förvånad över möjligheten att ge upp och inte ta projektet i mål.
Att det samtidigt finns drivkrafter som inte vill bevara kulturhistoria – och förvandla museum till enbart lagerverksamhet – bara sporrar henne-
– Då väcks kämpaglöden, säger hon.
Annika Wickman ville rädda museet
När hon beskriver museibyggandet låter det nästan som en slags motståndshandling. Och det är det också.
Många arbetslivshistoriska museum, som ju Apotekarsocietetens museum är, har lagts ned.
Det är också en förklaring till varför Annika Wickman, som inte har farmaceutisk bakgrund utan är mediehistoriker, tog sig an ett så pass bökigt projekt.
– Det kliade i fingrarna. Senast har jag forskat och gjort helt andra saker. Men här såg jag en möjlighet att få göra minst två saker som jag älskar.
– Det första var att göra någon sorts insats, och det gäller arbetslivsmuseum. Jag kände ”Wow, tänk om jag kan bidra till att ett arbetslivsmuseum får vara kvar”. Så det var en drivkraft.
– Sen är det så att jag gillar att skapa platser där folk träffas och växer, kan reflektera och diskutera. Det tyckte jag var jättespännande.
Avslöjar museernas dolda hierarkier
Apotekarsocietetens museum skildrar hur människan försökt bota och lindra genom århundradena, apotekens utveckling och farmaceutyrkets förändring. Apotekarsocietetens samlingar är omfattande, omkring 50 000 objekt.
De består av allt från äldre tiders mirakelmedel som mumiepulver och radioaktivt vatten till vacker gammal apoteksinredning, maskiner för läkemedelstillverkning, tusentals läkemedelsförpackningar, böcker, fotografier och filmer.
I Läkemedelspodden berättar hon om sådant som vi vanliga besökare sällan eller aldrig får veta. Hur det går till att välja ut vad som ska ställas ut på museet, vad som ska sparas och vad som väljs bort.
Hon förklarar också museernas ständiga kamp lagerutrymme och varför de måste ha sådant i lager som inte verkar intressant för tillfället. Dessutom avslöjar hon hur den dolda hierarkin i museivärlden ser ut, för vissa museum anses inte lika fina som andra.
Väcker aha-upplevelser
Apotekarsocietetens museum har redan haft en del besökare, både under uppbyggnaden och nu under de första veckorna som museet haft öppet.
De flesta av oss har en personlig relation till läkemedel, det handlar om liv och död, bot och lindring.
– Personer som trodde att de hade noll intresse och inte kunde någonting kommer och säger att: ”Aha, jag hade ingen aning om att det var apoteken som tillverkade alla läkemedel förr!” Det är ju en slags kunskaps-aha.
Annika Wickman: ”Det berör, djupt.”
Sen visar det sig att till synes kanske trista föremål som läkemedelsförpackningar väcker starka känslor hos besökarna.
Det kan ha varit mediciner man blivit hjälpt av, som man blivit allergisk för eller varit med och tagit fram. Det är personliga upplevelser och ibland en fråga på liv och död.
– Man kan tro att det bara är en massa trista förpackningar, men det berör, djupt.
Personer som arbetar eller har arbetat med läkemedel grips djupt av vissa saker.
– Det är rart att se personer som nästan fällt en tår av minnet av att se det här vackra de arbetat med och tagit fram. Jag blir rörd.
Annika Wickman berättar också om den till synes alldagliga bokhyllan som får sjuksköterskors kinder att hetta.
En museichef ”ska” visst inte ha favoritföremål eller favoritepoker, enligt Annika Wickman. Lite motvilligt avslöjar ändå hon sin förtjusning över en viss sorts föremål och en särskild tidsperiod.
Det och mycket mer insider-kunskap från den dolda och fascinerande museivärlden får du höra om i senaste avsnittet av Läkemedelspodden.
Du kan lyssna på avsnittet direkt i spelaren här ovan. Du hittar också det här avsittet och tidigare avsnitt av Läkemedelspodden där poddar finns.
