Årets Nobelpris i medicin eller fysiologi går till två forskare som spelat huvudroller i upptäckten av en fundamental princip i regleringen av våra geners aktivitet. De två pristagarna, som får dela lika på prissumman elva miljoner kronor, är amerikanerna Victor Ambros och Gary Ruvkun.
De upptäckte en klass av mycket små RNA-molekyler – mikroRNA – som spelar en avgörande roll för genreglering. De hittade därmed en ny mekanism för regleringen av gener som visade sig vara en nyckelmekanism för alla flercelliga organismer, även människan.
Genombrott om genreglering
Alla celler i kroppen innehåller samma kromosomer och därmed samma uppsättning gener, så recepten för proteintillverkning är identiska i alla celler. Trots detta har olika celltyper, till exempel muskel- och nervceller, unika egenskaper.
Dessa unika egenskaper uppstår genom att gener regleras så att varje cell bara läser av relevanta delar av instruktionsboken. På så sätt aktiveras rätt uppsättning gener i varje celltyp.
Victor Ambros och Gary Ruvkuns forskning om mikroRNA ledde fram till svaret på frågan om hur detta går till.
Båda pristagarna är amerikaner
Victor Ambros är född 1953. Han utbildades vid Massachusetts institute of technology, Cambridge, där han också gjorde postdoktoral forskning under åren 1979-1985. Han har även varit verksam vid Harvard university och Dartmouth medical school. Sedan 2008 är han professor vid the University of Massachusetts medical school, Worcester.
Gary Ruvkun föddes 1952. Han utbildades vid Harvard university och genomförde sedan postdoktoral forskning vid Massachusetts institute of technology, Cambridge, USA. Han är i dag professor i genetik vid Massachusetts general hospital och Harvard medical school.
Genombrott på 1990-talet
Under 1960-talet upptäckte andra forskare så kallade transkriptionsfaktorer som är viktiga för genregleringen. Länge ansåg man att de huvudsakliga principerna för hur denna fungerar därmed var lösta.
Men 1993 publicerade årets Nobelpristagare helt oväntade fynd i tidskriften Cell som beskrev en ny nivå av genreglering. De gjorde i sina respektive forskargrupper forskning på den lilla rundmasken C. elegans.
I början tog forskarsamhället emot upptäckten ganska svalt eftersom man trodde att mikroRNA bara fanns i masken. Men Gary Ruvkun kunde visa att samma mekanism finns även hos bland annat människan och den har visat sig vara universell för flercelliga organismer.
Stor betydelse för hälsa och sjukdom
Senare har genetisk forskning visat att mogna celler och vävnader inte utvecklas normalt utan mikroRNA. Onormala mikroRNA-nivåer kan bidra till cancersjukdomar. Och mutationer i gener som kodar för mikroRNA orsakar bland annat medfödd hörselnedsättning, ögonsjukdom och skelettsjukdom hos människa.