KRÖNIKA. Jag springer längs Råstasjön. En oas i Solna. En liten sjö omgiven av våtmark insprängd mellan köpcentrum och järnvägen. Insprängd och insprängd förresten. Sjön var ju här långt innan någon människa kunde stava till köpcentrum och ännu mindre till sustainability. Långt före ”hållbarhet” var ett ord som behövdes i svenska språket.
I kurvan nedanför Filmstaden är isen befolkad av ett gäng grånade individer. Hägrarna har samlats för sitt vintriga rådslag. De liknar ett gäng äldre herrar i kostymer som ser viktiga ut fast de inte riktigt vet varför.
Det är så fascinerande med mötet mellan naturen och staden. Människan och naturen. Eller som min yngsta son uttryckte det när vi körde förbi sjön och jag entusiastiskt visade upp hägrarna, ”Hägrar, kan man äta dem?”.
Löpturen fortsätter runt sjön. Jag skapar utrymme för mig och mina tankar. Skön fart. Och viktig. Hållbart för mig. Hjärtat slår sina nödvändiga slag. Jag har självordinerat läkaren Anders Hansens recept; ”löpning 45 minuter tages 3 gånger i veckan för både utvärtes och invärtes bruk. Allmänt stärkande.”
Vilket ”läkemedel” det är! Det är indicerat för så många och det finns knappt några biverkningar förutom skavsår. Och så billigt att det inte skulle komma upp på listan ”nya dyra läkemedel”. Med en grym effekt! Studier visar att regelbunden konditionsträning kan minska risken för Alzheimer med 40 procent och öka kreativiteten med 70 procent.
Men viktigast av allt det jag till 100 procent behöver i livet – ett liv i hälsa och rörelse!
Lust och djävlar anamma i rätt dos
Jag når den delen av sjön där måsarna har ”raveparty” på sommaren. Ett himla liv då. Isen ligger nu och ingen fågel har lust att festa. Lite längre fram står två herrar utmed stigen vid en vassrugge. Det är två fågelskådare. Jag får en plötslig impuls att stanna.
”Vad kikar ni efter?” frågar jag.
”Det är vattenrallen. Han var precis här och visade sig. Det var första gången vi såg honom.”
”Aha, så det är ett nytt kryss? ”
Jag har lärt mig att fågelskådare jagar fågelarter likt en bowlare jagar 12 strikes på raken. 300 är den gemensamma nämnaren. I ornitologernas fall motsvarar 300 kryss 300 unika fågelarter. En annan gemensam faktor är såklart passion och driv. Varken 300 kryss eller 300 poäng händer av sig självt. Lust och djävlar anamma i rätt dos.
Dialogen fortsätter.
”Det är många som bara har hört vattenrallen. Det är sällan han visar sig. Den är så skygg. Och den älskar leverpastej.”
Samtalet som följer skiftar mellan ämnen som varifrån herrarna kommer ifrån till var man kan hitta ugglor i Stockholm. De säger att de ursprungligen är från Västergötland, närmare bestämt från Vänersborg. Landsmän till mig med en härlig dialekt.
”Jag är från Viskafors utanför Borås,” säger jag.
”Det hörs knappt. Vad är det nu Viskafors är känt för egentligen? Visst låg det en industri där en gång?”
”Jajamän, Viskafors gummifabrik. De gjorde däck till Rolls-Royce. Och gummigaloscher.”
”Ah men, just det.” kluckar de på sin sjungande västgötska.
Möten ger utrymme
Jag springer vidare med lätta steg. Rikare. Mer energi. Apropå oväntade möten undrar jag vad vattenrallen tänkte när han nyfiket kikade fram från sitt sumpiga kungarike och fick syn på fågelskådarna.
”Spännande. Var kommer ni ifrån och vad gör ni här i min enkla boning? Kliv in vet jag. Nä, ni behöver inte ta av er om fötterna.”
Det bär hemåt. Upprymd och med mer plats inom mig. Insikten hur ett möte kan göra oss rikare. Och vikten av att skapa utrymme att mötas i våra jäktade liv.
När pulsen ökar och andetagen tätnar bubblar Hjalmar Gullbergs ord upp inom mig.
”Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå.
Alla människors möten borde vara så.”
Jag undrar samtidigt nyfiket. När skall jag stanna upp härnäst? Jag länger steget och det känns skönt. Ett steg i rätt riktning.
