KRÖNIKA. Besökte ett apotek häromkvällen för att hämta ut djurläkemedel till en krasslig fyrfoting.
Det hade varit många, långa timmar på djursjukhuset. Mestadels med att vänta medan personalen jobbade på för att hjälpa alla så fort som möjligt. Jag är urusel just på att vänta och var efter detta tämligen utmattad. Att ägna ytterligare timmar åt att jaga medicinen över hela stan stod inte på min önskelista.
Vis (trodde jag i alla fall) av att regelbundet rapportera för Läkemedelsvärldens läsare om restnoteringar tittade jag därför i förväg i mobilen på fass.se. Det är ju bland annat så vi brukar tipsa om att man ska göra.
Fanns fyrfotingens medicin inne på apoteket som jag tänkte ta mig till på hemvägen?
Ovälkommet besked
Jo, det såg det allt ut att göra, tyckte jag, och klev en stund senare in på apoteket i fråga, i en stormarknad i stans utkant. Tog obligatorisk nummerlapp och väntade – med en till tålamod förhoppningsvis någorlunda maskerad otålighet – på att den ensamma farmaceuten bakom receptdisken skulle expediera kunderna före mig.
Äntligen min tur. Legitimerar mig och säger att det gäller djurrecept. ”Det har vi tyvärr inte inne”, säger farmaceuten efter att ha knappat lite på datorn.
Va?! Det är milt sagt inte vad jag just då vill höra.
Det visar sig att preparatet finns i två styrkor, 400 mg som jag fått recept på, och så 200 mg. Det är tyvärr bara den senare som just det här apoteket har inne. Vilket så klart framgår av lagerstatus på fass.se – om man kollar lite noggrannare än jag uppenbarligen hade gjort…
Fel styrka i lager
”Men kan du inte bara byta till den andra styrkan?”, frågar jag smått desperat och med naiv hoppfullhet, trots att jag borde veta bättre.
Det är ju uppenbart för vem som helst att det skulle gå lika bra att ge fyrfotingen två 200 mg-tabletter i stället för en 400 mg-tablett.
Men den luttrade farmaceuten småskrattar och förklarar det jag egentligen redan visste. Hon får inte göra detta enkla byte till en annan styrka och dosering utan klartecken från veterinären som skrivit receptet. Trots alla sina högskoleår, skulle man kunna tillägga.
Farmaceuten verkar tyvärr inte heller det minsta intresserad av att försöka komma i kontakt med sagda veterinär för att kunna byta styrka, vilket jag har förståelse för med tanke på att hon ensam ska sköta receptexpedieringen till en strid ström av stormarknadskunder som passar på att hämta ut läkemedel när de ändå är där.
Hon ger mig i stället en ganska lång, muntlig lista på andra apotek runt om i sydvästra Storstockholm som har den rätta styrkan inne.
Värt ett försök
Men även om fyrfotingen behöver sin medicin och jag är frisk och stark och har tid, så vill jag inte besöka fler apotek i dag. I-landsproblem, jag vet, men jag vill bara inte det. Verkligen inte.
Tänker trött att det ändå kan vara värt ett försök att pröva att själv kontakta veterinären innan jag ger upp och åker vidare. Så jag går undan en bit och ringer djurkliniken.
Till min milda förvåning svarar då en empatisk receptionist nästan direkt. Inte bara det, hon söker också raskt kontakt med veterinären medan jag väntar i luren. Denne skriver imponerande snabbt ett nytt elektroniskt recept med den lägre styrkan – och jag kan inom några minuter återvända till farmaceuten med nytagen nummerlapp och nyvunnen energi.
Snart är vi hemma, och medicinen har vi med oss.
Håller tummarna för förbättringar
Denna vardagshändelse fick mig att tänka lite extra på några saker:
1/ Det är hög tid att farmaceuter på apotek får större laglig befogenhet att på egen hand lösa den här typen av receptproblem knutna till tillgänglighet till läkemedel. Att farmaceuten under vissa villkor får erbjuda en annan styrka eller kanske även ett likvärdigt preparat än det som står på receptet.
Sveriges apoteksförening och andra debattörer driver denna fråga och Läkemedelsverket skulle kunna lämna sådana förslag inom ett pågående regeringsuppdrag som myndigheten ska redovisa nästa år. Jag håller tummarna.
2/ Många har sagt och skrivit det tidigare, men det tål att upprepas: Alla stegen i processen från det att doktorn (eller i mitt fall veterinären) skriver recept till dess att man kan börja använda läkemedlet måste knytas ihop mycket bättre. Vårdgivarna och apoteken måste samarbeta så att det blir enklare för patienterna, särskilt nu när allt fler läkemedel periodvis blir restnoterade.
Själv slapp jag ju göra en apoteksturné. Och om jag hade tittat efter noggrannare i fass-tjänsten hade jag dessutom från början kunnat välja ett annat apotek som hade rätt styrka inne. Så mig är det inte synd om.
Men hur sjutton går det för alla som inte är lika vana att använda appar och webbfunktioner i mobilen, eller har koll på hur det funkar med receptförskrivning och allt runt omkring?
En ovetenskaplig jämförelse
Och så en sak till: Den stora akutdjurklinikens receptionist tyckte uppenbarligen inte det var något konstigt med att kontakta förskrivande veterinär medan jag väntade. Och veterinären löste saken direkt, mitt i annat pågående jobb.
För mig andas detta en mindre hierarkisk arbetsorganisation, enkla interna kontaktvägar och ett lösningsorienterat fokus som jag gärna skulle vilja se mer av. Inte minst inom människosjukvården, både den offentliga och den som liksom djursjukvården är privatdriven.
Tillåter mig en jämförelse som säkert är djupt orättvis ur en massa olika aspekter, men ändå; Hur skulle det ha gått om det i stället varit jag själv som var patienten? Hade jag eller farmaceuten kunnat få en liknande snabb kommunikation med vårdcentralen eller akutmottagningen och doktorn där om ändringar av mitt recept? Vad tror ni?
