DEBATT. Nyligen gick Socialstyrelsen ut och rekommenderade alla som under längre tid tar någon medicin att ha 30 dagars förbrukning av sitt läkemedel som buffert hemma. Detta för att minska risken för avbrott i behandlingen.
Jag har precis börjat jobba på Lif, de forskande läkemedelsbolagens branschförening, och tro mig – det pratas knappt om något annat i läkemedelsbranschen än brister. Alla jobbar för en lösning, men även patienterna måste göra sitt. Så tror jag Socialstyrelsen tänkte. Ingen tror att patienterna ensamma kan lösa problemet, men just in time funkar varken på apoteket, hos läkemedelsbolagen eller där hemma.
Förnya recept ingen enkel rutinåtgärd
Socialstyrelsens rekommendation ledde förstås till varningar; nu finns risk att patienter börjar hamstra och förvärrar eventuella läkemedelsbrister. Men det är väl inte hamstring när man har lite marginal inför nästa förnyelse?
Vad som förvånat mig är att vi inte tidigare haft en sådan rutin. Jag har jobbat över 20 år som läkare i primärvården och jag kan berätta att det finns gott om människor med ganska allvarliga sjukdomar som kan ringa vårdcentralen en fredag eftermiddag och ha helt slut på sin livsnödvändiga medicin. Det sätter verkligen doktorn på pottkanten – det finns ingen tid att planera för dosändringar, justeringar eller uppföljning, för nu måste receptet skrivas.
Kanske är det en helt annan doktor som egentligen är ansvarig för behandlingen – någon på sjukhuset som det inte går att få tag på en fredag eftermiddag – och genom att förnya receptet kanske läkaren på vårdcentralen ger fel dos, eller rent av fördröjer en kontroll, där sjukhuset räknat med att patienten skulle höra av sig för ny tid när medicinen började ta slut. Det går inte att veta.
Att förnya ett recept är alltså inte en enkel rutinåtgärd, som det ofta uppfattas.
Den parallella diskussionen om patientinflytande
Parallellt med restproblematiken pågår en annan diskussion i Sjukvårdssverige, nämligen den om ökat patientinflytande. Vi vill skapa en personcentrerad vård där patienter ska ”vara delaktiga”, och ”ta ansvar för sin vård”. Inte minst så kallade spetspatienter driver frågan hårt.
Och visst finns det många ansvarskännande patienter, så det kan vara svårt att förstå att det också finns människor som inte klarar att höra av sig till vården när de tar den sista kartan ur den sista förpackningen. Att det finns många som väntar tills medicinen är helt slut – och kanske ytterligare några dagar, innan de pallrar sig iväg till apoteket. Kanske bara för att upptäcka att de inte hade några recept kvar. Vissa kanske har ömmande skäl att vänta, som dålig ekonomi eller svårigheter med kognitionen, men det finns också många som inte har det.
De flesta människor klarar att tanka bilen innan bensinen är helt slut – och om den tar slut blir de inte förbannade på bensinbolagen för att dessa inte byggt en bensinstation precis där bilen befinner sig. Varför gäller inte det för läkemedel?
Marginal är inte hamstring
Det är dags att bete sig som en vuxen även när man tar hand om sina sjukdomar. Klarar man av att på fredag eftermiddag promenera till apoteket, eller ringa eller mejla vårdcentralen för att medicinen är helt slut, så hade man nog klarat det även fyra veckor tidigare.
Förnya era läkemedel i tid. Jag önskar att Socialstyrelsen kommit på att påpeka det tidigare. Det är inte hamstring att ha lite marginal. Det är ansvarfullt – oberoende om man är patient, apotek eller läkemedelsindustri.
Ylva Sandström
Specialist i allmänmedicin
