DEBATT. Jag läste med stort intresse Socialstyrelsens nya rekommendation till patienter om en månads egenberedskap av läkemedel som började gälla den 1 mars. Min första reaktion var förvåning: Gör inte alla redan så? Hur ska man annars kunna resa utomlands med tillräckligt med mediciner för att klara oförutsedda händelser? Själv fick jag lära mig detta den hårda vägen, strandsatt med familjen i London under det isländska vulkanutbrottet i april 2010.
Sen blev jag mer fundersam. Vad innebär rekommendationen i praktiken? Den gäller patienter med receptbelagda läkemedel, utan anledning att förvänta sig större förändringar av medicineringen inom en rimlig tid. Dessa ska själva ta ansvar för att ha en månads extra förbrukning hemma hela tiden. Observera: Inte minst en månad eftersom den formuleringen ansågs riskera leda till hamstring. Patienter som behöver hjälp av personal från vård eller omsorg för att klara sin egenberedskap ska få det.
Kompetenta eller ej?
Förstår jag det rätt? Vi som är beroende av livslång läkemedelsbehandling för att våra kroppar ska fungera anses tillräckligt kompetenta för att kunna hantera ett flertal olika läkemedel, ofta från flera olika förskrivande läkare. Vi anses även kompetenta nog att hantera intag av dessa på ett säkert och ändamålsenligt sätt. Själv tar jag sex olika receptbelagda läkemedel i olika kombinationer vid sammanlagt sju olika tidpunkter – varje dag. Till detta ska läggas att det kan behövas justeringar av doser, tidpunkter och/eller kombinationer vid behov.
Dessutom ska vi uppmärksamma biverkningar, tillkommande nya symtom och/eller läkemedelsinteraktioner. Allt detta helt utan extra utbildning eller verktyg från hälso- och sjukvården eller övriga samhället. Men vi anses däremot inte kompetenta nog att kunna ta ansvar för vår egenberedskap i längre tid än en månad utan att det leder till hamstring.
Men rekommendationen är väl ändå en bra idé? Vi har ju stora problem med restnoteringar av viktiga läkemedel.
Men, att decentralisera den nationella läkemedelsberedskapen ut till miljontals människors hem löser inte problemen som finns med att säkerställa pålitliga leveranser av läkemedel. Huvudproblemet är att ingen har ansvar för läkemedelsberedskap på nationell nivå. Patienters egenberedskap hjälper inte restnoteringsproblemet, det gör inte att mer läkemedel kommer in i landet.
Vilket problem löser rekommendationen?
Vilket problem ska Socialstyrelsens nya rekommendation lösa och åt vem? Många av oss patienter som vill och kan ta mycket eget ansvar gör redan det här.
De som kommer att få svårt att följa rekommendationen är patienter som av olika skäl redan innan hade svårt att organisera sin läkemedelshantering. Det kan exempelvis vara att man har svårt med kognitionen, exekutiva funktioner eller ekonomi. Då får patienten istället uppgiften att se till att vård- och omsorgspersonalen planerar och organiserar egenberedskapen av läkemedel.
Blir det verkligen bättre för patienten? Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att rekommendationen är fullständigt tandlös eller helt orimlig, kanske är den både och, samtidigt. Personcentrerad är den i alla fall inte.
Jag hoppas verkligen att den inte leder till att man kommer säga att patienter som inte lyckas hålla en månads egenberedskap får skylla sig själva.
Sara Riggare, spetspatient som lever med Parkinsons sjukdom, samt forskare i hälsoinformatik
