Carl-Olav Stiller är docent och överläkare i klinisk farmakologi vid Karolinska universitetssjukhuset. Han är också ordförande i läkemedelskommitténs expertgrupp för smärta och reumatiska sjukdomar i Region Stockholm. Expertgruppen gick nyligen ut med en uppdaterad riktlinje med rubriken ”Förläng endast läkemedelsbehandling som vid utvärdering bedöms effektiv”. Det handlar om att läkare inte rutinmässigt ska förnya recept på smärtläkemedel utan att ta reda på att läkemedlen verkligen gör nytta.
Läkemedelsvärlden bad Carl-Olav Stiller att berätta mer.
Varför är det så viktigt att läkare tar reda på om smärtläkemedlen hjälper och tar bort dem annars?
– Om behandlingen inte ger smärtlindring eller bättre funktion så finns det ingen anledning att fortsätta. Läkemedel som inte har avsedd effekt kan ändå ha biverkningar. Vissa smärtläkemedel, som opioider, medför ganska stora biverkningsrisker som särskilt äldre är känsliga för. Det är allt ifrån förstoppning till sedering och trötthet med ökad fallrisk samt negativ kognitiv påverkan och risk för beroende. Det är viktigt att nyttan av läkemedelsbehandlingen mot smärta är större än risken för biverkningar. Det får inte vara så att man blir mycket sämre av sina smärtläkemedel.
Hur kan man göra för att utvärdera smärtbehandling?
– Fråga patienten! Krångligare än så behöver det inte vara. Fråga ”tycker du att medicinen hjälper?”. Om svaret är nej så är det ofta bra att sakta trappa ned behandlingen och se om något förändras. Blir patienten då sämre kanske läkemedlet ändå hade en positiv effekt, men i så fall gäller det att hitta lägsta effektiva dos.
Din expertgrupp och många andra har arbetat länge med att försöka få in denna rutin brett i vården – har det blivit bättre?
– Nej, jag tror tyvärr att det fortfarande är lika illa som det var för tio år sedan. Expertgruppen har inte gjort någon systematisk undersökning, men vi ser många exempel på att patienter har stått på samma smärtbehandling i åratal utan att någon i vården undersökt om den gör nytta. Det är i vart fall väldigt sällan som sådana uppföljningar dokumenteras i journalerna.
Varför är det så svårt att förändra detta?
– En bra fråga… Jag tror inte att läkarna missar att fråga om smärtläkemedlet hjälper på grund av likgiltighet. Men den frågan dyker helt enkelt inte upp bland allt annat som ska göras och dokumenteras. Journalsystemet påminner inte heller om att värdera nyttan med smärtbehandlingen mot risken för biverkningar, och när man ordinerar läkemedel mot smärta kräver systemet inte att man tar ställning till om läkemedlet fungerar.
Vad skulle behövas för att det ska bli bättre?
– Det skulle behövas någon sorts påtagligt incitament för läkarna att göra detta. Kanske en bonus till vårdenheter som gör och dokumenterar uppföljningar av smärtbehandling. Eller ett krav på dokumenterad uppföljning för att ersättning ska betalas ut. En annan möjlighet skulle vara att upplysa patienterna om hur viktigt det är att informera doktorn om smärtläkemedel inte ger avsedd effekt.
