Kapaciteten för vaccinproduktion är ojämnt fördelad mellan länderna i Norden. Och kapaciteten är även ojämnt fördelad mellan olika vaccinteknologier. Störst resurser har Norden för utveckling och tillverkning av rekombinanta proteinvacciner. När det gäller nyare teknologier finns det däremot många luckor. Beträffande till exempel mRNA- och DNA-vacciner är den totala nordiska kapaciteten begränsad till ett litet antal kontraktstillverkare.
Det konstaterar författarna av en rapport om möjligheterna till ökat nordiskt vaccinsamarbete som Vinnova nu har lämnat till regeringen. Rapporten är resultatet av ett regeringsuppdrag till Vinnova tidigare i år att samordna en kartläggning av kapacitet och framtidsmöjligheter för gemensam nordisk vaccinproduktion. Diskussionerna om ett sådant samarbete tog fart när coronapandemin satte ljus på Nordens och Europas låga grad av självförsörjning när det gäller vacciner och andra viktiga läkemedel.
Ojämnt fördelad kapacitet i Norden
I Sverige har forskningsinstitutet Rise haft en drivande roll i arbetet med rapporten. Från de övriga nordiska länderna har myndigheterna Innovation Norway, Business Finland och Statens Serum Institut (Danmark) samt konsulten Landas EHF på Island medverkat.
Syftet med rapporten är att ge underlag för att bedöma vilka möjligheter som finns att fördjupa det nordiska samarbetet på vaccinområdet. Detta både för att bidra till att stärka Europas motståndskraft mot hälsokriser och att öka Nordens konkurrenskraft inom vaccinsektorn.
Rapportförfattarna har gjort en översikt av kapaciteten i varje nordiskt land. I översikten ingår allt ifrån preklinisk forskning till tillverkning. Författarna konstaterar att kapaciteten är ojämnt fördelad eftersom Danmark och Sverige har omfattande erfarenhet och verksamhet på vaccinområdet medan övriga länder saknar detta i varierande utsträckning. De har också identifierat nordiska styrkor att bygga vidare på. Dessa är bland annat forskningsbara patientjournaler som är en tillgång i kliniska studier och en gedigen akademisk forskning om vacciner och immunterapi.
Beroende av globala aktörer
Men författarnas övergripande slutsats är att de nordiska länderna i dag är ”kraftigt beroende av kommersiella vacciner som utvecklas och produceras utanför regionen”. Och att de delar av utvecklings- och produktionskedjorna som finns inom Norden i stor utsträckning är beroende av globalt distribuerande leverantörer.
Som motåtgärd mot detta beroende rekommenderar författarna samnordiska satsningar på vissa strategiskt valda områden. Ett sådant är nya vaccinplattformar där de föreslår en utbyggnad av forskning, kompetens och infrastruktur för tillverkning. En sådan satsning skulle, menar de, även ”stärka de nordiska länderna som en internationellt konkurrenskraftig life science region.”
Något annat som författarna anser att de nordiska länderna bör göra är att i detalj analysera de leveranskedjor som förser vaccinindustrin med råvaror, förbrukningsvaror, instrumentering och stödfunktioner. “Detaljer om och beroendeförhållanden hos dessa leveranskedjor, och i vilken utsträckning källorna är nationella, nordiska, europeiska eller internationella, har varit mycket svåra att bedöma inom den begränsade tidsramen för denna rapport”, skriver författarna. De rekommenderar därför ytterligare utredning av leveranskedjorna.
Rekommenderar ej särskild beredskapsanläggning
Att bygga en nordisk vaccinfabrik som bara ska användas i krislägen är däremot inget som rapporten förespråkar. Detta eftersom det är mycket svårt att hålla en vilande anläggning uppdaterad och funktionsduglig. I fråga om krisberedskap för storskalig vaccinproduktion tycker författarna det är bättre att Norden ansluter sig till pågående EU-initiativ för stärkt beredskap.
