Olika modeller av hjärtklaffproteser fungerar olika bra på längre sikt. Det framgår av en studie som forskare vid Karolinska institutet har publicerat i Jama network open. Forskarna jämförde hjärtklaffproteser i sex olika modellgrupper. De såg tydliga skillnader när det gällde överlevnad och behovet av nya ingrepp.
Följde patienter som fått hjärtklaffproteser
Studien handlar om proteser som kirurgen opererar in i hjärtat för att ersätta en sjuk aortaklaff. Aortaklaffen sitter mellan hjärtat och stora kroppspulsådern och ser till att blodet pumpas i rätt riktning. Vid aortaklaffsjukdom är det därför ofta nödvändigt att avlägsna den sjuka klaffen och ersätta den med en konstgjord hjärtklaff.
Forskarna använde data från Svenska hjärtkirurgiregistret om 16 983 patienter som fick en biologisk aortaklaffprotes inopererad i Sverige mellan 2003 och 2018. Patienternas medelålder var knappt 73 år och drygt 60 procent av dem var män. Forskarna kompletterade även med data från andra register.
Studiens primära utfallsmått var hur många patienter som fått en viss protesmodell som senare behövde ett nytt ingrepp för att till exempel byta ut protesen. Sekundära utfallsmått var dödlighet av alla orsaker samt sjukhusinläggning på grund av hjärtsvikt.
Risken för död och omoperation varierade stort
Forskarna justerade för andra faktorer som kan påverka utfallet och undersökte sedan om valet av protesmodell hade någon betydelse för långtidsresultatet. Analysen visade på tydliga skillnader i utfall mellan de sex studerade modellgrupperna.
Den vanligaste klaffmodellen gav i studien de bästa långtidsresultaten. Bland dem som fått denna var risken att behöva en ny klaffprotes efter tio år 3,6 procent. För de modeller som i studien gav sämst resultat på sikt låg motsvarande procentandel kring 12 procent.
Risken för död efter tio år varierade mellan 44 och 54 procent för patienter med olika modelltyper.
Fler studier behövs
– Det här är stora skillnader som visar att det är viktigt att jämföra relevanta kvalitetsdata inför upphandling av klaffproteser, säger studiens försteförfattare Michael Persson, läkare och doktorand vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi, Karolinska institutet, i ett pressmeddelande.
– Före operation kan fynden också ligga till grund för svar på patientens frågor och tankar kring protesval och framtida prognos. Efter operation kan det vara motiverat med striktare uppföljning hos patienter som fått någon av de klaffmodeller som visat sig prestera sämre för att upptäcka och behandla eventuella komplikationer i tid.
En begränsning hos studien är att den är en observationsstudie och att det därför inte går att dra säkra slutsatser om orsakssamband. Resultaten behöver därmed bekräftas i andra studier.
