Antibiotikabrist och antibiotikaresistens är liksom coronapandemin allvarliga folkhälsohot. Men kampen för att behålla fungerande antibiotikabehandling har inte väckt samma kraftfulla mobilisering i samhället som pandemin på kort tid har gjort.
– Jag har aldrig sett något liknande den totala mobilisering som vi sett i EU och världen för att få tillgång till vacciner mot covid-19. Det finns flera delar av detta arbete som vi kan inspireras av även i arbetet för att öka tillgängligheten till antibiotika.
Det sade Sveriges nationella vaccinsamordnare Richard Bergström vid ett seminarium på tisdagen. Seminariet arrangerades av Apotekarsocieteten och samordningsplattformen Platinea. 130 deltagare samlades digitalt för att diskutera hur lärdomarna av coronakrisen kan bidra till minska problemen på antibiotikaområdet.
Lösningar på antibiotikabrist?
På agendan stod två delproblem som båda ökar risken för resistensutveckling. Det handlar dels om brister på viktiga befintliga antibiotika i den svenska hälso- och sjukvården. Och dels om att läkemedelsindustrin utvecklar alltför få nya antibiotika.
Den nationella vaccinsamordnaren Richard Bergström berättade om EU-samarbetet kring covid-19-vacciner, ett samarbete där han som svensk representant har en aktiv roll. Han pekade på punkter i vaccinansträngningarna som skulle kunna fungera som draghjälp eller förebild för satsningar på att få fram fler nya antibiotika.
– En sådan punkt är den totala mobiliseringen med samverkan mellan alla medlemsländer, mellan offentliga och privata aktörer och mellan stora och små läkemedelsföretag. Pandemin har väckt en stark gemensam vilja att genom vacciner och läkemedel skapa en teknologisk beredskap för stora globala folkhälsohot. Kanske går det att dra nytta av denna nya starka vilja även när det gäller antibiotikafrågan, sade Richard Bergström.
En annan punkt som han lyfte fram var EU:s strategi att förhandla fram vaccinavtal med en rad (för närvarande sju) olika företag som arbetar med olika teknologiska plattformar för ett covid-19-vaccin. Syftet är att ”inte satsa allt på ett kort” eftersom det är svårt att förutsäga vilka av vaccinkandidaterna som kommer att komma i mål och hur fort det kan gå.
– Den typen av portföljhantering med satsningar i flera olika typer av forskningsprojekt med olika inriktningar kanske man borde ha för antibiotika också, menade Richard Bergström.
Modeller för finansiering
Även när det gäller finansieringsmodeller för forskning och utveckling finns lärdomar att dra, framhöll han. EU skriver nu förköpsavtal med de företag som garanterar leveranser av ett eventuellt framtida vaccin. Företagen får en del av ersättningen i förväg och en del vid leverans. EU har även gjort vissa investeringar i produktionsanläggningar och diskuterar att betala för kliniska prövningar.
– Förköpsavtal är inget nytt, men skulle möjligen gå att utveckla mer som ett sätt att stimulera antibiotikautveckling.
Till vaccinutbetalningarna använder EU en reservfond med två miljarder euro som byggdes upp efter översvämningskatastrofer för några år sedan.
– Det underlättade att pengarna redan fanns. Vi skulle kunna smida medan järnet är varmt och nu inrätta en EU-fond för antibiotikaforskning, föreslog han.
Regionernas nya koordinering
En annan sida av de svenska covid-19-erfarenheterna gäller de svenska regionernas nya samverkan kring inköp och fördelning av kritiska läkemedel. Susanne Eklund, Sveriges kommuner och regioner, framhöll att denna gemensamma koordinering var och kommer att fortsätta vara mycket viktig för läkemedelsförsörjningen under pandemin.
– Genom den gemensamma koordineringen får vi en överblick som vi vanliga fall saknar, sade hon.
Liksom flera andra menade hon att sådan förbättrad koordinering och överblick är viktiga åtgärder mot restsituationer och läkemedelsbrist i stort, även efter pandemin. Och att detta gäller inte minst för antibiotika.
Håkan Hanberger, professor i infektionsmedicin vid Linköpings universitet, återknöt till ett Platineaförslag om att skapa så kallade omsättningslager av viktiga antibiotika i vårt land genom att öka volymen i olika delar av leveranssystemet.
– Detta tillsammans med central koordinering och bättre integrerade datorsystem, inte minst hos regionerna, skulle avsevärt förbättra situationen.
Johan Andersson, Läkemedelsverket, framhöll att hans myndighet i olika sammanhang efterlyst ett nationellt system för att kunna följa tillgång och efterfrågan på läkemedel i Sverige.
– I vår senaste rapport var vi tydliga med att vi kan ta huvudmannaskap för ett sådant system och vi hoppas att vi kommer att få det uppdraget. I så fall skulle vi kunna ha en första version färdig inom ett år, sade han.