Varför omgärdas just läkemedel av så mycket hysch-hysch?

Nyligen rapporterade vi i Läkemedelsvärlden om läkemedelstillverkare i Indien och Kina som varnats av de regulatoriska myndigheterna i EU och USA för att inte hålla måttet. Det handlar om producenter som inte uppfyllt de lagstadgade kvalitets- och säkerhetskraven i sina tillverkningsprocesser.

Och även om tillverkningen ligger långt bort geografiskt sett berör den oss i högsta grad. Många av de läkemedel som säljs i Europa och USA innehåller aktiva substanser som tillverkats i just Kina och Indien.

I vårt Facebookflöde väckte nyheten inte oväntat reaktioner. En läsare kommenterade: ”Vilka läkemedelstillverkare pratar vi om som har sin tillverkning i Indien och Kina, lättare för läkare, farmaceuter och kunder att välja bort.”

Ja vilka?

I vår bevakning av antibiotikaresistens har vi på redaktionen själva ställt oss, och läkemedelsföretagen, frågan om vilka fabriker man använder sig av vid antibiotikatillverkning och hur utsläppen av antibiotika ser ut där. Detta eftersom återkommande rapporter har visat på stora utsläpp vid tillverkningen, vilket bedöms bidra till ökningen av antibiotikaresistens.

Men det är tydligen helt omöjligt att svara på. Förklaringen är att hemlighetsmakeriet är nödvändigt ur konkurrenssynpunkt – om tillverkningsplatserna var kända skulle det kunna leda till kartellbildning. En annan förklaring är att om folk visste var olika substanser tillverkades, och valde bort dem, skulle människor riskera att bli utan medicin eftersom det i nuläget inte finns så många bättre alternativ.

Men jag köper inte det.

Som konsument år 2019 både förväntas man och förväntar sig kunna göra aktiva val vid köp av diverse produkter. Nu tror jag inte klädindustrin är perfekt, men nog är den mer transparent med var produkterna tillverkas. Jag behöver inte vara Einstein för att förstå att den billiga tishan på H&M knappast tillverkats under de mest humana och klimatvänliga förhållanden. Om jag vill och har ekonomisk möjlighet kan jag därför välja att köpa min t-shirt på annat, och möjligen dyrare håll.

Men med läkemedel går det inte att välja. På inget sätt kan jag som kund påverka utbudet genom att främja de producenter som tillverkar sina produkter på ett schyst sätt. Varför då?

Ett annat område där hemlighetsmakeriet är vedertaget är vid prissättning av läkemedel. Jag tänker framför allt på de allt oftare förekommande sidoöverenskommelser som träffas mellan landsting och läkemedelsbolag när det handlar om pris på nya och ofta väldigt dyra läkemedel.

Det är naturligtvis bra att en vid första anblicken orimlig läkemedelskostnad kan förhandlas ned till acceptabel nivå. Men varför kan det inte ske öppet? Som journalist kan jag rapportera om vad företaget begärt för ”officiellt” pris, men aldrig om det slutgiltiga, för det är hemligt.

Med en öppen och transparent prissättning skulle dock patienter och närstående slippa leva i ovisshet och tron att en möjlig behandling är långt utom räckhåll på grund av priset, när det i själva verket kanske inte är så. En öppen prissättning skulle också bidra till att hålla prisnivån på nya och dyra läkemedel nere hos konkurrenterna. Det skulle visserligen inte gynna bolagen, men väl samhället och patienterna.

Det framhålls ofta att läkemedel inte är som vilken vara som helst. Men lika ofta att läkemedelsföretagen minsann är precis som vilka vinstdrivande företag som helst. Och det kan jag acceptera.

Det jag har svårare att komma till ro med är att läkemedelsbolagen, till skillnad från många andra företag, inte öppet redovisar var och hur deras produkter har tillverkats. Jag och många med mig vill genom min konsumtion kunna påverka både arbetsförhållanden och miljöpåverkan i de fabriker som tillhandahåller oss med livsviktiga mediciner.

Likaså känns hysch-hyschandet kring prissättning av läkemedel både gammaldags och sunkigt. En allt större del av läkemedelsbudgeten går till betalning av nya och ofta banbrytande läkemedel – men hur kan ”vi” någonsin veta hur väl pengarna används om priserna förblir hemliga?

Vissa kan nog tycka att mina krav är naiva. Själv tycker jag de är högst rimliga.