När 1201 svenska sjukhusläkare tillfrågades om sin rapportering av biverkningar visade det sig att bara ungefär 60 procent överhuvudtaget hade rapporterat en biverkan någon gång i sin karriär. Och detta var i den grupp om 54 procent som svarade på enkäten som forskarna Elisabet Ekman och Martin Bäckström vid Umeå universitet skickat ut.
– I bästa fall rapporteras en av tio allvarliga biverkningar. Det innebär att mörkertalet är större än 90 procent även då man bara ser till allvarliga biverkningar. Om man tar in alla typer av biverkningar är siffran ännu högre, säger Martin Bäckström, specialistsjuksköterska och handläggare vid regionalt biverkningscentrum i Umeå.
Då är ändå svenska läkare rätt duktiga på att rapportera biverkningar om man jämför med andra länder, fortsätter Martin Bäckström. Han hänvisar bland annat till en liknande nederländsk studie som visar att bara 43 procent av läkarna någon gång rapporterat en biverkan.
Anledningen till att läkarna inte rapporterar är densamma i alla länder, säger Martin Bäckström.
– Om biverkningen är välkänd rapporterar läkarna sällan även om utgången är allvarlig. Så om en patient till exempel får en hjärnblödning av Waran och till och med dör, så rapporteras det sällan. Likaså om en ung kvinna får en lungemboli efter några månaders p-piller-användning.
Av dem som aldrig rapporterat uppgav en tredjedel som anledning att det var svårt att rapportera in något man bara misstänkte kunde vara en biverkan. Dessutom var en tredjedel av dem osäkra på hur man går tillväga rent praktiskt för att rapportera in misstänkta biverkningar.
Martin Bäckström poängterar att det ändå är viktigt att rapportera in biverkningar enligt de riktlinjer som finns.
– Spontanrapporterna är ett av de få instrument som finns för säkerhetsövervakning av läkemedel som redan är godkända.
Studien är publicerad i European Journal of Clinical Pharmacology: “Attitudes among hospital physicians to the reporting of adverse drug reactions in Sweden.”