DEBATT. ”I stora delar av Europa ses farmaceuten som en viktig resurs i vårdkedjan. Man anser, på ett annat sätt än här, att apotekens farmaceuter är en viktig och nödvändig resurs för att avlasta sjukvården, särskilt i en alltmer belastad primärvård. Detta eftersom de kan erbjuda hög tillgänglighet och kunskapsmässigt bär på många användbara nycklar.
Att apoteksfarmaceutens kunskap inte nyttjas fullt ut som en resurs i vårdkedjan har sedan länge varit en het potatis i den svenska debatten. Förutom stor läkemedelskunskap omfattar kompetensen även det allmänna förskrivningsregelverket, tekniska förskrivningsaspekter, samhällsekonomiska aspekter kring förskrivningsval, kommunikationsvärderingar kring läkemedelsrådgivning och kvalitetssäkring i kundmöten.
I dag kan vi farmaceuter endast begränsat nyttja dessa kunskaper eftersom vi inte har någon som helst behörighet som förskrivare av läkemedel. Således måste vi hela tiden ”störa” ordinarie förskrivare för att lösa enkla problem. Det gäller även när vi har ordinarie läkares historiska ordinationer som förlaga och möjlighet att diskutera diverse frågor ”face to face” med kunden.
Men måste det vara så …?
Från 1 juli finns nu i vårt grannland Danmark en ny lagstiftning, likt den jag själv kommit i kontakt med när jag arbetat i Storbritannien. Den tillåter farmaceuter att förlänga recept för vissa läkemedel, som Läkemedelsvärlden rapporterat om.
Det gäller p-piller, läkemedel mot astma- och KOL, blodtrycksmediciner, blodfettsbehandling (statiner), adrenalinspruta vid allergi, insulin vid diabetes, bisfosfanater vid benskörhet, och vissa kortisonkrämer vid eksem.
Förutsättningarna är mycket tydliga. Förskrivningen får endast ske en gång mellan två läkarbesök och enbart gälla små förpackningar. Den behöriga farmaceuten måste genomgå en kortare kompletterande utbildning som avslutas med examination.
Behandlingen måste vidare vara dosstabiliserad sedan tidigare och vissa patientgrupper är exkluderade. Förskrivningen ska dokumenteras och återkopplas till läkare och apoteken erhåller för uppdraget en rimlig ersättning om 33 danska kronor per förskrivning (motsvarande cirka 47 svenska kronor, reds. anm.).
Med ett likande initiativ i Sverige skulle mycket tid sparas både för läkare och farmaceuter. Vad som är lagom mängd per förskrivning (en eller tre månader?) eller vilka som är lämpliga behandlingar för Sverige bör nog diskuteras. Men oavsett är den danska modellen onekligen en mycket intressant utgångspunkt.
I dag riskerar ofta förskrivningspetitesser, trots att farmaceuten har en tydlig bild på rimlig lösning, att patienten får ett avbrott i sin behandling i väntan på nytt recept.
Många patienter, inte sällan äldre, känner dessutom en bristande trygghet i dagens system där mediciner måste beställas från primärvården via diverse val och med ledtider, utan att få prata med en person.
Värdet av det fysiska mötet med en farmaceut är inte tydligt erkänt. En expedition via e-handel och på ett fysiskt apotek bedöms exempelvis i dag likvärdig. Det är inte rimligt. Det är i det fysiska kundmötet en skicklig farmaceut, med sina kontrollfrågor och följdfrågor fångar upp problematik och behov. Det är också här vi med motiverande åtgärder förbättrar följsamheten. Rådgivningen måste vara anpassad till den specifika patienten för att bli effektiv.
Det är därför min mening att det är vid fysiska möten mellan farmaceut och patient som farmaceutens begränsade förskrivningsrätt bör införas. Chansen att fler ambitiösa farmaceuter skulle söka apotekstjänster och utbildningar skulle också sannolikt öka om det professionella ansvaret och farmaceutrollen utvecklades i samklang med samtidens behov.
Jag är övertygad om att initiativ som det i Danmark skulle kunna vara klart samhällsekonomiskt lönsamt i Sverige, men också, på lite sikt ytterligare öka den farmaceutiska kompetensen på svenska apotek.”
