Läkemedelsutvecklingen inom cancerområdet går snabbt med allt fler nya läkemedel på marknaden. Men i godkännandeprocessen tas ingen hänsyn till läkemedlens effektivitet i förhållande till andra läkemedel eller läkemedelskombinationer.
För att få bättre förståelse för hur behandling med nya läkemedel mot neuroindokrina tumörer (det vill säga tumörer med ursprung i hormonproducerande celler) står sig i förhållande till redan existerande behandlingar, har schweiziska forskare undersökt relevant publicerade data inom området från januari 1947 till och med mars 2018. Studien är publicerad i Jama Oncology.
I det undersökta materialet ingick randomiserade kliniska studier, mötes-abstract, referenslistor och prövningsregister som jämförde två eller flera behandlingar hos patienter med neuroendokrina tumörer. Utfallsmåtten var sjukdomskontroll, progressionsfri överlevnad, total överlevnad, allvarliga biverkningar samt livskvalitet.
– Det ökade antalet nya behandlingar innebär stora möjligheter. Men det faktum att få jämförande studier görs mellan dessa olika nya läkemedel innebär ett dilemma för doktorer när det kommer till att hitta bästa behandlingsalternativet för varje enskild patient, säger Martin Walter, professor vid universitetssjukhuset i Genève, som initierat och koordinerat studien, i ett uttalande i samband med att studien publicerades.
Totalt identifierades 30 relevanta kliniska prövningar med nästan 4 000 patienter för fortsatt analys. I majoriteten av studierna undersöktes läkemedel mot pancreascancer och gastorintestinal cancer – båda med neuroendokrint ursprung.
Med hjälp av nätverksmetaanalys, som används för att indirekt kunna jämföra olika interventioner med varandra, fann forskarna sju respektive fem behandlingar för de båda cancertyperna som var bättre än placebo. Många kombinationsbehandlingar med nya och gamla läkemedel.
Vad gällde sjukdomskontroll vid pancreascancer visar resultaten att läkemedlet everolimus (Afinator) ensamt och i kombination med en somatostatinanalog (det vill säga tillväxthormonhämmande hormon) var mest effektivt, följt av behandling med interferon i kombination med en somatostatinanalog.
För progressionsfri överlevnad var kombinationsbehandling med interferon och en somatostatinanalog bäst, följt av everolimus plus en somatostatinanalog.
Även vid behandling av gastrointestinal neuroendokrin cancer var kombinationsbehandlingar effektiva. Bäst sjukdomskontroll nåddes med bevacizumab (Mvasi) i kombination med en somatostatinanalog, följt av behandling med en peptid kopplad till en radioaktiv isotop i kombination med en somatostatinanalog.
– Ett av de mest slående resultaten av vår studie är den höga och ofta underskattade effekten av kombinationsbehandlingar. Lika slående var att dessa kombinationsbehandlingar var underrepresenterade i internationella riktlinjer, säger studiens förstaförfattare, Reto Kadreli, chef för den endokrinkirurgiska enheten på universitetssjukhuset i Bern, i ett uttalande.
Forskarna menar att studier som kombinerar läkemedel producerade av olika läkemedelsföretag oftast bedrivs av oberoende forskare inom akademin, men att deras resultat tas mindre i beaktande i framtagande av behandlingsriktlinjer än studier som utförs av läkemedelsindustrin.
Forskarna anser därför att deras analys ger en tydligare bild av vilka behandlingar och behandlingskombinationer som är mest säkra och effektiva för patienter med neuroendokrina tumörer.