Hittills har apoteksutredaren Åsa Kullgren och hennes medarbetare ägnat mycket tid åt att inhämta information och träffa olika aktörer på apoteksmarknaden. Nu är fokus inriktat på att bena ut materialet och börja skriva. Huvuduppdraget är att utreda kvalitet och säkerhet på apoteksmarknaden och rapporten ska vara klar senast den 31 december i år.
Är det någon särskild del som känns mer angelägen att ta tag i?
– Vi har sett ett behov av att lyfta fram vad som är grunden för apoteken. Vad är apotekens uppdrag? Det vill jag tydliggöra. Man kan jämföra med universitets- och högskolevärlden där uppdraget är väldigt tydligt: utbildning, forskning och tredje uppgiften. Alla som arbetar inom universitets- och högskolevärlden vet det. Det är också ganska välkänt utanför sektorn. Inom apotek vet man också vad man ska göra, men det är inte lika tydligt och väldefinierat vad apotekens roll är.
Vilken roll ska apoteken ha?
– Att tillhandahålla läkemedel är självklart, liksom rådgivning och generiskt utbyte. I praktiken det man gör i dag, men det ska tydliggöras att det är uppdraget och det vi betalar för via handelsmarginalen. Då behöver man inte fundera på varför man arbetar med till exempel generiskt utbyte utan det är något som ligger i uppdraget.
Det finns många starka intressen kring apotek och apoteksfrågan. Hur hanterar ni det?
– Vi har en referensgrupp med representanter för olika aktörer som ger oss olika perspektiv. Sedan har vi träffat aktörerna enskilt också, men det gäller att balansera de olika intressena och ha klart för sig varför utredningen finns. Och det framgår tydligt i rubriken på utredningsdirektiven: Kvalitet och säkerhet på apoteksmarknaden. Det är det som är vårt fokus, inget annat. Det måste man hela tiden backa tillbaka till när man träffar aktörerna och försöka hitta en linje.
Utredningen ska bland annat titta på strukturerade läkemedelssamtal. Hur går arbetet där?
– Vi jobbar med det och jag tror att vi förhoppningsvis kommer att komma fram till något bra. Det man ska ha klart för sig är att det inte kommer till några nya pengar. Det är en utmaning.
I Läkemedelsverkets utredning om strukturerade läkemedelssamtal konstaterade man att sådana skulle vara möjliga på svenska apotek, men inget om eventuell effekt. Är det nästa steg att utreda?
– Det är något vi diskuterar hur vi eventuellt skulle kunna göra. Men det är jättesvårt att få fram säkra underlag.
Är det ens möjligt att införa sådana samtal utan en utvärdering av effekt och nytta?
– Vi diskuterar hur vi skulle kunna mäta nyttan, men det är för tidigt att säga något mer. Det som är viktigt, och kanske den stora utmaningen, är hur det man kommer fram till vid dessa samtal i sådana fall ska återkopplas till sjukvården på ett säkert sätt.
Redan nu kan ju apoteken införa tjänster som landstingen skulle kunna betala för. Du har själv landstingsbakgrund, hur tänkte ni kring detta?
– Många landsting, inklusive landstinget i Sörmland där jag verkade, har ju anställt apotekare som arbetar med läkemedelsbehandling på vårdavdelningarna. Men just samarbeten med enskilda apotek var inget som diskuterades på den nivån jag var. Däremot kan jag ju se att det finns en outnyttjad resurs i den duktiga kompetens som finns ute på apoteken. Man har tre eller fem års utbildning och apoteket är den sista utposten innan patienten ska ta sitt läkemedel, den sista möjligheten att påverka och säkerställa en följsamhet i läkemedelsbehandlingen. Det ser jag som en stor potential och där man kan göra ännu mer.
Hur ska man göra det?
– Det är utredningens stora fråga, hur man kan lyfta fram professionen inom apoteken. Vanliga handelsvaror kommer fortsätta att vara en del av apotekens sortiment och det är inga bekymmer, men för patientens skull är det viktigt att lyfta fram professionen inom apoteken.
Vissa saker landstingen betalar för i dag ligger inom hälso- och sjukvården. Skulle de kunna betala för dem fast till apoteken i stället, som exempelvis viss rådgivning?
– Absolut, om de tycker att de har nytta av det. Men redan i dag betalar vi skattepengar för att apoteken ska tillhandahålla farmaceutisk rådgivning. En ny avhandling visar att apoteken ger i median 11 sekunder farmaceutisk rådgivning per kund. Där tror jag att det finns mer att göra för att säkerställa att man som farmaceut kan arbeta med rådgivning i större utsträckning. Det är det första steget. Därefter har vi överbyggnaden med exempelvis strukturerade läkemedelssamtal. Vilka incitament kan man ha där och hur kan man få bra kvalitet på samtalen så att de leder till ökad följsamhet i läkemedelsbehandlingen?
I Statskontorets utvärdering från 2013 konstaterade man att det fanns brister vad gällde kompetensutveckling på apotek. Vad är din bild av det?
– När jag pratar med apoteken så anser de att dagens kompetensutveckling är bra. I regelverken står att man ska dokumentera vilken kompetensutveckling som finns, och det var den bristen Statskontoret såg. Jag har också en dialog i frågan med facken, men i övrigt har jag inte någon allmän uppfattning om det än.
Statskontoret kom också fram till att det verkar ha blivit svårare att förse kunderna med vissa receptbelagda läkemedel vid första apoteksbesöket. Hur arbetar ni med det?
– Statskontorets rapport kom för tre år sedan och mycket bra har hänt sedan dess. Det finns mätningar både från monopoltiden och senare som visar att direktexpedieringsgraden är hög, 94 till 95 procent. Däremot kan kunderna uppfatta det annorlunda om de till exempel hämtar ut flera läkemedel på samma gång och ett inte kan expedieras. Även generiskt utbyte kan uppfattas som att kunden inte fått sitt läkemedel. Där har apoteken en viktig uppgift att förtydliga och förklara hur systemet ser ut, även om jag tror att det generiska utbytet generellt är mer känt nu.
I utredningen ingår också att titta på om apoteken ska ha skyldighet att leverera hem vissa läkemedel. Hur långt har ni kommit där?
– Vi funderar men jag har inga exempel på hur och när eventuell hemleverans kan ske än. I början tänkte vi att man kanske kunde använda sig av posten, men det visade sig att många postlådor i hyres- och bostadsrättshus är för små och då skulle man ändå få gå till ett uthämtningsställe. Vi har också diskuterat hur det ser ut med bud. När man köper saker över nätet kan man få dem hembudade för en extra slant och det är en ganska utvecklad marknad. Men vi har inte kommit längre än funderingar än.
Vad har varit svårast i utredningsarbetet hittills?
– Det är inget direkt som har varit svårt, mer utmanande. Som tillgänglighetsfrågan för läkemedel. Det kan vara svårt att hitta några enkla grepp för att öka direktexpedieringen och säkerställa 24-timmarsregeln. Men det ingår i utredningen att titta på det.
Angående 24-timmarsregeln känner sig många bakbundna. Å ena sidan ska man garantera läkemedlet inom 24 timmar men å andra sidan kan man inte påverka leveranstiderna. Är det ett bra system?
– Apoteken har väldigt många undantag om inte stopptider stämmer och så vidare, så 24-timmarsregeln är i praktiken ganska urholkad. Men även om apoteken uppfyller sina skyldigheter har ju kunderna ingen koll på undantagen och det tror jag att apoteken upplever som ett problem.
Hur kan utredningen hantera det?
– I direktiven står att vi ska titta på att säkerställa 24-timmarsregeln, vilket betyder att den inte ska tas bort.
Hur ser apoteksområdet ut om tio år?
– Då hoppas jag att apoteken kan få möjlighet att ta större ansvar för följsamhet till läkemedelsbehandling. Sedan har vi apotekens roll i vårdkedjan, eller snarare rådkedjan eftersom det inte är sjukvård utan rådgivning man bedriver. Där hoppas jag att apoteken kan få en tydligare roll i att stärka och trygga patienten i den behandling som sjukvården har beslutat. Det är min önskan att man flyttar fram positionerna där.
Hur ska det ske rent konkret?
– Man ska förstärka vad apoteken är. Det är inte en hälsokostbutik eller en sminkaffär utan ett apotek, och det är tillhandahållandet av läkemedel som skiljer dem åt. Att man sedan har andra saker runt omkring som man kanske måste ha för att kunna bedriva apoteket har jag inga synpunkter på. Men jag skulle gärna lyfta fram receptdisken. Inte fysiskt i affären, men mentalt hos de som arbetar på apotek, hos kunderna och hos ägarna.
Räcker det med en mental framflyttning?
– Nej, och det är därför vi måste förtydliga vad uppdraget är – vilka förväntningar har staten när man lägger ut ett antal miljarder via handelsmarginalen på att vi har apotek? Är det att det ska finnas apotek i varenda hörna i större tätorter eller är det för att ha en bra sista utpost mot patienterna för att öka följsamheten till läkemedelsbehandling?
Vad krävs för att nå dit?
– Staten måste tydligt tala om vad man vill ha apoteken till och vilket ansvar apoteken har. Inom den ramen vet sedan både uppdragsgivaren och de som ser till att uppdraget genomförs vad det är som gäller. Om man har en gemensam karta är det också lättare att följa kartan.
Vad skulle få dig att känna dig nöjd när utredningen är klar?
– Att det blir bättre för kunderna och patienterna, det vill säga att man kan öka kvaliteten och säkerheten på apotek. Men också att vi kan föreslå åtgärder som faktiskt bidrar till sjukvården i stort och patientsäkerheten. Femtio procent av alla läkemedel som skrivs ut används inte i dag, antingen för att de inte hämtas ut, slängs eller för att patienterna gör egna bedömningar att man inte behöver ta dem. Där är farmaceuten en sista utpost som kan tala med patienten om hur man ser på sin läkemedelsanvändning och stärka patienten i att ta upp eventuella frågor med sin läkare. Där tror jag att det finns en del att göra och jag hoppas att vi kommer att kunna bidra med kvalitet och säkerhet utifrån den aspekten.
Den 12 maj medverkar Åsa Kullgren på frukostseminariet LmV tar pulsen på … Åsa Kullgren. Läs mer och anmäl dig här!
