I korridorerna på Biomedicinskt centrum vid Uppsala universitet råder aktivitet. Det fikas och grupparbetas i varje vrå och ljudnivån är hög. Här i Uppsala läser många av de apotekare och receptarier som ska utgöra framtidens arbetsmarknad. En marknad som de Helena Tornberg och hennes kursare Gabriella Andersson ser ljust på. De går båda termin sju på apotekarprogrammet.
– Vi läser en så pass bred utbildning att vi har många alternativ att välja bland. Jag tror att vi kommer komma ut på en bra arbetsmarknad, säger Helena Tornberg.
Men faktum är att den arbetsmarknad som väntar dagens studenter skiljer sig en hel del från den som erbjudits tidigare årskullar. Läkemedelsindustrin som tidigare slukat många, framför allt apotekare, är efter kraftiga neddragningar inte längre någon självklar arbetsgivare. Istället har apoteken seglat upp som stora arbetsplatser både för apotekare och för receptarier. Och trots att det rör sig om två olika utbildningar, den ena tre och den andra fem år, tycks inte apoteken göra skillnad på dem.
– Tittar man på platsannonserna från apotekskedjorna så söker de nästan uteslutande farmaceuter. Som student frågar jag mig såklart vad det är de vill ha och om det är oviktigt vilken utbildning jag gått, säger Gabriella Andersson.
Att man från apoteken klumpar ihop två yrkesskyddade titlar skapar förvirring och enligt Gabriella Andersson sänder arbetsgivarna dubbla budskap till de studenter man vill rekrytera.
– De kommer hit från apotekskedjorna och säger stolt att de ska värva de bästa receptarierna och mest kompetenta apotekarna och poängterar hur viktig den farmaceutiska kompetensen är. Men det syns inte i deras platsannonser. Där är intrycket att de vill ha en glad och nyfiken farmaceut som ska sälja smink och raklödder snarare än en driven person som vill förbättra läkemedelsanvändningen, säger hon.
I likhet med läkare, sjuksköterska och psykolog är receptarie och apotekare två av Sveriges totalt 21 legitimationsyrken inom hälso- och sjukvården. Syftet med en legitimering är att den ska kunna dras in om en yrkesutövare missköter sig så att inte patientsäkerheten äventyras.
De första apotekarlegitimationerna utfärdades i början av 1900-talet av dåvarande Medicinalstyrelsen men under 1970-talet togs de bort eftersom legitimeringen helt enkelt inte ansågs fylla någon funktion. Resonemanget löd att de flesta apotekarutbildade jobbade inom industrin, på behörigt avstånd från patienterna och de som hamnade på monopolföretaget Apoteksbolaget ansågs få sin kompetens kontrollerad där. Först 2000 infördes legitimationen igen.
Hur kommer det sig då att just de här två yrkestitlarna så ofta samlas ihop under ett paraply? En av förklaringarna gömmer sig i apoteksmonopolet.
– Under monopolet buntade man ihop alla till medarbetare, det var knappt att man använde ordet farmaceut. Ännu mer sällan apotekare eller receptarie. Under många år fanns inte heller apotekare anställda ute på alla apotek, det var receptarier som stod för den farmaceutiska kompetensen, säger Ronnie Hansson, lektor vid farmaceutiska fakulteten vid Uppsala universitet.
Receptarieutbildningen, som är relativt unik för Sverige, gjorde sin entré på 1950-talet. Syftet var att fylla ett hål på apoteken när apotekarna inte räckte till. Från början var utbildningen var tänkt att innehålla både bokföring och ekonomi men det blev aldrig någon obligatoriskt del. Idag är det den utbildning som enligt många förbereder studenterna bäst för jobb på apoteksgolvet. Men nu ska alltså två yrkesgrupper konkurrera om samma tjänst, den som farmaceut.
Frågar man farmaceuterna själva vad som skiljer apotekar- från receptarieutbildningen svarar de med ord som djup, bredd och förmågan att snabbare kunna lösa komplexa problem. Men den kunskapen tycks inte vara särskilt efterfrågad på apoteken idag. På apotekskedjorna säger man att det i mellan 70 och 100 procent av de dagliga arbetsuppgifterna fungerar bra med receptarier. Ändå söker man inte efter receptarier specifikt i sina platsannonser.
Enligt Carin Svensson, ordförande i sektionen för öppenvårdsfarmaci i Apotekarsocieteten handlar det om att inte exkludera någon.
– Jag tror att det handlar om att man i grunden behöver en legitimerad farmaceut för apotekens huvudprocess, recepthantering sen i annonsen anges vilka arbetsuppgifter som är aktuella. Skriver man farmaceut så utesluter man ingen och chansen är större att få in en blandad kompetens. Många gånger behövs apotekarnas kompetens, men inte i alla fall. Till stor del handlar det om personligheten och att man brinner för arbete med rådgivning och omsorg om apotekens kunder.
En som ogillar begreppet farmaceut är Jenny Carlsson. Hon arbetar som specialistapotekare på Apoteket AB och har funderat en hel del på farmaceutens yrkesroll. Bland annat tittade hon närmare på just apotekare och deras funktion i samhället i sitt examensarbete.
– En sak som kom fram i det arbetet var just svårigheten att specificera skillnaden mellan de båda yrkeskategorierna. Det pratades det ofta om apotekarnas djupare kunskap. Men jag hade svårt att få fram exakt vad den bestod av.
Själv menar hon att det i den dagliga verksamheten på apotek räcker bra med receptariekompetens.
– Till 95 procent så räcker det, det handlar mycket om att ta hand om kunderna. Jag tror att det finns apotekare som blir besvikna när det inte får de mer komplicerade frågeställningarna och kluriga uppgifterna de tänkt sig under utbildningen. Min uppfattning är att de behövs men kanske inte så många.
Samtidigt som många utanför farmaceutvärlden har fullt sjå med att förstå skillnaden mellan apotekare och receptarier så införs det nya, helt egna titlar hos kedjorna. Ett exempel är Kronans Droghandel där man till exempel kan ha titeln läkemedelsspecialist eller egenvårdsspecialist. Syftet är enligt kedjan att det ska blir tydligare vad de anställda faktiskt kan, balnd annat då receptarie är ett okänt begrepp för många.
Men tilltaget har stött på kritik bland annat från fackligt håll. Kristina Niemi, förbundsdirektör på Sveriges Farmaceuter. menar man att det riskerar att urholka kompetensen.
– En specialist innebär ju i folkmun någon som är bäst på ett område. Men den som har titeln egenvårdsspecialist är apotekstekniker som alltså saknar akademisk farmaceutisk utbildning. Egenvården omfattar även alla receptfria läkemedel, självtester och en kombination av läkemedel och handelsvaror. Den egenvården är farmaceuten specialist på och därför är det extra viktigt med mer tillgång till farmaceutisk kompetens i egenvården och att apoteken borde satsa mer på det, säger hon.
Hon ser också en annan risk i att apoteken inte skiljer på farmaceutrollerna.
– Vi ser inte med blida ögon på de fall där man anställer en apotekare på en receptarie- eller farmaceuttjänst och sedan ger denne typiska apotekaruppdrag utan att det syns i lönekuvertet.
Inför apoteksomregleringen vädrade farmaceuterna morgonluft. I synnerhet apotekarna andades optimism – äntligen skulle de få möjlighet att stärka sitt yrke och få en tydligare roll i hälso- och sjukvården. Både Sveriges Farmaceuter och det numer avvecklade Apotekarsällskapet stred högljutt för att rollen som läkemedelsansvarig på apotek bara skulle få innehas av apotekare. I tv-soffor och i demonstrationer utanför riksdagen gjorde sig plötsligt apotekarna ett ansikte.
Men kraven föll platt.
Kvar blev en slags rest och det som idag är den enda formella skillnaden, förutom ingångslönen, mellan de både yrkesgrupperna. Skillnaden att man som apotekare kan få rollen som läkemedelsansvarig direkt medan en receptarie behöver ha en dokumenterad erfarenhet som ska godkännas av Läkemedelsverket. Erfarenheter som bedöms individuellt.
Men att apotekare efter sin utbildning skulle vara mer lämpade än andra att axla den rollen finns det lite stöd för i branschen.
– Att vara läkemedelsansvarig handlar om noggrannhet och att arbeta efter rutiner. Det finns ingenting i själva apotekarutbildningen som fokuserar på det, säger Sofia Kälvemark Sporrong, forskare inom samhällsfarmaci.
Hon har ägnat stor del av sitt arbetsliv åt att studera farmaceuters roll i samhället och tycker att det är förvånande att kraven som Läkemedelsverket ställer inte är tydligare.
– Inte ens på apoteken upplever jag att man har helt klart för sig vad som gäller för receptarierna.
Bland kvalitets- och farmacichefer på kedjorna är man överens om att en receptarie med erfarenhet av kvalitetsarbete, från apotek eller annan läkemedelsbransch, många gånger är mer lämpad som läkemedelsansvarig än en nyutexaminerad apotekare. Men ofta är det enklare att anställa en apotekare för att slippa riskera att få ett nej från Läkemedelsverket, något som händer även om det är mindre vanligt.
Även på Läkemedelsverket har man tyckt att kravspecifikationen i föreskrifterna varit snäv och nyligen kom en reviderad version, följt av en vägledning som ska göra det tydligare att veta vad som krävs.
– Problemet är att dagens system signalerar att apotekare skulle ha en intuitiv känsla för bra kvalitetsarbete. I mina ögon handlar det huvudsakligen om personlig fallenhet och erfarenhet. Jag undrar varför man drev frågan om apotekare på kvalitetsposition så hårt, säger Annika Nordén Hägg, apotekare och kvalitetschef på Ica Cura-apoteket.
Frågan om att lägga ner en av utbildningarna verkar det inte vara någon som är beredd att driva. Det pratas en del om den så kallade Bolognamodellen där studenterna läser gemensamt i tre år, får en receptarielegitimation och sedan kan läsa vidare till apotekare. Men än så länge är det bara Umeå universitet som har en motsvarande modell. Kritiker menar att en sådan struktur skulle förstärka bilden av receptarier som en sämre sortens apotekare. En bild studenter menar sprids redan under studierna.
– Det har förvånat mig att även vissa professorer och lärare tydligt förmedlar att receptarier är en slags andra hands-utbildning till apotekarprogrammet säger Linh Nguyen som läser till receptarie vid Uppsala universitet.
Sofia Kälvemark Sporrong är däremot säker på en sak. Oavsett antalet farmaceututbildningar så behöver de anpassas till dagens verklighet. Och både Uppsala och Göteborg håller just nu på att göra om sina program
– Här skulle man ju göra en ordentlig analys av vad arbetsmarknaden, och då speciellt apoteken, behöver men jag är inte så säker på att man faktiskt gör det, säger hon.
Den åsikten delar av kvalitetsansvariga på apoteken.
– Det studenterna behöver lära sig är kommunikation. Det spelar ingen roll hur mycket du kan om du inte vet hur du ska förmedla det eller hur du skapar ett bra möte med kunden. Då finns det otroligt mycket du kan göra i det dagliga arbetet för att förbättra för patienterna, säger Annika Svedberg, kvalitetschef på Apotek Hjärtat.
Hon sitter med i farmacevtiska rådet vid Uppsala universitet för att ge synpunkter på den nya utbildningen från apoteksbranschens håll.
– Jag upplever att man fortfarande är väldigt inriktad på att apotekarutbildningen ska leda till forskning och arbete med läkemedelsutveckling trots att majoriteten idag går till apotek.
Annika Nordén Hägg håller med.
– Jämfört med andra länder är den svenska apotekarutbildningen väldigt inriktad på kemi och biologi och man måste börja fundera på vilka färdigheter som behövs på apotek. Kommunikation är en men även ekonomi, ledarskap och organisationsteori för de som vill ha mer ledande befattningar. Problemet är att naturvetenskap dominerar så totalt på till exempel fakulteten i Uppsala. Det är svårt att driva igenom förändringar.
Sverige tycks befinna sig i ett mellanläge där det samtidigt som apoteksbranschen vill slå vakt om den farmaceutiska kärnverksamheten och göra den till en naturlig del av hälso- och sjukvården finns en motsatt trend som riskerar att underminera betydelsen av titlar och legitimationer.
Ett stort hopp verkar stå till sjukvården som den arbetsgivare som ska nyttja apotekarnas kompetens. För även om apoteken gärna pratar om att det ska göra det finns risken att de går miste om engagerade medarbetare.
– Jag har inga problem med att de säljer mascara på apoteken men de behöver nog tänka igenom strategin vid rekrytering av framtidens farmaceuter. Jag är inte säker på att de mest kompetenta apotekarna och receptarierna vill använda sin farmaceutiska kompetens på hudkrämer, säger Gabriella Andersson.
Enkäter och bildspel: Amina Manzoor.
