Redan när jag intervjuade Arvid Carlsson 2002 var han missnöjd med hur Pharmacia hade tagit hand om substansen OSU6162. Substansen hade han utvecklat på 1980-talet i sitt företag Carlsson Research. Nu är han desto mer upplyft. Efter många turer har han nu fått tillbaka rättigheterna till sin substans och i en första mindre prövning lyckats visa det han misstänkte, att den skulle kunna hjälpa patienter som lider av hjärttrötthet efter en stroke eller skallskada.
– Det har gått alldeles oväntat bra, jag har aldrig tidigare varit med om att snabbt få så dramatisk effekt och det blev tydligt redan på ett litet antal patienter, berättar han.
Historien om Arvid Carlsson och OSU6162 är bara en pusselbit i den kritik som nobelpristagaren riktat mot läkemedelsföretagen genom åren. Deras strävan att hitta snabba genvägar till nya läkemedel gör att de misslyckas menar han, och samma sak menar han hände med det egna företaget Carlsson Reserach AB som han var vd för fram till 2002 och som han tillslut blev utmanövrerad från.
– Tyvärr är det sätt som nya molekyler testas på ofta väldigt ytligt. Man fiskar efter en sak och om det inte blir som man hade tänkt sig så lägger man ner projektet. Det är en strategi som har visat sig föga framgångsrik och man skulle vinna på en större insikt om den levande organismens komplexitet.
Substansen som Arvid Carlsson nu fått tillbaka härstammar från den upptäckt av signalsubstansen dopamin som han gjorde i mitten på 1950-talet, och som gav honom nobelpriset i medicin år 2000. Den nya kunskapen lade inte bara grunden för dagens behandling av Parkinsons sjukdom med L-DOPA utan bidrog också till att vidareutveckla antipsykotiska läkemedel där principen är att korrigera den överfunktion av dopamin som bidrar till sjukdomen. Det som sedan hände var att läkemedelsföretagen utvecklade allt mer specifika medel – något som enligt Arvid Carlsson inte innebär någon vinst för behandlingen utan i stället risk för allvarliga neurologiska biverkningar. Det ledde fram till hypotesen bakom dopaminstabilisering som Arvid Carlsson arbetat med under många år och där målsättningen var att hitta substanser som ger jämnare dopaminfunktion.
– Carlsson Research utvecklade förutom OSU6162 flera dopaminstabiliserare där den mest framgångsrika är ACR 16. Där är det danska företaget Neuroserch i gång med kliniska studier för behandling av Huntingtons sjukdom med ACR16, nu omdöpt till Huntexil.
Inom schizofreni har Carlsson Research licensierat ut rättigheterna för ACR16 till det japanska läkemedelsbolaget Astellas. Ett antipsykotiskt läkemedel som bygger på samma princip, Ability, finns sedan ett par år på marknaden. OSU6162 utvecklades i samarbete med det dåvarande amerikanska Upjohn. Man hade flera lovande resultat i djurstudier och inledde kliniska pilotstudier på flera indikationer som L-DOPA-utlösta dyskinesier och Huntingtons sjukdom. Det här var i en fas då Upjohn ganska snart sammansmälte med Pharmacia och sedan med Pharmacia Corporation.
– Och sen kom Pfizer och slukade alltsammans och under sådana perioder blir det lätt en ganska stor förvirring, säger han.
Eftersom Arvid Carlsson ville forska vidare på sitt koncept med dopaminstabilisering började han undersöka möjligheterna att återta OSU6162. Då visade det sig att företaget hade slarvat bort nästan hela dokumentationen. Men som tur var hade de lämnat in en ansökan till FDA där alla viktiga prövningar fanns med. Men innan Arvid Carlsson kunde få ut dokumenten var det mycket dramatik på vägen. Först kunde man inte hitta diarienumret på de dokument som skickats in till FDA och därmed tog det stopp. Men det visade sig att en hel del av de tidiga dokumenten hade hamnat hos det svenska Läkemedelsverket eftersom Pharmacia var svenskt. Och dessa, sammanlagt över hundra sidor, kunde Arvid Carlsson få ut.
– Men jag kunde fortfarande inte hitta det viktiga diarienumret någonstans. Till slut fick jag i alla fall syn på numret som fanns på ett enda blad och därmed kunde jag få ut hela dokumentationen från FDA, säger han och skrockar förnöjt.
Och turen fortsatte att hålla i sig genom utformningen av det ursprungliga uppfinnaravtal som man hade med Upjohn. Där framgick att om företaget inte hade något pågående projekt med substansen så skulle uppfinnarna kunna få tillbaks alltsammans gratis. 2006 kontaktade han Pfizer och eftersom de inte hade något på gång fick han tillbaka rättigheterna.
– De har dessutom gett mig alla dokument som krävs för att jag ska kunna gå vidare med substansen och har till och med skickat en hel del överbliven substans. Så de har varit väldigt hyggliga, säger han.
Och under de senaste åren har Arvid Carlsson och medarbetare gjort en hel del forskning på substansen och hittat nya infallsvinklar. De har en pågående prövning på L-DOPA-orsakade dyskinesier där man inte har brutit koden ännu samt en studie på Huntingtons sjukdom.
– Men eftersom den här studien på strokedrabbade har gett så fantastiska resultat så vill vi fokusera på den.
Forskningen om hjärntrötthet bedriver Arvid Carlsson tillsammans med dottern Maria Carlsson, docent i farmakologi, och ett forskningsteam i Göteborg med bland annat professor Lars Rönnbäck och överläkare Elisabeth Nordquist-Brandt. Upprinnelsen till samarbetet var att Arvid Carlsson lyssnade på en föreläsning om hjärntrötthet som Elisabeth Nordquist-Brandt höll 2006 och efteråt erbjöd henne att pröva OSU6162 på patienter med dessa symtom. Mental trötthet eller hjärntrötthet kan uppstå efter en skallskada eller stroke och kännetecknas av en påtaglig uttröttning redan efter måttlig mental aktivitet. Typiskt är också en påfallande lång återhämtning för att återfå den mentala energin.
– När patienterna är utvilade fungerar de helt OK, men om de måste jobba intellektuellt i låt säga två timmar så kan de bli helt utpumpade och måste kanske vila även nästa dag. Det leder till att de blir stresskänsliga, lättirriterade och inte kan sköta sitt jobb, förklarar Arvid Carlsson.
– Man kan se att patienterna redan vid den lägsta dosen och efter några dagars behandling känner skillnad och de får ork att kunna jobba mer. När man slutar med behandlingen återkommer alla symtom.
Och nu är Arvid Carlsson trots sina 88 år i full färd med att planera nästa studie som ska starta senare i år. Den ska omfatta 30 personer mellan 30–65 år som ska ha haft symtom under minst ett halvt år. Då kan man räkna med att det är fråga om bestående besvär. En del av dessa patienter har hel sjukpension och en del kan kanske arbeta deltid och det påverkar deras liv i högsta grad.
– Vi tycker att det är ett väldigt intressant nytt perspektiv och det är fråga om symtom som drabbar många patienter. Det är också ett fenomen som anknyter till en hel rad olika hjärnsjukdomar som MS och framskriden Parkinsons sjukdom. Så fort man har någon skada eller störning i hjärnkretsarna så uppkommer den här tröttheten, påpekar Arvid Carlsson.
– Därför vill vi prioritera det i högsta grad.
Den första indikation som OSU6162 ursprungligen prövades på var L-DOPA-utlösta dyskinesier. Det gjordes bland annat försök på apor som hade experimentellt framkallad Parkinssons och som när de behandlas med L-DOPA fick mycket tidiga dyskinesier. Där kunde man blockera de ofrivilliga rörelserna utan att störa den normala rörligheten. Det gjordes också något försök med engångsinjektion på människa med dramatisk effekt, berättar Arvid Carlsson.
– Sedan tog Upjohn över projektet och skulle göra en stor studie i USA. Men de la upp studien så oerhört klantigt att projektet lades ner.
Arvid Carlsson tror att dopaminstabiliserarna på sikt kommer att förändra klassifikationen av en rad psykiska och neurologiska sjukdomar.
– Psykiatrin är alldeles för fäst vid sina diagnoser. Medicinerna däremot bryr sig inte om de diagnostiska gränserna när de verkar i hjärnan, säger han.
– Vår molekyl ser ut att kunna stabilisera både dopamin och serotonin, två av hjärnans signalsubstanser som sköter kommunikationen mellan nervcellerna i hjärnan. Många neurologiska och psykiatriska sjukdomar kan ha sin förklaring i att det råder obalans mellan dessa två signalsubstanser. Det behöver inte vara något större fel på någon av dem men samverkan mellan dopaminet och serotoninet är mycket subtilare än vi tror.
