En ganska bister förändringsvind har en tid kylt ned stämningen på världens läkemedelsdominant Pfizer i Sverige. Flera av före detta Pharmacias produktionsanläggningar i Stockholm och Uppsala fasas ut, samtidigt som jämförelsevis mindre nysatsningar görs på bland annat bioteknologisk tillverkning i Strängnäs.
Många anställda inom såväl produktion, forskning och marknadsbolag har fått lämna den krympande skutan och stämningen har på vissa håll varit omvittnat ansträngd. Sett till antalet anställda lär det bli en blågul nettoförlust även i det senaste kapitlet om forna Pharmacias öde.
Samtidigt finns omständigheter som indikerar litet av en nystart. Pfizer satsar på ett nytt huvudkontor i Silverdal norr om Stockholm som börjat befolkas sedan någon månad. När bygget planerades var företagets kostym större och i inledningsskedet blir det nya högkvarteret därför överdimensionerat.
Dessutom har det något kantstötta marknadsbolag som ett 35-tal anställda fick lämna så sent som i höstas fått en ny man vid rodret ? Niklas Prager, 35. Han är civilekonom med en snabb karriär bakom sig; efter nio år i olika befattningar på MSD gick han 2004 till en tjänst som försäljningsdirektör på Pfizer, där han nu alltså tagit plats i vd-stolen.
När Läkemedelsvärlden träffar honom bland flyttkartongerna på det gamla kontoret i Täby i december förmedlar han inte precis känslan av osäker nybörjare.
Tre s ringar in de adjektiv som samlas i mitt huvud när jag träffar honom; självsäker, snabbtänkt och ? slipad.
Nu när ni krympt organisationen kanske ni skulle rymmas ganska bra här i Täby. Men efter en tuff period där många fått lämna företaget flyttar ni istället till större och mer påkostade nya lokaler. Det låter som två olika språk.
? Vi är fortfarande en stor organisation. Vi bygger inte för de som tyvärr har fått lämna, utan för den framtid vi ser för oss som är kvar. Vi vill fortsätta vara ett stort och framgångsrikt företag och det är naturligt att ha ändamålsenliga lokaler i linje med den ambitionen. Dessutom planerades nybygget innan konsekvenserna av den senaste omorganisationen stod klara.
Din företrädare Lars Gunneflo uttryckte för några år sedan i Dagens Medicin och Läkemedelsvärlden ambitionen att skapa en bättre dialog med sjukvårdens aktörer. Hur går det?
? Vi har haft detta som en medveten strategi sedan ett antal år. Vi har åstadkommit en betydligt mer omfattande dialog med hälso- och sjukvården i alla dess former, med alla viktiga intressenter och på många nivåer. Det handlar bland annat om kontakter med regeringen och myndigheter där vi argumenterar för att patienterna ska få tillgång till nya innovativa läkemedel och förbättringar av kvalitetsarbetet på landstingsnivå.
? Tidigare var vi mycket inriktade på enbart kontakter med läkarna. Nu arbetar vi inom ett betydligt bredare spektrum av nivåer och frågeställningar. När sjukvårdens resurser allt mer uppenbart är begränsade, vilket vi också inser, blir det också allt viktigare för oss att vara med och påverka utvecklingen mot ökad patientnytta. Vi vill delta i de svåra förhandlingarna om framtidens sjukvård.
Upplever du att man lyssnar på er?
? Ja, vi blir allt mer hörsammade eftersom vi varit tydliga med att vi vill vara med och bidra konstruktivt och inte bara stå och klaga på att dåliga beslut tas, att för lite resurser avsätts till det som är viktigt för oss och så vidare. Jag upplever att vi fått ökad respekt och ett större förtroende.
? Allt fler börjar inse att den gamla föreställningen om branschen, där vi bara vill maximera vinsten och struntar i hur det går till, inte stämmer. Så fungerar vi verkligen inte.
Vilka kvitton har ni fått på denna ökade respekt?
? Vi bjuds in till branschsamtal och dialoger på olika nivåer, landstingen vill träffa oss, vi behöver inte slå oss in i alla sammanhang som förut.
Ni fick mycket kritik för era annonser för coxiben Celebra efter indragningen av Vioxx, där ni i stora rubriker påstod att läkemedlet inte medför ökad risk för hjärtkärlhändelser. Strax därefter kom data som tydde på motsatsen för vissa patientgrupper. Intrycket var att ni körde ert eget race, gav er version, utan just den dialog med andra aktörer som du efterlyser.
? Vi är många som har mycket att lära av det som hände efter indragningen av Vioxx. Vi har själva tagit initiativ till en analys i efterhand, en typ av vitbok över vad som inträffade, för att kunna dra lärdomar inför framtiden och inbjuda till diskussion.
? Vi måste självklart vara självkritiska. Annonserna var dock resultat av ett enormt informationsbehov och de speglade all den vetenskap och information vi hade vid tillfället. Självklart önskar vi i efterhand att vi inte skrivit som vi gjorde eftersom det sedan kom en studie med andra data. Med den kunskap vi har nu hade det varit mer relevant att ge en mer nyanserad bild.
Varför valde ni ett så självsäkert tonläge i en situation där det fanns en stor osäkerhet om en eventuell klasseffekt?
? I efterhand önskar jag att vi formulerat oss annorlunda, men vi var inte de enda som gjorde misstag i den situation som uppstod efter Vioxxindragningen. I det läge som rådde gav vi de besked vi kunde ge baserat på de data vi hade. Men utifrån vad vi vet nu borde vi varit mer konservativa i våra rekommendationer.
Men om samma situation uppstår kring ett annat läkemedel, skulle ni göra likadant?
? Självklart skulle vi även då vilja uppfylla informationsbehovet, men i något andra former än vad vi gjorde denna gång. Det vore till exempel bättre om man i en krissituation kunde basera informationen och åtgärderna på en diskussion med flera parter och även kommunicera gemensamt. Man skulle kunna sitta ned tillsammans vid ett runt bord som det här. Läkemedelsverket, Apoteket och andra involverade aktörer kan då ta ett gemensamt ansvar för situationen, hitta en gemensam linje.
? Alla aktörer körde för mycket sina egna spår denna gång, Om man inte jobbar tillsammans riskerar man bli extrem i sin linje. ? Förr eller senare kommer detta att hända igen. Vi och de andra intressenterna måste vara bättre förberedda då.
Hur ser du på den stora frågan om vårdens begränsade resurser kontra nya innovativa och kostsamma terapier? Klarar vi denna ekvation i framtiden inom ramen för den svenska modellen med offentligt finansierad sjukvård?
? Jag tror att nya finansieringssystem behövs för att det på sikt ska frigöras tillräckliga resurser till hälso- och sjukvården. Det är svårt att säga hur, ingen sitter på en enkel lösning, vi måste hitta den tillsammans. Jag tror att vi ofrånkomligen kommer att få fler privata alternativ vid sidan av den offentligt finansierade vården och kanske en modell med så kallad risk sharing från industrins sida (se LMV 11/04, reds anm).
? Helt klart måste större resurser tillföras sjukvården. Men vi kan också göra bättre ifrån oss inom ramen för det befintliga systemet, de medel som frigörs genom generikareformen borde exempelvis rimligen återinvesteras i nya innovativa läkemedel och inte försvinna i sjukvårdens svarta hål.
? Sjukvården måste också bli bättre på att mäta kvaliteten på olika typer av vårdinsatser, för att man sedan ska kunna välja de bästa och mest kostnadseffektiva alternativen. Läkemedel eller andra alternativ.
? Traditionellt har vi inom läkemedelsindustrin varit bäst på att tala om när läkemedel ska användas, men kraven på oss att även tala om när läkemedel inte är bäst kommer att öka.
? Samtidigt kommer kraven att öka på vårdgivarna att verkligen tillgängliggöra innovationer som är bevisat bättre än alternativen för patienterna.
