Månads arkivering november 2005

Allt prat om en explosion av typ 2-diabetes i Sverige saknar stöd i fakta. Tar man hänsyn till att befolkningen åldras så är antalet nya fall per 100 000 invånare oförändrat sedan nittiotalets början, säger Mats Eliasson, docent vid Umeå universitet och diabetesöverläkare verksam vid Sunderby sjukhus mellan Luleå och Boden. Han har också, tillsammans med Gunnel Boström, skrivit avsnitten om diabetes och övervikt i Folkhälsorapport 2005 från Socialstyrelsen.

Typ 2-diabetes är den vanligaste formen av diabetes och står för knappt nio tiondelar av de cirka
300 000 svenskar som har sjukdomen. Diagnosen är något vanligare bland män; 3,5 procent av alla har den, jämfört med 2,8 procent av kvinnorna. De flesta nytillkomna diabetiker är pensionärer. Visserligen har antalet personer med diabetes ökat med drygt 40 procent sedan 1980, men det beror framför allt på att befolkningen blir äldre och att dödlighet i sjukdomen sjunker. Dessutom har gränsvärdena för en diabetesdiagnos sänkts vilket leder till att fler diabetiker identifierats.

Men även om det ännu inte skett någon kraftig ökning av typ 2-diabetes i Sverige är det för tidigt att slå sig till ro, menar Mats Eliasson.

? Vi vet att allt fler yngre blir allt mer överviktiga. Vi vet ännu inte vad som händer när dessa stora grupper så småningom blir äldre.

Det finns mycket forskning som visar att övervikt och fetma ökar risken för typ 2-diabetes. Typ 2-diabetes ökar i sin tur risken för hjärtinfarkt och annan hjärtkärldödlighet. Logiskt sett borde alltså sjuklighet och död i hjärtkärlsjukdom öka i Sverige. Men så är inte fallet.

? Det beror helt enkelt på att vi samtidigt har förbättrat några andra riskfaktorer för hjärtsjukdom. Vi äter generellt sett bättre, visserligen sätter vi fortfarande i oss för många kalorier, men minskat intag av mättat fett har lett till sänkta kolesterolvärden. Det har vi bland annat sett i den stora Monica-studien sedan mitten av 1980-talet. Rökningen har minskat och de senaste åren har även blodtrycket börjat sjunka. Hittills har dessa gynnsamma förändringar övervägt de negativa effekterna av viktuppgången, säger Mats Eliasson.

Utbildning påverkar

En annan faktor kan också ha en viss betydelse.
? Det har visat sig att lång utbildning tycks minska risken. Och det gäller också när man justerar för andra socioekonomiska faktorer som hänger samman med utbildningens längd. Diabetes och hjärtkärlsjukdom är vanligare hos lågutbildade. Det faktum att en ökande andel av befolkningen har längre utbildning kan ha bidragit till att hålla diabetesinsjuknandet nere, säger Mats Eliasson.

Insjuknandet i typ 2-diabetes har alltså ännu inte ökat trots att övervikt och fetma ökat i befolkningen. Dock kan man inte utesluta en ökning när den allt fetare yngre befolkningen blir äldre. I åldrarna över 75 år har 8-10 procent av både män och kvinnor diabetes, menar Mats Eliasson.

Invandringen till Sverige ger nya dimensioner för diabetesvården. Globalt sett sker en dramatisk ökning av nya fall av typ 2-diabetes. Men det ser mycket olika ut i olika delar av världen. Den internationella diabetesfederationen uppskattar att diabetes kommer att öka med 9 procent i västvärlden under perioden 2000-2030, men med 40 procent i Indien och hela 67 procent i Mellanöstern.

Hos invandrade turkiska män är förekomsten av typ 2-diabetes ungefär densamma som för svenska män. Men bland turkiska kvinnor är sjukdomen tre gånger vanligare än hos svenska kvinnor på grund av socioekonomiska faktorer, fysisk inaktivitet och mer övervikt.

Fysisk aktivitet är mycket betydelsefull för uppkomst av diabetes.
? Där har forskningen visat att den ?första? motionen gör mest nytta mot typ 2-diabetes. Redan när män och kvinnor med ett stillasittande liv börjar röra på sig lite grann minskar risken betydligt, säger Mats Eliasson.

Rökning omvärderad

När Mats Eliasson började arbeta med diabetes för 20 år sedan var inställningen hos många nyblivna patienter att rökning nästan var det ?enda roliga som var tillåtet?. Idag vet vi bättre, men det är först på senare år som rökning har slagits fast som en kraftfull riskfaktor för typ 2-diabetes. Dessutom flerdubblas risken för hjärt-kärlsjukdom om en person har diabetes och röker. Mats Eliasson är bekymrad.

? Trots att insatser för att få diabetiker att sluta röka tillhör de mest kostnadseffektiva åtgärderna är svensk sjukvård mycket dålig på att satsa tillräckligt med resurser på rökavvänjning. Andelen diabetiker som röker är lika stor som befolkningen i stort, vilket är ett dystert bevis på vårdens ineffektivitet.
Men hur är det med snus? Är det lämpligt för typ 2-diabetiker eller personer med risk för sjukdomen?

? Jag vet att det är lite kontroversiellt, men jag tvekar inte. Kan snus få en rökande diabetiker som först gjort ordentliga försök till rökslut med nikotinhjälpmedel att sluta röka så har jag inga invändningar mot en övergång till snus. Vi undviker lungcancer, KOL och hjärtkärlsjukdom och snus verkar inte öka risken att få typ 2-diabetes, även om detta fortfarande inte är helt klarlagt. Mitt val är enkelt, säger Mats Eliasson.

Övervikt och fetma är ett folkhälsoproblem. Drygt hälften av alla män och mer än en tredjedel av kvinnorna är överviktiga eller feta. Särskilt bland barn ses en oroväckande ökning. Men det finns ändå även positiva motbilder.

? När vi har tittat på kroppsmasseindex BMI och risk för diabetes ser vi ingen riskökning vid lätt övervikt utan först när BMI närmar sig 28-29. Det tycks som att vi i Norden är betydligt mer tåliga mot högre BMI. Hos asiater ökar risken för typ 2-diabetes redan vid BMI 22, medan vi kan gå 5-6 enheter högre innan risken skjuter i höjden. Sedan finns det mycket som talar för att vi ska hålla koll på bukfetma snarare än fetma i sig. Midjemåttet tycks vara en tydligare riskfaktor än BMI, säger Mats Eliasson.

Lars Gustafsson, ej att förväxla med författaren, barnläkaren eller den andre KI-professorn med samma namn, använder ofta mellannamnets initial L för att undvika förväxlingar. L som i läkemedel, passande nog.

Han beskrivs av arbetskamrater som visionär, viljestark och idérik. Som högste företrädare för Stockholms inflytelserika läkemedelskommittéer och galjonsfigur för Kloka listan är han mycket respekterad på de flesta håll, men avgudas inte i alla läger och har ofta befunnit sig i skottlinjen i läkemedelsdebatten.
Hans framtoning är den av en sakkunnig men lätt excentrisk urprofessor. Men någon tillbakadragen forskartyp är han inte, snarare utåtriktad, omvärldsintresserad ? och högröstad.

? Hans bullriga skratt är helt outstanding, säger en nära kollega.
Lars Gustafsson är också tidseffektiv till den grad att han rationaliserat bort avskedsfrasen från sina telefonsamtal.

Fullt i linje med sin personlighet hade han inte gjort sig några större åthävor åt det fåfängliga hållet när Läkemedelsvärlden kommer på besök, trots förvarningar om att en fotograf var på ingång. Han blir litet otålig när plåtningen tar tid, vill börja snacka, och det känns typiskt för honom.

Lars Gustafsson brinner för SLL:s läkemedelsstrategi och i synnerhet utvecklingen av elektroniska hjälpmedel för förskrivarna. Trots att jag trodde att min första fråga handlade om något annat dröjer det inte länge innan han styr över på detta spår.

Hur ser du på läkemedelsutvecklingen fram till idag, och vilka är de stora framtidsutmaningarna?

? Om man ser det i stora drag har efterkrigstiden inneburit osannolika framsteg i form av nya läkemedel i västvärlden. Det vi inte lyckats med är att tillämpa kunskaperna precist. De som bara har en sjukdom får ofta bra behandling idag, men för äldre multisjuka finns stora kvalitetsbrister, vi har inte lyckats tillämpa framstegen fullt ut på dem. Nya produkter räcker inte, man måste också hitta nya sätt att initiera, dosera och inte minst följa upp behandlingen.

? Det här är också bakgrunden till SLL:s läkemedelsstrategi, som har som övergripande mål att minska kvalitetsbristerna i läkemedelsanvändningen. Vi har arbetat hårt för att främja optimal förskrivning och uppföljning med hjälp av elektroniska tjänster som e-recept och Janusfönstret. Målet är att kunskaperna ska finnas enkelt till hands ?i väggen?.

Hans betoning av att behandlingsframstegen bara gäller den rika världen leder i riktning mot ett annat av hans favoritämnen ? läkemedelsbristen i tredje världen. Som ledande malariaforskare och afrikavän har han insikter i ämnet.

Vem äger problemet och hur ska det lösas?

? Delvis läkemedelindustrin, som lever i en gammal föreställning om att det inte finns någon marknad i tredje världen. Levnadsstandarden ökar nu kraftigt på många håll, marknaden finns, men man har inte sett den än.

? Den rika världen har också ett politiskt ansvar. Inte minst USA, som under Bush tycks ha stoppat alla föresatser att spela en roll i den fattiga världen. Men nu när orkanerna härjat i landet är det amerikanska samhället så skakat att befolkningen och etablissemanget förhoppningsvis inser att USA har ett globalt ansvar, som dock inte kan vara unilateralt.

? Om inte USA:s roll förändras kommer det att driva oss till olycka. Jag är samtidigt förvånad att Sverige inte lyckats driva frågorna på global nivå. Via ordförandeskapet i FN:s generalförsamling kan vi få en viktig roll. Olyckligtvis driver inte vi svenska forskare samlat frågorna om fattigdomens sjukdomar.

Enligt en ny undersökning är Lars Gustafssons skötebarn Kloka listan nu ytterst välkänd bland stockholmarna och listan har till och med fått en direkt efterföljare ? i Kroatien.

Stockholmskommittéerna arbetar intensivt med att öka följsamheten till listan. Finns det en risk att följsamheten blir för hög?

? Det kan bli så om man tror att listan är det ultimata svaret på allting, om man inte gör en bedömning som är kopplad till patientens behov, val och vilket läkemedel patienten är van att få. Vi är inte i det läget i Stockholm, det finns istället områden där vi borde ha högre följsamhet, till exempel vad gäller generiskt citalopram och enalapril.

? Det händer att förskrivare glömmer sortimentsbredden i valet mellan i övrigt likvärdiga preparat. Det har i flera fall skett en viktig produktutveckling vad gäller smaker och beredningsformer. När ekonomin styr för mycket underskattar man ibland vikten av sådant, men det är inget jätteproblem.

Är Stockholmsmodellen överförbar till nationell nivå? Det vill säga att en central instans, gärna bortkopplad från kostnadsansvaret, tar fram en rekommendationslista och regionala kommittéer jobbar med fokus på fortbildning med mera?

? Det har varit mycket diskussion om en nationell lista. Jag tror inte på det. Den regionala tanken går ut på att engagera kollegor, vilket skapar kunskaper. Den ger också synlighet åt den lokala expertisen. De lokala experterna utgör sedan ?nav? i fortbildningar.

? Centralistiska lösningar ger sällan avsedd effekt. Däremot bör man dela kunskapsunderlag. Inom ramen för databasen SIL skapas nu kvalitetssäkrad, ensartad information och alla landsting har sin lista med. Vi bygger alltså upp ett gemensamt verktyg som kan anpassas lokalt. Det är en stor rationalisering och därmed kan diskussionen om en central lista avföras.

Men skulle inte reklistorna få större trovärdighet om någon annan än de som har kostnadsansvaret för läkemedlen tog fram dem?

? Den kunskapsorganisation som ska stötta läkemedelsarbetet i patient-läkarsituationen måste stödjas av sjukvårdsfinansiären. Kommittéerna har kallats läkemedelspoliser, men den kritiken är vad jag vet ringa i Stockholm. Vi är en kunskapsorganisation som ger råd; chefer vid vårdcentraler och kliniker liksom beställaren har det ekonomiska ansvaret för läkemedelsbudgeten. Att ha trovärdiga och kunniga experter är nyckeln. Jag kan inte se att vi har några problem i Stockholm så länge vi sköter oss i detta avseende.

Medier har nyligen uppmärksammat att exempelvis cancerläkemedel används i olika grad i olika landsting. Förstärks inte dessa skillnader, som vissa kanske skulle kalla orättvisor, av att rekommendationer kan se olika ut i olika landsändar?

? Allt tyder på att kompetens och lokal förankring ger trovärdighet och effekt. Utvecklingen med SIL och annat gör också att kommittéerna lär jämföra varandras rekommendationer.

Ni jobbar med målsättningar i form av riktvärden, procenttal av förskrivningen som bör följa rekommendationslistan för vissa läkemedel. På vilken vetenskaplig grund vilar dessa målsättningar?

? Vi har valt ut några terapiområden där vi sett att man bör kunna göra kvalitativa vinster. Grunden är att om allt är lika utom priset bör man välja det billigare alternativet, annars eldar man ju för kråkor. Slöseri betyder ju att andra som behöver behandling inte får det. Riktvärderna tjänar bara till att ge en sammanfattande rimlighetsbild utifrån de uppgifter vi har, och ger mål som bör vara rimligt realiserbara över hela landstinget. De ska ses som pedagogiska hjälpmedel för att utveckla lokala mål.

Är bonussystem för följsamhet till rekommendationslistor, som bland annat tillämpas i SLL, rätt väg att gå?

? Det är beställarkontorets bord. Jag tycker att det kan ha vissa nackdelar. Den medicinska professionalismen måste alltid komma i första rummet. Det är mycket möjligt att det är tillräckligt att, som i Östergötland, förlita sig på stoltheten och undvika incitament av denna typ.

Vad är du mest stolt över, yrkesmässigt?

? Resultaten av den utveckling av elektroniska tjänster som vi drivit, och vårt utbud av fortbildningar, över 700 arrangemang om året. Plus att vi hittat fungerande kommunikationsformer gentemot förskrivarna och allmänheten via Kloka listan.

Varför misslyckades satsningen på den ambitiösa ?Janusklienten??

? Janusklienten som vi utvecklade 1996-2001 var ett modernt sätt bygga in viktiga komponenter i ett journalsystem, men kraften att ta beslutet att införa det fanns inte på den tiden. Idag hade det antagligen gått, vi har effektivare beslutsvägar i landstinget nu.

? Vi hade valet att gå under eller anpassa oss kundmässigt, och då slaktade vi klienten. Vi styckade elefanten. En gemensam receptserver som var en del av detta lyftes ut och har blivit verklighet via implementeringsprojektet för e-recept. Vi tog också vara på många funktioner och lade in dem i det vi kallar Janusfönstret som nu har cirka tusen användare i SLL.

? Att alla journalsystem inte är täckta begränsar implementeringen, men tre andra landsting diskuterar eller håller på att införa Janusfönstret nu. Å andra sidan finns nationellt idag en önskan om en standard för ordinationsstöd i samtliga journalsystem. Klientens idé håller nu på att förverkligas, efter tio år.

Genomslaget för e-recept betyder att ni sparar stora pengar åt Apoteket, eller hur?

? Ja, apoteken sparar fem till sex minuter per recipe, så i SLL sparar vi in 150 miljoner kronor per år åt Apoteket! Men förskrivarna vinner mycket tid också, hemtaget motsvarande 50 miljoner kronor om året.

SLL har ställt krav på följsamhet till Kloka listan vid förhandlingar om vårdavtal gentemot privata aktörer, vilket upprört vissa sinnen. Är det verkligen rätt?

? Ja, om man tror att rekommendationerna är vederhäftiga och håller hög kvalitet tycker jag inte att det är orimligt. Det är dock viktigt med kunskapsbaserade uppföljningar. Jag blir upprörd av annat.

Som vadå?

? Att Sverige inte upptäckt att vi kan bli en intellektuell, sjukvårdsmässig och industriell stormakt på läkemedelsområdet. Vi tar inte tillvara det kunnande som finns. Vi måste hitta fler plattformar för utbyte av erfarenheter.

? Representanter för den kliniska forskningen inom industrin har sovit när det gäller den snabba utvecklingen av elektroniska förskrivarstöd. Industrin har här en jättemöjlighet att utveckla prövningsverksamheten via dessa. Man skulle kunna rationalisera datahanteringen för kliniska prövningar mycket. Man har inte heller förstått hur man ska förhålla sig till sjukvårdens insatser för att förbättra läkemedelsanvändningen i Stockholm.

? Sedan tycker jag inte att SLL fått tillräckligt erkännande för vad man faktiskt gjort för att förbättra läkemedelsanvändningen.

Vad tycker du om Apotekets satsning på hälsocoacher?

Anders Hernborg, informationsläkare, Läkemedelkommittén Halland:

Apoteket bör ägna sig åt kärnverksamheten, att sälja läkemedel på ett kostnadseffektivt sätt, tillhandahålla information om läkemedel och gärna även skrifter om en kärlvänlig livsstil.
Men leka distriktssköterskor tycker jag inte man ska göra. Överflödiga ekonomiska resurser kan slussas till primärvården.

Cecilia Bernsten, ordförande, Sveriges Farmacevtförbund:

Bra! Farmacevter på apotek hjälper människor som så vill att ta blodtryck, något som dessa personer annars skulle ha gjort i sitt eget hem. Samtidigt kan man om man så vill samtala om läkemedelsanvändning med en läkemedelsexpert och om kunden så vill boka en tid, och saker som kan påverka hälsan diskuteras. Vad är det för fel i det? Farmacevter på apotek har alltid pratat hälsa och sjukdom och symtom med kunder, vid sidan av läkemedelsanvändning.

Mikael Hoffmann, ordförande i Läkemedelskommittén,
Östergötland:

Förebyggande hälsovård är viktig. Mer strategier för att befrämja folkhälsan behövs. Men det är olyckligt att satsningen på hälsotorg startar utan lokal planering med och förankring i vården, vare sig på landstingsnivå eller med primärvården.
Å andra sidan är det bättre att oro kring den egna hälsan fångas upp på apotek än av mindre seriösa aktörer, framför allt vad gäller självtester.

Barbro Westerholm, f d ordförande, Sveriges Pensionärsförbund:

Det bästa vore att primärvården ansvarade för dessa insatser men när den nu inte av tidsskäl hinner med det tycker jag det är en bra idé att Apoteket erbjuder information om hur man kan bevara sin hälsa. Däremot är jag tveksam till blodtrycksmätning, det är en uppgift för primärvården.

Ingmarie Skoglund, ordförande, Läkemedelskommittén i Södra Älvsborg:

Om det verkligen handlar om folkhälsa håller satsningen inte måttet. Goda krafter behöver samverka i genomtänkta kampanjer och det har de inte gjort här. Blodtrycksmätning kräver kunskap och erfarenhet ? det finns i sjukvården. Att ge råd om träning till sjuka kräver ännu mera. Satsningen borde ha utvecklats i liten skala. Om det handlar om ren marknadsföring, vilket jag misstänker att det gör, väcker det säkert uppmärksamhet samtidigt som risken finns att det transformeras till badwill.

Martin Svensson, ordförande, Farmacevtiska Studentkåren:

Att interagera farmaci och vård mer är en nödvändighet. Det faktum att Apoteket nu har börjat med denna tjänst är inte förvånande, däremot är det ett underbetyg till primärvården vilken uppenbarligen är otillräcklig.
Hälsocoacherna fyller ett behov som inte är tillfredställt. Ohälsan i landet är stor och varje åtgärd för att förbättra detta behövs.

Efter Vioxx-indragningen har läkemedelsindustrins rykte slagit alla bottenrekord. Det gäller inte minst i USA, och situationen är till stor del självförvållad.

Den mest relevanta kritiken mot företagen handlar om mörkning av studieresultat och biverkningsrapporter, ovilja att genomföra uppföljningsstudier som man utfäst sig att verkställa, olika former av studiemygel och publikationsbias till förmån för ?fördelaktiga? studieresultat. Detta har parats med ett i många fall osunt förhållningssätt till kunderna, läkarkåren.

Det tycks vara en bister sanning att företagen, som i fallet med Vioxx, inte ansett sig ha råd att vara öppna om säkerhetsproblem när ett läkemedel blivit en storsäljare. Det nya efter Vioxx är att den amerikanska allmänheten börjat förstå det.

Enligt professor Curt Furberg, som intervjuas i detta nummer, är Zyprexa ett väl så flagrant aktuellt exempel. Lilly vet betydligt mer än vad som är allmänt känt om läkemedlets koppling till allvarliga metabola biverkningar och diabetes, menar han. Uppgörelser med drabbade patienter betingar i tysthet skyhöga belopp i USA, men än så länge är dessa summor lägre än intäkterna och läkemedlet måste därför hållas kvar på marknaden, hävdar Furberg.

Det här håller förstås inte. Det är oacceptabelt att viktiga säkerhetsdata hålls synliga bara för företagets egna ögon. Menar industrin allvar med sitt tal om en kursändring räcker det inte med att upprätta prospektiva databaser eller anbefalla försiktigare marknadsföring. Man måste också offentliggöra allt man vet om samtliga marknadsförda läkemedels säkerhet ? och eventuella bristande effektivitet för den delen. Läkemedelsvärlden uppmanar Lilly att gå i främsta ledet och lägga alla kort på bordet om Zyprexa.

När läkemedelsbranschen likställs med ondskan själv har dörren också öppnats för en reflexmässig och diffus kritik där allt med minsta anknytning till industrigrenen misskrediteras.

I denna medievärld beskrivs alltid nya läkemedel utan problematisering som oförskämt dyra. Patienter som på eget initiativ pläderar för att få effektiva läkemedel dras med i fallet enligt guilt by association. Krav på mer pengar till vård och läkemedel avfärdas enligt samma logik. Experter eller andra medier som yttrat något positivt om läkemedel är per definition duperade av industrins arméer av marknadsfolk och PR-konsulter.

Misstänkt otillbörliga bindningar, marknadsföring och annat måste förstås granskas, men debatten skulle vinna på att den reptilmässiga kritiken ersattes av en mer nyanserad.

Det ligger i allas intresse att mänskligheten finner nya vägar att råda bot på lidanden som cancer, hjärtkärlsjukdom och demens. Ska detta hända måste det i slutändan ske genom läkemedelsindustrins kärnverksamhet. Den är faktiskt livsviktig ? för oss alla.

Även om uppgifterna som figurerade i pressen då, till exempel rubriken ?Ett stick ? och du blir fri? inte stämde, anser Jan Lötvall, professor vid avdelningen för lungmedicin och allergologi vid Göteborgs universitet, att medlet är mycket effektivt. Han har deltagit i studier för att utvärdera omalizumab.

? Det viktigaste resultatet är att patienter med svår astma får färre allvarliga attacker.

Han berättar också att medlet har väldigt god effekt på allergisk snuva, men eftersom det är dyrt kommer det förmodligen inte att användas på den indikationen i stor utsträckning.

När en person som lider av allergisk astma, ungefär var tredje astmatiker, får in ett allergen så producerar kroppen IgE som binder till allergenet och sedan till mastceller. När tillräckligt mycket immunglobulin bundit till en mastcell bryts den ned och läcker bland annat histaminer. Luftvägarna blir inflammerade och det blir svårt att andas.

Omalizumab binder IgE så att det inte kan fästa på mastceller. På det sättet undviks den inflammationskaskad som orsakar ett astmatiskt anfall.

Oro för parasiter

Det har funnits en viss oro att försvaret mot parasiter försämras av substansen eftersom IgE deltar i försvaret mot parasitsjukdomar. Enligt Jan Lötvall har snarare frekvensen av sådana sjukdomar minskat i försöksgrupper. Inte heller andra allvarliga biverkningar har förekommit än så länge.

Redan idag finns effektiv behandling mot astma med bland annat beta-2-stimulerare och inhalationssteroider. Riktigt alla blir emellertid inte hjälpta.

? Det är en subgrupp av patienter med väldigt svår sjukdom som inte har god effekt av andra läkemedel. Den gruppen kan vi behandla med omalizumab.

Medlet administreras subkutant varannan eller var fjärde vecka beroende på hur stort behov patienten har. Det är tänkt att ges i kombination med andra läkemedel.

Preparatet, som utvecklats av Novartis tillsammans med Genentech och Tanox, blir det första astmaläkemedlet i Sverige som binder till IgE. Jan Lötvall är övertygad om att det kommer fler substanser med liknande verkningsmekanismer.

? Omalizumab är en monoklonal antikropp och måste därför regelbundet tillföras. Om man kan få kroppen att utveckla egna antikroppar som verkar på samma sätt kan det bli mycket billigare.

Bland annat arbetar ett Uppsalaföretag med att ta fram ett vaccin som bygger på den principen.

Att försäljningen av nikotinläkemedel ökar kopplas samman med rökförbudet på bland annat restauranger från den 1 juni i år. Även snusbranschen försöker vinna nya användare tack vare rökförbudet. Det är något Apoteket vänder sig mot.

– Många slutar röka för att det inte är så fräscht, men problemet med snus är att de fortfarande är fast i ett nikotinberoende, säger Apotekets marknadsdirektör Eva Fernvall till nyhetstjänsten N24.se.

Apoteket satsar nu på en reklamkampanj mot snus, bland annat i reklamtevekanaler och i dam- och skvallerpress. Målgruppen är kvinnor i åldern 35-55 år, där andelen rökare är särskilt stort.