Månads arkivering november 2005

I ett ledarstick frågar Läkemedelsakademins utbildningschef Anders Cronlund om vi avser att granska våra utbildningar via Ipuls. Han påstår att vi går förbi Ipuls.

Vår åsikt är att Ipuls är ett viktigt instrument för att granska utbildningar med läkare som deltagare.

I Stockholm genomförde de fem lokala kommittéerna och Läksak totalt 740 utbildningsaktiviteter för 17 000 deltagare år 2004. Majoriteten av utbildningsinsatserna sker direkt på kliniker och vårdcentraler som korta informations- och fortbildningsmöten på användarnas villkor.

Det är således inte regelrätta kurser och därför har vi inte sökt certifiering hos Ipuls.

Våra producentoberoende arrangemang är eftersökta och ofta fullbokade vilket i sig är bevis på att vi har hög kvalitet i vår informations- och utbildningsverksamhet.

Vi kan glädja Anders Cronlund med att en av våra framtidssatsningar ? en 5-poängskurs i evidensbaserad medicin för intresserad sjukvårdspersonal och medlemmar i Läksak och kommittéer ? precis blivit Ipulscertifierad. Denna kurs sker i samarbete med Karolinska institutet.

Vi kommer att ansöka om Ipulscertifiering för våra flerdagarskurser i framtiden.

Lars L Gustafsson
Professor, ordförande Läksak

Jan Hasselström
Husläkare, ordförande Sydvästra läkemedelskommittéen,
Ordförande i Läksaks fortbildningsutskott

Då nyheten om apotekens ?olagliga? förfarande i Finland tycks sprida sig i de nordiska länderna, bland annat från Läkemedelsvärlden i Sverige till Farmaci i Danmark, är det kanske skäl med en korrigering av fakta.

Det ser ut som om apoteken i Finland skulle kämpa med precis samma problem som apoteken i Danmark. Vi har haft vår egen ?gaveregnsrapport? där vår oavhängighet från läkemedelsindustrin har ifrågasatts bland annat genom en del artiklar i Helsingin Sanomat, Finlands största dagstidning med en maktposition inom media som det är svårt att kämpa emot ? även då tidningen kommer med felaktiga tolkningar i sin rapportering om ?olagliga? avtal mellan apotek och läkemedelsindustrin och totalt missuppfattar regelverket omkring vår generiska substitutionsmodell.

I sitt utlåtande i början av juni meddelar Läkemedelsverket i Finland klart att apoteken inte gjort sig skyldiga till olagligheter utan följt läkemedelslagen i sina avtal med industrin. Dessutom har Folkpensionsanstalten (som ansvarar för sjukförsäkringsförfarandet, jfr Riksförsäkringsverket i Sverige) jämte de forskare i Helsingfors och Kuopio, vars forskningsresultat använts i nyhetsrapporteringen tydligt tagit avstånd från reporterns tolkningar i reportagen.

I Finland övergick apoteken till generisk substitution efter en ytterst snabb beredning i april 2003 och med tanke på hur kort tid apoteken gavs för att utarbeta nya dataprogram etcetera kan vi med facit i hand säga att apoteken klarade av denna utmaning bra. Dessutom skedde det en drastisk nedskärning av läkemedelpriserna också när det gällde originalpreparaten varigenom den beräknade inbesparingen av hälsovårdsutgifterna blev större än beräknat.

Vår generiska substitutionsmodell utgår ifrån att tillgängligheten på läkemedel kan garanteras och reglerna går ut på att apoteket expedierar det billigaste preparatet eller ett preparat vars pris är litet avvikande från detta. För att få en definition på vad ett litet avvikande pris kunde vara bildades en så kallad priskorridor där prisskillnaden kan vara 2 euro ifall läkemedlets pris är 40 euro eller mindre samt 3 euro ifall läkemedlets pris överstiger 40 euro.

Inom dessa ramar kan apoteken alltså operera och har en lite större valfrihet när det gäller preparaten. En annan regel stipulerar att apoteket skall expediera samma läkemedel under receptets giltighetstid, detta för att minska risken för till exempel dubbelmedicinering om kunden fått flera läkemedel med samma verksamma ämne men under olika namn. En central tanke med övergången till generisk substitution var också att få läkarkåren att färdigt ordinera ett preparat som hör till de billigare alternativen. Utgångspunkten var här att apoteket inte längre i ett sådant skede ytterligare skulle byta ut läkemedlet.

Trots att kunderna spontant uttryckte sin medkänsla med apotekspersonalen under denna smutskastningsperiod och att den undersökning som Taloustutkimus (Ekonomiforskningen) genomförde i maj-juni 2005 visar att deras förtroende för apoteken fortfarande är intakt, finns det säkert skäl att plocka fram vår etiska charter och se vad vi ytterligare kan utveckla och förbättra i våra rutiner. Vi har också en etisk nämnd som vid behov kan se över verksamheten. I Taloustutkimus? undersökning var 92 procent av de tillfrågade (n=1001) nöjda eller ytterst nöjda med apotekens service.

Trots att det känns tungt att bli utsatt för kritik i en situation där apoteken genomgående följt det regelverk som gäller och där apoteken faktiskt gjort en stark insats för att få till stånd en inbesparing av de offentliga hälsovårdskostnaderna ser vi med tillförsikt på framtiden.

Bengt Mattila
Apotekare, Apoteket Svanen, Helsingfors

Det har en längre tid handlat om långa väntetider för äldre och sjuka att få ut nödvändig medicin. På ett apotek har, enligt uppgift, en receptarie tvingats arbeta ensam trots att man schemalagt en styrka på fem.

Klagomål förekommer också på bristande lagerhållning av viktiga mediciner och även på långsam distribution av desamma.
Vid lasarettet i Ystad lär till och med vårdpersonal tvingas köa på apoteket för att få ut avdelningens mediciner. Personalresurser tas alltså från vården till läkemedelsdistribution. Beklämmande!
Hur kan i detta läge Apoteksbolaget gå ut och försvara sin monopolställning?

Är det inte dags att avstå från såväl ?kiosksortimentet? som receptfria läkemedel och låta dagligvaruhandel med sitt effektiva distributionsnät ta över?

Då kan apoteken prioritera det som bör vara deras huvuduppgift ? distribution av för sjukvården viktiga läkemedel!

Jan Månsson

Sveriges Pensionärers Intresseparti, Sjöbo

Vem betraktar vanligen först ett nytt läkemedel på marknaden? Det är den förskrivande doktorn som läkemedelsbolagen vänder sig till och de är medvetna om att ?beauty is in the eye of the beholder?. Jag drar mig till minnes en vacker annons från Lundbeck om Cipralex som förekom i svenska medicinska tidskrifter 2003.

Läsarens blick dras oemotståndligt mot en mörkblå himmel och under den ett hav av intensivt gula solrosor. En av dessa är avsevärt längre än de andra och avtecknar sig i eget majestät mot himlen. Annonsens budskap står i vitt mot den mörkblå himlen: ?Bilden klarnar?. Man missar inte att den resliga solrosen är Cipralex, i ett hav av tillväxthämmade släktingar.

Referenserna till annonstexten utgörs bara av posters.
Förvisso har Cipralexannonser fällts flera gånger sedan introduktionen: tre gånger av NBL och sju gånger av IGM, hittills. Andra inadvertenser är till exempel att Lundbeck i sin redovisning av escitalopramresultat använt sig av tveksamma subgruppsanalyser och per protokollsanalyser (Svensson S, Mansfield P i Psychother Psychosom 2004;73:10-6).

Skäms man för detta? Jag tror inte det. Det ingår i marknadsföringen och det är lätt att räkna ut att bötesbeloppen är som en droppe i havet i relation till de inkomster Cipralex ger. Något krav om att NBL:s och IGM:s fällande beslut skall publiceras finns ju inte. Rimligen borde de nyanseringar i budskapet och löften om rättelse som de fällda företagen anför inför NBL och IGM publiceras i samma tidskrift som annonsen var införd.

Richard Bergström menar i sitt inlägg att saker och ting ordnar sig om man bara låter konsumenterna välja vad de vill på en fri marknad. Denna något blåögda förhoppning faller på att läkemedel inte spelar på samma marknad som många andra produkter. Patienten har inte mycket att säga om valet av läkemedel, men hon kan välja fritt bland TV-apparater eller diskmaskiner utan mellanhand. Med andra ord är det viktigt att läkemedelsbolagen är återhållsamma i sin marknadsföring och att deras påståenden håller vid en granskning.

Myntet har också två sidor och det är lätt att glömma biverkningssidan, se till exempel på sagan om cox-2-hämmarna. Nu kommer signaler om SSRI och osteoporos. Därmed inte sagt att läkemedelsutvecklingen ska avstanna.

Kennet Brysting skriver om den signifikanta skillnaden mellan escitalopram och citalopram och tar bland annat upp ett NNT på 9 beträffande remission i studien av Nicholas Moore och medarbetare (Int Clin Psychopharmacol 2005;20:
131-7). Studien (294 patienter med MADRS-poäng >30) hade MADRS-poäng efter åtta veckors behandling som primärt effektmått samt även några sekundära effektmått, som man tillmäter lägre betydelse.

I studien ingick det sekundära effektmåttet remission (MADRS-poäng <12). I Moores studie uppnådde 56,1% i escitalopramgruppen remission medan siffran för citalopramgruppen var 43,6%, en skillnad på 12,5%. Men denna jämförelse bygger på att man bytt enhet från det kontinuerliga värdet på MADRS till det binära värdet remission/ej remission.

När man ser på det primära effektmåttet i studien är skillnaden mer blygsam: 2,1 MADRS-poäng till escitaloprams fördel. Hur kunde dessa 2,1 poäng förvandlas till 12,5% skillnad i remission? Kanske fanns det en anhopning av escitaloprampatienter som vid studiens slut hamnat precis under remissionsvärdet 12 och en anhopning av citaloprampatienterna som vid samma tid låg precis över? Att kategoriska mått som remission är problematiska diskuteras i en artikel av Irving Kirsch (Complement Ther Med 2003;11:193-5). Man gör klokt i att hålla sig till det studien primärt avsåg att mäta, det vill säga skillnaden i MADRS-poäng.

Vad skall man då säga om skillnaden på 2,1 MADRS-poäng (95%, CI 0,01 till 4,21) på den 60-gradiga MADRS-skalan efter åtta veckor? Är den kliniskt, i motsats till bara statistiskt, signifikant? Moore refererar till artiklar av Michael Thase, ?consultant? åt Forest Pharmaceuticals, Lundbecks amerikanska affärspartner (J Clin Psychiatry 2001;(suppl 15):18?21) och Christopher Thompson (Hum Psychopharmacol 2002;(suppl 1):S27?S32) där de tycker att 2 poäng är relevant. Både Thase och Thompson betonar emellertid att det finns stor osäkerhet kring detta och frågar man svenska psykiatrer brukar de uppskatta att 3-5 poäng är ett rimligt mått på en klinisk relevant MADRS-skillnad. Det är förstås upp till behandlande läkare att själva bilda sig en uppfattning om detta, och Lundbeck kan inte ha tolkningsföreträde i frågan.

Kennet Brysting anför tre skäl till att utveckla nya mediciner; bättre effekt, färre biverkningar, mer lättanvänt. Väl så goda bevekelsegrunder, men han glömmer det viktiga skälet att tjäna pengar, vilket med dagens marknadssystem är nödvändigt. Starka kommersiella skäl kan medföra att ?negativ? kunskap hålls inne. Arne Melander och medarbetare på Läkemedelsverket visade i en artikel i BMJ (2003;326:1171-3) hur det låg till med detta för de nya SSRI-preparaten (däribland Lundbecks citalopram) som lämnades in till verket för godkännande mellan 1983-1999. De fann att studier som visade för industrin önskvärda resultat tenderade att publiceras oftare och att de dessutom publicerades upprepade gånger i olika skepnader, som poolade analyser eller metaanalyser.

Även för escitalopram måste man därför beakta risken för publikationsbias. I det material som Lundbeck lämnade in till Läkemedelsverket för godkännande av Cipralex fanns tre jämförande studier av escitalopram och citalopram; av dessa publicerades de två där escitalopram gav bättre resultat än citalopram (se referens till Svensson och Mansfield ovan). Den opublicerade tredje studien utföll
till citaloprams fördel med 0,1 MADRS-poäng.

Det kan därför vara på plats att fråga om Lundbeck har några fler ?negativa? escitalopram-citalopramstudier, som förpassats till byrålådan (utom den som LV fick se)?

Lars Linnersten
Medicinsk rådgivare
Mellersta Skånes sjukvårdsdistrikt

Where is the love? ? eller Var är kärleken? heter en sång som var populär för några år sedan. Jag hör den fortfarande på radion då och då, den är rätt bra. Den handlar om att det är mycket hemskt som händer i världen och att man kan undra hur de tänkte, de som bestämde att det hemska skulle hända. Var fanns kärleken till medmänniskorna när besluten fattades? Var fanns omtanken?

En fråga som jag tycker har blivit allt mer aktuell även i läkemedelsvärlden de senaste åren. Ifrån rättsprocesserna runt smärtläkemedlet Vioxx i USA får vi till exempel veta att läkemedelsföretaget MSD, eller Merck som de heter i USA, ganska tidigt såg tecken på att läkemedlet hade risker för hjärtsjuka. Men istället för att ta upp diskussionen i vetenskapssamhället valde Merck att hålla tyst om det.

Klandervärt i sig, kan man tycka, men det värsta är att man dessutom slog ihop en massa småstudier, alla var för sig otillräckliga för kunna visa några hjärtrisker, och presenterade det sammanlagda resultatet som bevis för att det inte fanns några risker. Inte bara undanhöll Merck medvetet relevanta fakta utan man producerade dessutom aktivt felaktiga data. Allt för att inte tappa marknadsandelar till konkurrenten ? Pharmacias Celebra.

Jag skulle gärna ha varit med och lyssnat på hur resonemangen gick när man på Mercks huvudkontor kom fram att det var rätt väg att gå. Var fanns omtanken om patienterna som skulle använda Vioxx?

Konkurrenten Pharmacia, numera uppköpt av Pfizer, är inte mycket bättre. Redan tidigt valde man att gömma undan relevanta delar av en undersökning av sitt läkemedel Celebra för att läkemedlet skulle framstå som bättre än det egentligen var. Och när hjärtriskerna med Vioxx blev kända gick man, på lika tveksamma grunder som Merck, tvärsäkert ut och hävdade att Celebra inte hade några sådana risker, en ståndpunkt som man sedan dess tvingats att revidera.

Var fanns omtanken om patienterna då?

Det är något i grunden gott med läkemedel. De är skapade för att bota, lindra eller förebygga sjukdom. Det finns en inneboende omtanke om patienten i syftet att bota och lindra.

Visst finns det också nackdelar med läkemedel ? biverkningar och interaktioner till exempel, men de tillhör ändå undantagen för de flesta som använder läkemedel. Nyttan med läkemedel är nästan alltid större än risken. I grund och botten är läkemedel goda produkter som har till syfte att hjälpa människor som har, eller riskerar att få, en sjukdom.

Därför är det förödande när de som skapar och förser oss med dessa goda produkter i sin kortsiktiga jakt på marknadsandelar och ökade vinster fattar beslut som går så tvärt emot grundsyftet med läkemedlen ? att hjälpa människor.

Det engelska ordet för vård ? ?care? ? betyder samtidigt att bry sig om. Och jag tror att det ligger mycket i den dubbeltydigheten. Man kan inte ge en bra vård om man inte samtidigt bryr sig om den man vårdar. Det måste finnas en omtanke om patienten.
När läkemedelsföretagen växte fram ur apotekens behov av att effektivisera läkemedelstillverkningen gick något väsentligt förlorat i processen ? relationen med de sjuka, kontakten med de som använder läkemedlen. Med ett större avstånd mellan de som skapar läkemedlen och de som använder dem förlorades känslan av omtanke om patienterna.

Läkemedel blev snart som vilken industriprodukt som helst och det blev mer ekonomi än medicin på företagens dagordning. Läkemedlens koppling till patienternas bot och lindring var inte lika självklar längre. Istället blev deras koppling till företagets omsättning och vinst allt viktigare.

I mina ögon kan man aldrig behandla läkemedel som vilka industriprodukter som helst. Läkemedelsföretag har ett större ansvar än andra företag. Effekten av läkemedlen kan i många fall vara skillnaden mellan liv och död och det måste alltid vara mer medicin än ekonomi som styr besluten.

Patienterna lägger bokstavligen sina liv i läkemedelsföretagens händer och litar på att de ska bry sig om deras hälsa. Tyvärr visar det sig allt oftare att läkemedelsföretagen missbrukar detta förtroende.

Var tog omtanken vägen?

Det är väl känt att om man har för mycket kortisol i kroppen går man upp i vikt och blir okänslig för insulin.

? Om man kan hämma det enzym som omvandlar kortison till kortisol kan det ha gynnsamma effekter på diabetespatienter, säger Christian Berne, professor och överläkare vid Uppsala akademiska sjukhus.

Han tror att det dröjer mellan fem till tio år tills patienterna får tillgång till substanser som minskar mängden kortisol i kroppen.
Det är en av flera nya principer för kommande antidiabetika. Närmare i pipeline ligger den klass läkemedel som benämns kombinerade glitazoner.

Dubbla effekter

Dessa verkar på de två PPAR-receptorerna alfa och gamma som finns i cellkärnor. När gammareceptorer stimuleras ökar insulinkänsligheten bland annat genom att blodets nivå av fettsyror sjunker vilket underlättar glukostransporten in i cellerna. På det sättet sänks blodsockret. Idag finns redan två glitazoner, som båda verkar på gammareceptorn, godkända mot diabetes i Sverige.

När alfa-receptorer stimuleras leder det till sänkta blodfetter. Med kombinerade glitazoner skulle man alltså både minska blodsockret och blodfetterna.

Det största orosmolnet har varit att dessa läkemedel, varav flera ligger i fas tre, kan stimulera cancertillväxt. I djurförsök har det funnits tecken på det, men i en studie på över 2 500 patienter som presenterades på den stora diabeteskongressen i Aten i september fanns inte några sådana tecken hos människor. Christian Berne ser dock anledning att även i fortsättningen noga följa långtidseffekterna av dessa läkemedel.

? När PPAR-receptorer stimuleras aktiverar de flera hundra gener. Några av dem har de goda effekterna, men det är möjligt att även oönskade gener aktiveras.

I framtiden kan det tänkas att förebyggande behandling används mer. Flera företag försöker ta fram vaccin mot diabetes, däribland svenska Diamyd som riktar in sig på typ 1 diabetes.
En annan variant på förebyggande vård kan vara bantningspiller då många överviktiga ligger i riskzonen för vuxendiabetes. Vi kan vänta oss en rad viktminskningspreparat de kommande åren.
Christian Berne har lett en studie som prövade Xenicals inverkan på diabetespatienter och resultaten var positiva. Ändå ser han och många andra experter ogärna att bantningsmedel ges preventivt i större utsträckning än vad som redan sker idag.

Våt dröm för industrin

? Det är en våt dröm för industrin att vi ska medicinera förebyggande med dessa läkemedel. Om man skulle medicinera alla som har metabolt syndrom blir det 25 procent av befolkningen som skulle behöva medicin i kanske 25 år av sina liv. Det är inte en utveckling vi vill se.

Han menar att eftersom metabolt syndrom beror på en ändring i vår livsstil de senaste årtiondena bör grundkonceptet vara att förbättra livsstilen hellre än att behandla med läkemedel.
Ytterligare en kommande behandlingsstrategi är att med substanser som ökar nivån av det insulinfrisättande tarmhormonet GLP-1 sänka blodsockret. I USA finns redan medlet exenatid som innehåller GLP-1 från den amerikanska ödlan gilamonster och preparat som blockerar det enzym som bryter ner tarmhormonet är under utveckling (se LMV nr 9/2005).

Suad Efendic, professor i endokrinologi vid Karolinska institutet, anser att den största förhoppningen med dessa medel är att patienternas egen insulinproduktion inte ska bli utarmad.

? Idag finns det inga mediciner som bevarar betacellsfunktionen och därför blir patienterna sämre och sämre. I djurförsök har betacellerna inte slitits ut med de här preparaten så det finns skäl att hoppas att det även gäller människor.

Åtskilliga av de kommande medlen är tänkta att administreras peroralt och Suad Efendic tror att orala läkemedel kommer att utgöra en allt större del i terapin. Men han tror inte att insulinsprutor blir helt överflödiga i någon snar framtid.

Insulin behövs även i framtiden

? Det finns människor med rubbningar av insulinfrisättningen av en sådan dignitet att insulin länge måste ha en plats i behandlingen.

Inte enbart nya substanser utvecklas utan även nya beredningsformer.

Flera företag arbetar med inhalerat insulin och sannolikt finns det på den svenska marknaden inom kort. Pfizers och Nektar Therapeutics pulmonära insulin Exubera fick grönt ljus från EMEA:s expertkommitté CHMP i oktober. Det finns dock en oro att insulin via luftvägarna påverkar lungfunktionen och stimulerar celltillväxt (se LMV nr 6/2005).

Det är sällan en studie med endast 160 patienter får ett stort genomslag i den kliniska vården, men den danska Steno-2-studien är ett sådant exempel. Den 30 januari 2003 publicerades i New England Journal of Medicine data från åtta års uppföljning där man jämförde konventionell behandling med en så kallad multifaktoriell intervention av patienter med typ 2-diabetes och tidig njurskada.

Med multifaktoriell behandling menas att inte bara högt blodsocker behandlas utan även högt blodtryck och ogynnsam sammansättning av blodfetter. Dessutom försöker man aktivt förmå patienten att ändra livsstil; sluta röka, gå ner i vikt, motionera mer, äta mindre mättat fett, mer frukt och grönsaker.
? Att Steno-2 har blivit så betydelsefull beror på att resultaten var mycket bra och entydiga. I läkemedelsstudier är det inte ovanligt att man behöver behandla 50 eller 100 patienter för att undvika en hjärtinfarkt, stroke eller död. Men i Steno-2 var det så kallade NNT, numbers needed to treat, bara 5, vilket är mycket ovanligt, säger Stig Attvall, docent och chef för Diabetescentrum vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.

Nya riktlinjer

De gällande svenska nationella riktlinjerna för behandling av diabetes är från slutet av 1999. Men nya är på gång. Svensk förening för diabetologi har på uppdrag från Socialstyrelsen tagit fram ett förslag med ambitionen att nya nationella riktlinjer ska fastställas i början av 2006 (se ruta).

Behandlingsmålen ansluter till största del till andra nationella och internationella rekommendationer. Förslagen om nya mål för blodtryck och blodfetter har redan införts av njurmedicinare och hjärtspecialister i Sverige, säger Stig Attvall.

? En sänkning av HbA1c med en procentenhet innebär 37 procent lägre risk för komplikationer från ögon, njurar och nervsystem samtidigt som också risken för hjärt-kärlsjukdom minskar. Vad vi funderar på är nivåerna för HbA1c och här har professionen i diskussioner med patientföreningen tagit upp att individuella mål ska diskuteras fram enskilt mellan behandlande läkare och patient just för att en rimlig ambition ska finnas. Frågan kommer att diskuteras under ett symposium på Riksstämman i månadskiftet november-december, säger han.

Inte bara Steno-studien utan även annan forskning, som den brittiska UKPDS, har pekat på att isolerad behandling mot enbart blodsockernivån är otillräcklig för bästa resultat för typ 2-diabetiker.

? Med det vi vet idag är det ännu viktigare att få bukt med dåliga blodfettvärden och högt blodtryck. Typ 1-diabetes är en sjukdom på grund av insulinbrist, medan typ 2-diabetes snarare kan betraktas som en aggressiv kardiovaskulär sjukdom, och att den därför ska behandlas enligt den insikten, säger Stig Attvall.
Sedan länge är det en självklar rutin för patienter med typ 1-diabetes att själva kontrollera blodsockernivån före och efter måltider. Lika självklart är det inte för typ 2-diabetiker, men nyligen visade en tysk studie, Rosso, att egenkontroll är viktigt även för typ 2-diabetikers prognos.

Egenkontroll viktig

Kerstin Brismar, professor i diabetesforskning vid Karolinska institutet och överläkare vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna, deltog vid presentationen av studien i Aten i mitten av september.

? Den visar att det är viktigt med egenkontroll av blodsockret även för typ 2-diabetiker för att undvika komplikationer senare. Vi rekommenderar att såväl nyupptäckta patienter som de med behandlingssvikt ska ta 7 prover under dagen; före och efter måltider tre gånger samt före sänggåendet, säger Kerstin Brismar.

Målet är att patienten ska ställa in behandlingen så att blodglukos blir högst 6 mmol/L före måltid och 8 mmol/L 1,5-2 timmar efter måltiden.

? När man väl ställt in behandlingen och ligger bra även i HbA1c kan man nöja sig med att kontrollera blodsockret före och efter måltid samt till natten en dag i veckan, säger Kerstin Brismar.
Kerstin Brismar säger att det gjorts några mindre studier av effekten av egenkontroll i Sverige, men ser gärna att det görs så att man får en tydlig dokumentation. Mycket viktigt är att lära patienten att ändra behandlingen utifrån blodsockret, framför allt kost och motion, för att uppnå bra sockerkontroll.

I den tyska studien visade det sig dessutom att patienter som inledningsvis hade höga blodsockervärden, men som kontrollerade sina värden och gjorde nödvändiga justeringar regelbundet i slutändan hade färre komplikationer än de patienter som inledningsvis låg hyfsat till men som sedan inte regelbundet själva mätte sitt blodsocker.

? Det exemplet visar tydligt hur den enskilde patienten själv kan påverka sin långsiktiga prognos, säger Kerstin Brismar.