Månads arkivering augusti 2005

Ändå hamnar sjukvården och patienterna fortfarande alltför ofta på den förlorande sidan i det spel om livet som cancersjukdomarna kan liknas vid. Än så länge är de riktigt goda behandlingsresultaten med signaltransduktionshämmare, som många av de nya läkemedlen kan kategoriseras som, begränsade till några ovanliga tumörtyper. Det oftast nämnda och hittills bästa exemplet i kliniken är imatinib (Glivec), som inledningsvis visade exceptionellt bra resultat mot två ovanliga tumörformer.

Till skillnad från cytostatika, som slår blint mot alla celler som delar sig och därmed ofta ger tunga biverkningar, angriper signaltransduktionshämmarna cellulära signaler som är specifika för tumörcellerna. De flesta är inriktade på enskilda tillväxtfaktorer.

– Men det har visat sig svårt att uppnå bot genom att bara slå mot en signalväg, man uppnår ofta efter en tid något som liknar den resistensutveckling man kan se vid antibiotikabehandling. Det finns spännande preparat under utveckling som är mer ospecifika och slår mot flera faktorer samtidigt, exempelvis Pfizers SU11248, berättar Carl-Henrik Heldin, professor i onkologi vid Ludwiginstitutet, Uppsala universitet.

En generell trend i läkemedelsutvecklingen går mot stegvis förfinade, mer specifika läkemedel, men här tycks det alltså vara tvärtom; läkemedel som visserligen är specifika för tumören men som slår mer ospecifikt mot flera tillväxtfaktorer kanske har allra störst potential i den fortsatta kampen mot tumörsjukdomarna.

– Samtidigt kan det vara så att varje tumörtyp behöver sin egen hämmare. Vi lär aldrig hitta någon som fungerar mot alla cancerformer.

– På 10-20 års sikt kan behandling med signaltransduktionshämmare förhoppningsvis vara rutin vid de flesta tumörer, men det kommer även framöver att vara ett komplement till kirurgi, strålbehandling och cytostatika. Det är troligt att överlevnadssiffrorna kommer att fortsätta krypa uppåt, precis som de gjort ett tag nu, säger Carl-Henrik Heldin.

Kenneth Nilsson, professor i cellpatologi och tidigare forskningschef på Cancerfonden, är "både pessimist och optimist".

– Vi har lärt oss oerhört mycket om tumörbiologi på senare år och vi börjar nu skörda i form av nya angreppssätt. Samtidigt har vi lärt oss att tumörerna är oerhört heterogena, vilket inte gör uppgiften lätt.

För tio år sedan lades den uppmärksammade prioriteringsutredningen fram av professorn vid Radiumhemmet och riksdagsledamoten för kristdemokraterna Jerzy Einhorn. Hans slutsatser var att det måste till en kraftfull prioritering för att säkerställa att de mest utsatta grupperna i sjukvården, de gamla och de svårast sjuka, skulle få den vård de har rätt till. Förslagen applåderades och inga kritiska röster höjdes i debatten efteråt.

Men sedan hände det som är vanligt i sammanhang som dessa; det vill säga nästan ingenting i praktiken. För kan man tolka utvecklingen på exempelvis cancerområdet annorlunda? Annars hade knappast 24 chefer för onkologkliniker och tumörforskning i Sverige skrivit en debattartikel i Svenska Dagbladet den 8 juni i år. Deras rubrik talar för sig själv: "Varför tiger de ansvariga?" I inlägget kritiseras det splittrade ansvaret i sjukvården som leder till varierande cancervård i olika delar av landet. Och de föreslår en nationell cancerplan som en del av lösningen för en bättre cancervård i framtiden.

En av undertecknarna av debattartikeln var professor Ulrik Ringborg, verksamhetschef vid Radiumhemmet, Karolinska universitetssjukhuset i Solna.

– En nationell cancerplan är grundbulten för problematiken. Jag kan inte se att det finns något alternativ till en sådan plan. Och allt fler, även från politikerledet, ställer upp på idén. Men regeringen, som lutar sig mot Socialstyrelsen, säger fortfarande nej, säger Ulrik Ringborg.

Minister kallsinnig

Cancerfonden har drivit frågan om en nationell cancerplan länge. Och påpekar att det är ett krav även internationellt. I slutet av våren uppmanade Världshälsoorganisationen WHO alla medlemsstater att ta fram nationella planer. Bland annat grannländerna Norge och Danmark har infört nationella cancerplaner, liksom flera andra europeiska länder.

Men hittills har den svenska regeringen stretat emot. Till TT sade vård- och äldreomsorgsminister Ylva Johansson den 8 juni att en "cancerplan vore ett konstigt sätt att styra sjukvården i ett system där landstingen är sjukvårdshuvudmän. Det skulle gå helt emot vår hälso- och sjukvårdslag". Nationella riktlinjer från Socialstyrelsen vore en metod att snabbare föra ut nya rön till hela sjukvården, enligt ministern.

Men Ulrik Ringborg anser att myndigheternas argument är svaga.
– Regeringen gör ingenting utan att Socialstyrelsen ändrat sin uppfattning. Det har sagts av företrädare på socialdepartementet att en nationell cancerplan skulle vara orättvis mot andra sjukdomsgrupper. Ett märkligt resonemang, säger Ulrik Ringborg.
Han kommer att träffa Socialstyrelsens generaldirektör Kjell Asplund efter det att denna tidning presslagts för att diskutera förslaget om en nationell cancerplan.

Kjell Asplund säger att han vill veta mer om vad verksamhetscheferna avser med sin kritik.

– När det gäller mer resurser till forskning är det Vetenskapsrådet som de bör vända sig till. Gäller det att generellt prioritera cancervård högre än annan vård är inte heller Socialstyrelsen rätt instans. Det är i så fall regeringen som kan ge extra resurser såsom skedde när primärvården fick nio miljarder kronor extra.
Han betonar att Socialstyrelsen inte är en lobbyorganisation som lyfter fram det ena området framför andra.

– Vi gjorde ett undantag för psykiatrin, men det berodde på att psykiatrin hade stora kvalitetsproblem. Cancervården befinner sig inte alls på den nivån. Den håller hög klass även om man får slita hårt på många håll. Men det finns inga risker för kvaliteten som vi ser det, säger Kjell Asplund.

"Snabb introduktion kan vara fel"

Kjell Asplund betonar att Socialstyrelsen redan gör mycket för att cancervården ska bli bättre. Kvalitetsregistren fångar till exempel upp kliniker som har sämre resultat än andra. Och skulle alltså kunna peka på avvikande resultat från en klinik som inte använder de nya läkemedlen. Ett annat redskap blir de nationella riktlinjerna för de tre största cancersjukdomarna – prostata- , bröst- och kolorektalcancer – som arbetas fram för närvarande.

– Vi räknar med att en första version kan komma vid årsskiftet. Därefter blir det en remissomgång innan de kan beslutas, säger Kjell Asplund.

För övrigt menar Kjell Asplund att det inte är självklart att en snabb introduktion av nya innovativa läkemedel är av godo. Ibland kan det vara klokt att ha en skeptisk attityd när nya läkemedel introduceras och avvakta mer kliniska data.

– Vi kan ta coxiberna som ett dåligt exempel på alltför snabb introduktion. Å andra sidan förstår vi nu att vi var alldeles för försiktiga med att introducera trombolys vid hjärtinfarkt.

Begränsade användningen

En del av debatten om cancervården gäller beslut där sjukhus begränsat användningen av nya läkemedel mot cancer. I en del fall har ekonomiska argument använts; i andra fall att den medicinska dokumentationen varit otillräcklig. Särskilt uppmärksammat blev beslutet av Universitetssjukhuset i Lund våren 2004 där onkologkliniken bromsade användningen av trastuzumab (Herceptin) vid bröstcancer. Detta trots att Svenska bröstcancergruppen något tidigare hade rekommenderat Herceptin som ett förstahandsmedel vid HER2-positiv bröst-
cancer. I Dagens Medicin sade verksamhetschefen Carsten Rose att han beklagade beslutet men frågade samtidigt var han annars skulle ta pengarna från.

Svenska bröstcancergruppen startade i slutet av 1970-talet och består av bröstcancerforskare från olika universitet. Gruppen har initierat ett flertal studier och har agerat för att flytta fram den kliniska forskningens roll. Bland annat har gruppen lagt fram ett nationellt vårdprogram för bröstcancer.

Carsten Rose säger att situationen i Lund idag fortfarande är ytterst restriktiv när det gäller de nya dyra cancerläkemedlen. Men det har inträffat en förändring.

– Förra våren var ett av argumenten att det fanns svaga bevis för att Herceptin gav ökad överlevnad. Men idag finns övertygande överlevnadsdata så det argumentet mot Herceptin gäller inte längre. Och jag har före semestern äskat om mer resurser till sjukhusledningen. Jag har gått strikt på indikationerna, vilket betyder att endast 20-25 procent av patienterna med bröstcancer kan omfattas av metoden. Ändå betyder det en ökad kostnad på 5,6 miljoner kronor per år. Alltså enbart för Herceptin och enbart Universitetssjukhuset i Lund, säger Carsten Rose.

Carsten Rose ser som det största problemet att ansvariga politiker inte vill ta tag i frågan.

– Det pågår ett spel mellan staten och landstingen där ingen vill ta något initiativ, hur mycket vi än argumenterar från vården och patientföreningar. Jag kunde acceptera om politikerna sade att vi inte har mer pengar till vården, men de säger ju ingenting. Mest sorgligt är att sjuka patienter måste lägga sådan kraft på att argumentera för den vård som finns och de behöver. Kort sagt: jag efterlyser en diskussion, men de ansvariga vill inte ta den, säger en frustrerad Carsten Rose.

Han ser också en skillnad i hur läkemedelsanvändning granskas i slutenvården jämfört med primärvården.

– Hade man tillämpat lika strikta kriterier för allmänläkarnas förskrivning av läkemedel som man gör med cancerläkarnas är jag övertygad om att man skulle minska kostnaderna för läkemedel i primärvården med ett tresiffrigt antal miljoner kronor. Det är orimligt att olika delar av sjukvården behandlas så olika, säger Carsten Rose.

Prioriteringar på olika nivåer

En diskussion om prioriteringar kan se olika ut beroende på vilken nivå diskussionen handlar om. Antag att den lägsta nivån är bröstcancerbehandling. Där kan besluten handla om allt från "ska vi satsa på tidig diagnostik eller på terapi?, Operation/ strålterapi/läkemedel?" till "Herceptin och/eller taxaner vid återfall i avancerad metastaserad sjukdom?".

Nästa nivå handlar om kliniknivån. Vilken slags tumörsjukdomar ska behandlas först och vilka kan vi avvakta med och eventuellt vilka ska vi säga nej till. Därefter kommer den regionala nivån och den nationella.

Svensk onkologisk förening arbetar med dessa frågor för närvarande. Hans Starkhammar, docent och överläkare på onkologkliniken, Universitetssjukhuset i Linköping, ingår i den grupp som ska lägga fram förslag till en modell som kan användas.

– Vi har tagit fram ett förslag och befinner oss nu i en viktig fas där diskussionen måste förankras i verksamheten. Ambitionen är att vi ska fram till en gemensam syn på hur de begränsade resurserna ska användas, säger Hans Starkhammar.

I Östergötland har man arbetat aktivt med prioritering i flera år. Prioriteringslistorna har varit mycket uppmärksammade runt om i svensk sjukvård. Men sättet att arbeta konkret med prioriteringar är bra, tycker Hans Starkhammar.

– Låt oss säga att det kommer en ny behandlingsmöjlighet, Herceptin vid metastaserad HER2-positiv bröstcancer. Studier finns som visar på vissa fördelar till exempel i form av x antal extra månader i förväntad överlevnad. Den uppenbara nackdelen är kostnaden. Vad vi då gör är att konkret ta reda på vad det skulle innebära för förändringar att börja använda Herceptin. Hur många patienter, kostnader, men också hur alternativen ser ut. När vi har alla fakta på bordet kan vi från kliniken lägga ett förslag. I det här fallet fann vi att fördelarna övervägde trots den ökande kostnaden. Vi begärde större anslag och fick kompensation för ökad läkemedelsanvändning. Det var en framgång, men stora summor saknas fortfarande för att vi ska kunna införa de nyaste preparaten i rutinsjukvården, säger Hans Starkhammar.

I praktiken är detta den bästa vägen att förändra verkligheten, menar Hans Starkhammar. Om man nöjer sig med att fatta beslut på hög politisk nivå utan att andemeningen är förankrad i den organisation som göra jobbet händer ingenting.

– Se på prioriteringsbeslutet efter Jerzy Einhorns utredning. Inget hände. Detsamma gäller för en nationell cancerplan om man nöjer sig med beslut på hög nivå om det inte kombineras med ökade resurser och en diskussion som leder till att alla tar till sig det nya synsättet. Visst, en nationell cancerplan vore bra, men vi måste också få med oss alla i engagemanget. Och att man inte backar för kostnadsökningen, säger Hans Starkhammar.

Svårt få ihop ekvationen

Redan nu skulle kostnaden för cancerläkemedel öka med cirka en miljard kronor per år om man använde de nya medlen enligt indikationerna. Och då står vi bara i början av helt nya behandlingar som är på väg in i klinisk cancervård.
Även om en miljard kronor kan verka ett hisnande belopp ska den ställas mot andra siffor.

– Cancervården använder endast sju procent av den samlade sjukvårdskostnaden. Jämför det med att närmare halva befolkningen någon gång under livet får en cancersjukdom. Under det senaste decenniet har cancervården inte fått ökade resurser trots att antalet nydiagnostiserade patienter ökar med 1,2 procent per år. Tack vare förbättrad överlevnad ökar det totala antalet cencerpatienter med tre procent varje år. Våra möjligheter att diagnostisera och behandla blir bättre och bättre, men det säger sig självt att med ökat antal patienter, förbättrad överlevnad blir det svårt att få ihop ekvationen om inte också resurserna tillåts öka. Idag är cancervården inte prioriterad, snarare tvärtom, säger Ulrik Ringborg.

I arbetet ingår data om 50 olika läkemedel och 19 olika länder. En fråga som analyseras är hur snabbt ett nytt läkemedel når rätt patientgrupp. Resultatet av arbetet går i tryck i månadsskiftet augusti-september. Och i oktober 2005 ska materialet presenteras för EU-parlamentet.

– Tyskland, Frankrike och Italien är de länder där de nya medlen snabbast hittar sina patienter. Trögare går det i Storbritannien medan Sverige befinner sig någonstans i mitten, säger Nils Wilking, läkare och forskare vid Karolinska institutet samt projektledare.

En intressant detalj är hur det går i Norge och Danmark, länder där läkemedel traditionellt sett lanseras långsammare i Sverige.

– Där kan vi se en omsvängning så att de nu ligger före Sverige när det gäller de nya cancermedlen. En tänkbar förklaring är att de länderna tagit nationella cancerplaner och dessutom ökat budgeten i enlighet med planerna, säger Nils Wilking.

Svårt förutse förändringar

Just budgetsystemet ser han som ett hinder för en snabbt ökad användning av de nya medlen. Framförhållningen i sjukhusens budgetar är ofta ett par år.

– Det kan vara svårt att förutse på vilka områden det kommer att ske en snabb ökning av nya behandlingar. Ena året kan det vara onkologi, det andra kardiologi. Ta exempelvis koloncancer. Där fick vi på kort tid två tre nya effektiva medel, som dock är dyra. Med traditionellt budgetarbete tar det då flera år innan patienterna kan få dessa nya läkemedel. I Danmark har man i stället skapat en gemensam budget för nya innovativa cancerläkemedel. Från denna kan man då använda resurser utan fördröjning, när det finns en ny evidensbaserad behandling, säger Nils Wilking.

Det kan låta som han förespråkar att pengarna ska flöda till nya läkemedel. Men han understryker att alla beslut måste baseras på strikt evidensbaserad grund och hälsoekonomi. Men när det finns övertygande medicinska data ska inte behandling hindras av formella hinder som stelbenta budgetprocesser, menar han.
Han ser också ett problem med stora skillnader mellan inte bara sjukhus i ett land utan mellan olika länder. Det gynnar enbart de starka patienterna, som kan ta för sig.

– De ser till att få den bästa vården oavsett om den ges vid ett svenskt sjukhus eller europeiskt. Vi går mot en inre europeisk sjukvårdsmarknad. Det har börjat med att patienter får fritt vårdval i det regionala perspektivet men sprids till det nationella och sedan internationella, säger Nils Wilking.

Onkoturism

Redan nu kommer danska cancerpatienter till Sverige och detta, som en del kallar "onkoturism", kommer att öka, menar Nils Wilking.

Det bästa sättet att möta ökad onkoturismen menar han är att de olika europeiska länderna närmar sig i synen på vilken behandling som ska erbjudas patienterna.

– När jag började arbeta inom onkologin hade olika delar av Stockholm olika riktlinjer när det gäller cancersjukvården. Det är inte rimligt att bostadsorten ska ha betydelse för vilken vård du får. Ju enhetligare riktlinjer vi får för hela EU-området desto rättvisare, säger Nils Wilking.

Och arbetet med enhetliga riktlinjer brådskar.
– Redan finns data som talar för att till exempel bevacizumab (Avastin) är effektivt för stora patientgrupper med lung-, bröst eller koloncancer. Det blir mycket stora kostnader om alla dessa patienter ska ha den behandlingen. Hur ska vi hantera sådana krav när de kommer från patientorganisationer och allmänheten, undrar Nils Wilking.

Han förutser stora förändringar inom de närmaste åren i synen på cancervård och nya innovativa läkemedel. Och drar en parallell bakåt i tiden.

– När tamoxifen kom sades att det var alldeles för dyrt för adjuvant behandling. Idag är det standardbehandling och bedömt som det mest kostnadseffektiva medlet vid adjuvant bröstcancerbehandling. Dessutom, med några av de nya läkemedlen kommer vi att till och med kunna ändra perspektiv från att idag i bästa fall bromsa en sjukdom till att bota eller förebygga cancer. Vi måste redan nu börja diskussionen och fatta beslut så att vi har en bra beredskap att hantera den helt nya verkligheten som gäller för moderna cancerläkemedel, säger Nils Wilking.

Jag har semester och befinner mig som många andra goda mödrar och hustrur – inga karlar i sikte – i den lokala ICA-butiken, som också är apoteksombud, för att handla mat till barn, släkt och vänner. Jag har betalat, men blir kvar i butiken ett tag eftersom behovet att noggrant packa mina varor visade sig större än vanligt.

Jag hör en man på knackig svenska fråga det unga kassabiträdet efter "en salva att ha på sår". Kassörskan tvekar, men tar sedan fram en tub hydrokortisonkräm ur glasmontern där apoteksvarorna förvaras.

Jag känner hur pulsen ökar. Mannen tar med tveksam uppsyn emot krämen. Jag är beredd att rycka in. Just när jag är på vippen att säga något klokt lämnar han tillbaka tuben, går med beslutsamma steg tillbaka in i butiken och kommer strax därefter tillbaka med ett paket plåster.

Jag pustar ut och återvänder till mina semestersysslor. Jag kan inte låta bli att bli irriterad över ombudsverksamheten, som med glasmontrar nära kassörskorna ger sken av att man kan ställa frågor om dessa "varor" som om de var vilka andra som helst.

Hur kan vi ge tillgång till receptfria läkemedel till människor som vant sig vid att äta middag på bensinmacken, och handla det mesta var som helst när som helst på dygnet?

Enligt min mening skulle det behövas endos-apparater, det vill säga läskedrycks- eller godisautomatliknande maskiner som innehåller minimala förpackningar med receptfria läkemedel. De kan placeras på bensinmackar, i hotellobbys eller i dagligvaruhandelns entréer. En telefon som går direkt till Apotekets 020-nummer, eller till "ICA:s farmacevtservice" om en sådan tillåts i framtiden, ska ingå i "kittet". Förpackningarna bör självklart vara så små och så dyra att överanvändning undviks.

Det finns idag en bred internationell konsensus om att risken för läkemedelsrelaterade skador på sjukhus är störst för barn, om man relaterar risken till antal givna läkemedelsdoser. På amerikanska Joint Commission on Accreditation of Healthcare Organizations hemsida (lästips: www.jcaho.org) kan man läsa: "If the organization has a neonatal intensive care unit, the pharmacy is open 24 hours a day to support the admixture service".
Fritt översatt betyder detta alltså att ett sjukhus som önskar uppnå den kvalitetsstandard som JCAHO sätter behöver ha minst en farmacevt i tjänst dygnet runt, i första hand för tillredning av doser till den neonatala intensivvården.

Man menar alltså att det av patientsäkerhetsskäl är nödvändigt med 24 timmars farmacevtservice på sjukhus, och det är lätt att hålla med. Denna verksamhet bör självklart integreras med medicinläkares och barnläkares jourarbete.

Dessa två vitt skilda strategier att öka tillgängligheten har hittills inte aktualiserats i debatten. Ge medborgarna små förpackningar med receptfria läkemedel i automater – och barnklinikerna tillgång till farmacevtisk service dygnet runt på våra sjukhus!

Semestrande farmacevt

Jag letar nu Distalgesic, som ska försvinna från marknaden, på internet! Utan de tabletterna kommer jag inte att överleva min smärta.

Jag kan betala hur mycket som helst och följa vilka regler och kontroller som helst för att få ha medicinen kvar. Det finns ingen likvärdig medicin, tro mig, jag vet.

Vad ska jag göra för att få leva?

Ebba

Jag ber om ursäkt om jag missuppfattat siffrorna i avtalet, men jag vidhåller potentialen och att det fria företagandet inom vår värld kvävs på grund av de här avtalen. Enligt Blomberg är det ca 150 miljoner kronor i avtalet som gäller tjänster som borde upphandlas i konkurrens.

Tvärtemot vad Bengt Blomberg skriver så tror jag att 150 miljoner kronor (i ett av Sveriges 28 landsting) är nog för att föda ett antal företag inom området läkemedelsnära tjänster. Behovet av att granska dessa avtal kvarstår definitivt.

Joakim Söderberg
Ordförande, Egenföretagarsektionen
Sveriges Farmacevtförbund

Jan Håkansson går välgörande rakt på sak om läkemedelsutvecklingen (LMV 6/05). Kom ihåg att de nuvarande spelreglerna ger bolagen ett visst antal år med patentskydd för nya preparat, sedan tar generika vid, ett faktum som styrs av det samhälleliga kraftfält man verkar i. Hade inga motkrafter funnits hade säkert patenten blivit bra mycket längre och medicinerna dyrare. Astra Zeneca har nyligen av EU-domstolen fått 60 miljoner Euro i böter för att bolaget missbrukat patentsystemet i syfte att försena introduktionen av lågpriskonkurrenter till Losec.

Richard Bergström, Lif:s moderna och fritänkande vd på modet, jämför i sitt svar inte bara läkemedlen med krockkuddar och ESP, utan tar också upp de senaste hivläkemedlen, som gör att "få patienter i den rika världen dör av AIDS". Men tillägger att det är en skandal att många fortfarande dör i utvecklingsländerna – se där en upprorisk tanke mitt i de fina salongerna.
Fallet med Cipralex (escitalopram) och Cipramil (citalopram) tar han inte upp. H. Lundbeck AB vill inte kännas vid någon patentglidning och menar nu att r-enantiomeren hindrar upptaget av s-enantiomeren, visat på in vitro- och råttnivån. Man räds ett scenario där Cipralex, som för lägsta underhållsdos enligt FASS är cirka 10 ggr dyrare än citalopram, ratas till förmån för just citalopram.

När man på Universitetssjukhuset i Lund år 2003 för inneliggande patienter rekommenderade byte från Cipralex till citalopram gick Lundbeck i taket och krävde rättning i ledet, trots att inga studier övertygande visat att escitalopram skulle vara bättre. Lundbeck skrev till sjukhusapoteket i Lund, till terapigruppen psykofarmaka (Läkemedelsrådet i Skåne), till chefsläkaren på Universitetssjukhuset i Lund, till Läkemedelsverket, till Socialstyrelsen i Malmö samt till Lif. Man värnade verkligen om sin s-enantiomer.

En tröst för Helsingborgbaserade Lundbeck kan ju vara att lasarettet i Helsingborg ligger i topp bland de skånska sjukhusen vad gäller Cipralexförskrivning räknat i DDD (definierade dygnsdoser) under januari till och med mars 2005.

Jakten på bevis fortsatte. Vi får oftast inte veta något om studier med negativt utfall, som visar ofördelaktiga fakta. Studier som visar det man vill visa trumpetas det dock friskt om, nu senast handlar det om en artikel av Nicholas Moore och medarbetare som publicerades i majnumret av International Clinical Psychopharmacology. Denna studie, som förstås obegränsat bekostats av Lundbeck ger besked om escitaloprams förträfflighet.

Jag korresponderade med sagde Moore med bland annat en fråga om kostnadseffektivitet. Tre dagar efter Moores svar kommer det ett mail till mig från en medarbetare på Lundbeck, i vilket man uppger att man vet att jag gjort förfrågningar om escitalopram – en direkt skvallerlänk från Moore till Lundbeck!
Bäst att mota Olle i grind tycks Lundbeck mena. Som av en händelse kommer den 18 maj ett pressmeddelande från Lundbeck att Cipralex (escitalopram) nu är prisgodkänt i Frankrike och lanseringen där kan börja.

De stora drakarna fortsätter att slåss. Lundbeck förlorade i mars i år en strid med Wyeth Lederle Nordiska AB. Matchdomaren var IGM, Läkemedelsindustrins Informationsgranskningsman. Lundbeck hade nämligen försökt mota Efexor (venlafaxin) i grind genom att i annonser i Dagens Medicin påstå att Cipralex var lika effektivt som Efexor. Minsann! Lundbeck golvades med 80 000 kronor i böter (det var det säkert värt).
Wyeth Lederle är å sin sida inte sämre än att de i majnumret av sitt "nyhetsbrev" Contactus felciterar SBU-rapporten om depression så att den framstår som en reklamskrift för venlafaxin. Vi väntar nu på vad IGM har att säga om detta.

Låt mig avsluta med ett citat från Agatha Christies "Hickory Dickory Dock" (1955); Hercule Poirot lyssnar på Inspector Sharpe: "…There seems to be a kind of fashion in drugs like everything else. Doctors seem to follow one another in prescribing like a lot of sheep…". Det upprepade budskapet går ofta hem. Men en granskning är nödvändig – i detta fall av antidepressivas effekter och kostnader. I höst anordnas till exempel ett stort "Seminarium om depressionens verkliga pris" i Stockholm med många oförvitliga och kunniga experter arrangerat av Lundbeck…

Lars Linnersten
Medicinsk rådgivare
Mellersta Skånes sjukvårdsdistrikt

Richard Bergström, vd, Läkemedelsindustriföreningen:

Jag hoppas utredaren får mandat att även titta på andra OTC-läkemedel än bara nikotin. Och att man överväger en ny ombudsmodell med fri etableringsrätt även i storstäder.
Dessutom måste man titta allmänt på lagerhållning samt informations- och tjänsteverksamheten så att vi lever upp till EG-domen.

Lena Westin, Konsumentinstitutet Kilen:

Läkemedel glider allt mer över till att bli konsumtionsvaror. Men idag faller de inte under konsumetsskyddslagen. Direktiven behöver därför ta fasta på konsumentsskyddet när det gäller försäljning av läkemedel, och även föreslå en lagändring om att läkemedel ska omfattas av gällande konsumentskyddslagar.

Mikael Hoffman, ordförande i läkemedelskommittén, Östergötland:

Hanteringen av receptfria läkemedel utanför Apoteket bör utredas förutsättningslöst och inte begränsat till nikotinersättningsmedel. Frågan bör vara högt prioriterad.
Medan flera receptfria läkemedel kan säljas med fullgod säkerhet utanför apotek så bör vissa receptfria läkemedel även i fortsättningen endast säljas inom ordinarie apoteksverksamhet (statlig eller privat).
Att göra fler läkemedel receptfria får inte försvåras genom att receptfritt blir liktydigt med möjlighet till försäljning utanför apotek.

Bodil Ericsson, adminstrativ chef, Läkemedelsrådet, Region Skåne:

Spontant håller jag med handeln om att frågan om receptfritt i butiker borde få särskild förtur. I direktiven bör finnas att man noggrannt ser över receptfria läkemedels farlighet, målgrupp och användbarhet. Det är viktigt att det görs en bedömning av vilka som är lämpliga att sälja i handeln och vilka som inte är det. Att nikotinläkemedel inte kan köpas i handeln idag är rent ut sagt fånigt.

Kennert Lenhoff, ordförande i läkemedelskommittén i Blekinge län:

En avreglering av receptfria läkemedel torde innebära ökad tillgänglighet. Men vad innebär detta för konsumtionen av dessa läkemedel? Folkhälsoaspekter? Man bör göra internationella utblickar.
Hur kommer priserna påverkas? På vilken nivå ska den farmacevtiska kompentensen finnas?
Man bör även belysa möjligheten av utökad tillgänglighet inom nuvarande monopolsystem, en för mig tilltalande lösning. För övrigt torde väl apoteksmonopolet vara minst sagt välutrett.