Månads arkivering november 2003

Jag uppskattar Johan Lundqvists politiska engagemang för Sveriges välfärd genom insatser för ökat antal högskoleutbildade parallellt med bibehållen hög utbildningskvalitet. Däremot har Johan Lundqvist fullständigt missuppfattat eller medvetet förvrängt min tidigare insändare (LMV 10/03). Genom att tolka in en icke existerande diskriminerande underton i mina ord försöker han att undergräva trovärdigheten av mina åsikter. Vilka högskolan är till för har absolut ingenting med rastillhörighet, religion eller sexuell läggning att göra, vilket jag heller aldrig har påstått! Vad debatten och därmed min insändare handlar om är ingenting annat än grundläggande behörighet samt förmåga att förvärva tillräckliga kunskaper för att klara sitt framtida yrkesliv.

I sin kritiska insändare framhåller Johan Lundqvist även att det råder brist på sakligt redovisade bevis i mina argument. Johan Lundqvist, som ledamot i kommunfullmäktige, borde själv veta att det knappast leder till en konstruktiv debatt att hänga ut och kritisera enskilda individer eller institutioner framför stor publik! Att framföra sakliga bevis utan att gå till personangrepp är i detta fall en omöjlighet och mitt mål var och är istället att varna för en generell tendens för sänkta krav genom hela utbildningen.
Responsen på min insändare har varit positiv och det har visat sig att fler studenter än förväntat delar min uppfattning och välkomnar högre krav. De flesta studenter vill ha lite utmaning och har man ägnat mycket tid åt att förbereda sig inför en tenta är besvikelsen stor då den till stor del består av gamla tentauppgifter. Ska det verkligen vara så att den student som har gått igenom flest gamla tentor och lärt sig uppgifter utantill lyckas bäst på tentan? Syftet med en examination är ju att ge ett rättvisande mått på studentens kunskaper, vilket ställer krav på dess utformning.
De samtal om utbildningskvalitet som jag har haft med ansvariga personer har varit givande, vilket indikerar att Björn Lindekes insändare har tagits på allvar och att vilja till förbättring finns. Jag vill även tacka för Ingrid Nylander och Lennart Denckers bemötande av mitt inlägg och välkomnar deras förslag

om graderade betyg (LMV 10/03). För apotekarutbildningen vid Göteborgs universitet tillämpas redan detta system och samma betygsregler i Uppsala skulle öka både studiemotivation och konkurrenskraft.
Jag hoppas att andra, såväl universitetsanställda som politiker, kommer att ansluta sig till Ingrid Nylander och Lennart Dencker vid farmaceutiska fakulteten, som i sitt inlägg tydligt deklarerat sin vilja att aktivt verka för hög utbildningskvalitet.

Anna Celén
Apotekarstuderande, Uppsala

Jag uppskattar Johan Lundqvists politiska engagemang för Sveriges välfärd genom insatser för ökat antal högskoleutbildade parallellt med bibehållen hög utbildningskvalitet. Däremot har Johan Lundqvist fullständigt missuppfattat eller medvetet förvrängt min tidigare insändare (LMV 10/03). Genom att tolka in en icke existerande diskriminerande underton i mina ord försöker han att undergräva trovärdigheten av mina åsikter. Vilka högskolan är till för har absolut ingenting med rastillhörighet, religion eller sexuell läggning att göra, vilket jag heller aldrig har påstått! Vad debatten och därmed min insändare handlar om är ingenting annat än grundläggande behörighet samt förmåga att förvärva tillräckliga kunskaper för att klara sitt framtida yrkesliv.

I sin kritiska insändare framhåller Johan Lundqvist även att det råder brist på sakligt redovisade bevis i mina argument. Johan Lundqvist, som ledamot i kommunfullmäktige, borde själv veta att det knappast leder till en konstruktiv debatt att hänga ut och kritisera enskilda individer eller institutioner framför stor publik! Att framföra sakliga bevis utan att gå till personangrepp är i detta fall en omöjlighet och mitt mål var och är istället att varna för en generell tendens för sänkta krav genom hela utbildningen.
Responsen på min insändare har varit positiv och det har visat sig att fler studenter än förväntat delar min uppfattning och välkomnar högre krav. De flesta studenter vill ha lite utmaning och har man ägnat mycket tid åt att förbereda sig inför en tenta är besvikelsen stor då den till stor del består av gamla tentauppgifter. Ska det verkligen vara så att den student som har gått igenom flest gamla tentor och lärt sig uppgifter utantill lyckas bäst på tentan? Syftet med en examination är ju att ge ett rättvisande mått på studentens kunskaper, vilket ställer krav på dess utformning.
De samtal om utbildningskvalitet som jag har haft med ansvariga personer har varit givande, vilket indikerar att Björn Lindekes insändare har tagits på allvar och att vilja till förbättring finns. Jag vill även tacka för Ingrid Nylander och Lennart Denckers bemötande av mitt inlägg och välkomnar deras förslag

om graderade betyg (LMV 10/03). För apotekarutbildningen vid Göteborgs universitet tillämpas redan detta system och samma betygsregler i Uppsala skulle öka både studiemotivation och konkurrenskraft.
Jag hoppas att andra, såväl universitetsanställda som politiker, kommer att ansluta sig till Ingrid Nylander och Lennart Dencker vid farmaceutiska fakulteten, som i sitt inlägg tydligt deklarerat sin vilja att aktivt verka för hög utbildningskvalitet.

Anna Celén
Apotekarstuderande, Uppsala

Johan Lundqvists inlägg höjer temperaturen i debatten om de farmaceutiska utbildningarna. Han tillgriper dock ett politiskt opportunt skamgrepp när han försöker föra över debattens fokus mot att Anna Celén och jag skulle föra fram några som helst åsikter om studielämplighet baserad på social bakgrund, etnicitet, handikapp eller sexuell läggning. Vad det handlar om är studiemognad, nödvändig grundkompetens, viss social fostran och hyfs. Jag är ledsen Johan, men tuggummituggande, bakåtvända kepsar och erkännandet ?jag fattar inte ett djävla skit? är reell verklighet. I den mån jag kan tillfredställa din önskan om sakliga bevis, tilldrog sig skådespelet mellan kl. 11.15 och 12 tisdagen den 4 februari 2003 i lokal C10:305 på BMC i Uppsala. Ytterligare information utelämnas på grund av diskretion.

Felciteringar är ett tjyvknep i den politiska debatten. Jag har aldrig kallat de studerande på farmaceutprogrammen biologiska analfabeter. I mitt första inlägg återfinns påståendet, ?Det finns de som hävdar att det elevmaterial som svensk gymnasieskola idag förser universitet och högskola med utgörs av biologiska analfabeter?. Passusen är relaterad till den debatt som pågått med hänvisning till utvärderingen av utbildningen i kemi vid svenska universitet och högskolor. Beträffande min syn på farmacistudenterna i stort, som är långt ifrån föraktfull, så hänvisar jag till mitt senaste inlägg i debatten (LMV 11/03).

I ditt inlägg kan jag skönja ett antal politiska manifest som naturligtvis kan ha sin giltighet, men hur skall man tolka manifestet ?Svaret på eventuella brister i studenternas grundkunskaper måste självklart vara en förbättrad och fördjupad utbildning och pedagogik, inte sänkta krav?? Jag hävdar att gymnasiala förkunskaper saknas! Anser du då att det är universitetets uppgift att rätta till dessa kunskapsbrister? Om så är fallet hemfaller vi till ett resursslöseri som vi som nation inte har råd med. Universiteten skall inte ägna sig åt att plåstra om såren från gymnasieskolan utan skall bygga upp och fostra kompetenser som står sig i en global konkurrens. Om Sverige skall fortsätta att vara med och spela på den globala eller europeiska läkemedelsarenan måste man tillåta att några elitspelare lyfts fram. Med ändliga resurser missar man satsningen på spets om allt för mycket satsas på bredd.
Björn Lindeke
Professor, vd Apotekarsocieteten

Johan Lundqvists inlägg höjer temperaturen i debatten om de farmaceutiska utbildningarna. Han tillgriper dock ett politiskt opportunt skamgrepp när han försöker föra över debattens fokus mot att Anna Celén och jag skulle föra fram några som helst åsikter om studielämplighet baserad på social bakgrund, etnicitet, handikapp eller sexuell läggning. Vad det handlar om är studiemognad, nödvändig grundkompetens, viss social fostran och hyfs. Jag är ledsen Johan, men tuggummituggande, bakåtvända kepsar och erkännandet ?jag fattar inte ett djävla skit? är reell verklighet. I den mån jag kan tillfredställa din önskan om sakliga bevis, tilldrog sig skådespelet mellan kl. 11.15 och 12 tisdagen den 4 februari 2003 i lokal C10:305 på BMC i Uppsala. Ytterligare information utelämnas på grund av diskretion.

Felciteringar är ett tjyvknep i den politiska debatten. Jag har aldrig kallat de studerande på farmaceutprogrammen biologiska analfabeter. I mitt första inlägg återfinns påståendet, ?Det finns de som hävdar att det elevmaterial som svensk gymnasieskola idag förser universitet och högskola med utgörs av biologiska analfabeter?. Passusen är relaterad till den debatt som pågått med hänvisning till utvärderingen av utbildningen i kemi vid svenska universitet och högskolor. Beträffande min syn på farmacistudenterna i stort, som är långt ifrån föraktfull, så hänvisar jag till mitt senaste inlägg i debatten (LMV 11/03).

I ditt inlägg kan jag skönja ett antal politiska manifest som naturligtvis kan ha sin giltighet, men hur skall man tolka manifestet ?Svaret på eventuella brister i studenternas grundkunskaper måste självklart vara en förbättrad och fördjupad utbildning och pedagogik, inte sänkta krav?? Jag hävdar att gymnasiala förkunskaper saknas! Anser du då att det är universitetets uppgift att rätta till dessa kunskapsbrister? Om så är fallet hemfaller vi till ett resursslöseri som vi som nation inte har råd med. Universiteten skall inte ägna sig åt att plåstra om såren från gymnasieskolan utan skall bygga upp och fostra kompetenser som står sig i en global konkurrens. Om Sverige skall fortsätta att vara med och spela på den globala eller europeiska läkemedelsarenan måste man tillåta att några elitspelare lyfts fram. Med ändliga resurser missar man satsningen på spets om allt för mycket satsas på bredd.
Björn Lindeke
Professor, vd Apotekarsocieteten

Johan Lundqvists inlägg höjer temperaturen i debatten om de farmaceutiska utbildningarna. Han tillgriper dock ett politiskt opportunt skamgrepp när han försöker föra över debattens fokus mot att Anna Celén och jag skulle föra fram några som helst åsikter om studielämplighet baserad på social bakgrund, etnicitet, handikapp eller sexuell läggning. Vad det handlar om är studiemognad, nödvändig grundkompetens, viss social fostran och hyfs. Jag är ledsen Johan, men tuggummituggande, bakåtvända kepsar och erkännandet ?jag fattar inte ett djävla skit? är reell verklighet. I den mån jag kan tillfredställa din önskan om sakliga bevis, tilldrog sig skådespelet mellan kl. 11.15 och 12 tisdagen den 4 februari 2003 i lokal C10:305 på BMC i Uppsala. Ytterligare information utelämnas på grund av diskretion.

Felciteringar är ett tjyvknep i den politiska debatten. Jag har aldrig kallat de studerande på farmaceutprogrammen biologiska analfabeter. I mitt första inlägg återfinns påståendet, ?Det finns de som hävdar att det elevmaterial som svensk gymnasieskola idag förser universitet och högskola med utgörs av biologiska analfabeter?. Passusen är relaterad till den debatt som pågått med hänvisning till utvärderingen av utbildningen i kemi vid svenska universitet och högskolor. Beträffande min syn på farmacistudenterna i stort, som är långt ifrån föraktfull, så hänvisar jag till mitt senaste inlägg i debatten (LMV 11/03).

I ditt inlägg kan jag skönja ett antal politiska manifest som naturligtvis kan ha sin giltighet, men hur skall man tolka manifestet ?Svaret på eventuella brister i studenternas grundkunskaper måste självklart vara en förbättrad och fördjupad utbildning och pedagogik, inte sänkta krav?? Jag hävdar att gymnasiala förkunskaper saknas! Anser du då att det är universitetets uppgift att rätta till dessa kunskapsbrister? Om så är fallet hemfaller vi till ett resursslöseri som vi som nation inte har råd med. Universiteten skall inte ägna sig åt att plåstra om såren från gymnasieskolan utan skall bygga upp och fostra kompetenser som står sig i en global konkurrens. Om Sverige skall fortsätta att vara med och spela på den globala eller europeiska läkemedelsarenan måste man tillåta att några elitspelare lyfts fram. Med ändliga resurser missar man satsningen på spets om allt för mycket satsas på bredd.
Björn Lindeke
Professor, vd Apotekarsocieteten

Farmacevtiska studentkåren välkomnar att debatten angående utbildningskvalitet har tagit fart, då vår främsta uppgift är att bevaka våra medlemmars studiesituation. Vi har som studenter svårt att se förändringar som sker successivt, varför vi är idel öra för åsikter utifrån.

Anna Celén, vars första inlägg var mycket kritiskt mot Farmaceutiska fakulteten i Uppsala, har haft otur med sin utbildning. Hon går i sista apotekarkullen med den gamla studieordningen. Denna kull har tyvärr råkat illa ut eftersom de alltid är de sista som läser en kurs, varför lärarnas motivation för förnyelse går till den nya kursutformningen snarare än till att ta ett krafttag för att göra en bra sista kurs. Vi vill inte på något sätt försvara att dessa elevers utbildning blir sämre än övrigas, men vi kan tyvärr se att de har råkat ut för lägre tentagränser och återanvändning av tentafrågor. Annas kommentarer angående grupparbeten är visserligen relevanta, men, precis som Björn Lindeke säger i nr 11, allmängiltiga för samhället. Det finns alltid de som jobbar mer än andra, men man ska inte undvika gruppövningar på grund av detta, då samarbete i sig också är en otroligt viktig kunskap.

Att man, vilket både Anna Celén och Dencker/Nylander har framhållit, ska fundera över graderade betyg tar kåren i sitt åsiktsprogram direkt avstånd från. Vi är antagna till en yrkesutbildning, som leder till en legitimation. Detta ska vara en tillräcklig säkerhet för att vi har god kunskap när vi har klarat av tre respektive fem års utbildning. Graderade betyg ökar konkurrensen och försämrar samarbetet mellan studenterna. Vi ser hellre en hög allmän nivå än att ett ?A- och B-lag? skapas.

Även vi på studentkåren oroar oss över att antalet utbildningsplatser i landet har ökat så enormt. Denna ökning gynnar i längden inte vår yrkeskategori. Att söktrycket sjunkit beror dock inte bara på att det nu finns fler farmaciplatser, det finns också en större konkurrens från andra utbildningar, till exempel biomedicin och kemiteknik. Vi känner i dagens läge en stor trygghet över att ha valt Uppsala som studieort. I Uppsala finns Sveriges enda farmaceutiska fakultet och en farmaceutisk studentkår. Förutom en stolt tradition finns här också en hög professionell kompetens. Kompetensen väger dock lätt om den inte kan förmedlas till studenterna. Det är möjligt att vi studenter har sämre förkunskaper nu än förut, men det är i så fall en debatt som bör föras på andra plan, med möjligheter att påverka grund- och gymnasieskolan.

Självklart vill vi vara stolta över den utbildning vi får, och som vi lånar en stor summa pengar för att kunna genomföra. Därför är det av yttersta vikt att vår utbildning även fortsättningsvis håller en hög standard. Vi ser mycket allvarligt på att tentagränser sänks långt under rimlig nivå, och på att kursmoment plockas bort på grund av tidsbrist. Lennart Dencker och Ingrid Nylander skriver i sitt inlägg att man arbetar hårt för att underlätta inlärningen utan att sänka kraven. Detta sker bland annat genom så kallad SI, supplemental instructions. Vi är mycket positiva till detta initiativ, men om man vill få ut resultat från detta kvalitetshöjande projekt krävs betydligt större resurser än nu planerade.
Vi vill också nämna, främst till dig Anna, att Farmacevtiska studentkåren har mycket att säga till om, vi sitter med i de flesta av fakultetens ledande grupper. Det är vår uppgift att tillvarata våra medlemmars åsikter, och föra dem vidare till de organ där förändringar kan göras. Vi önskar att alla studenter tar tillvara på denna möjlighet, tillsammans är vi starka och kan få igenom betydelsefulla förändringar.

Jenny Carlsson
Vice ordförande
Farmacevtiska studentkåren, Uppsala

Farmacevtiska studentkåren välkomnar att debatten angående utbildningskvalitet har tagit fart, då vår främsta uppgift är att bevaka våra medlemmars studiesituation. Vi har som studenter svårt att se förändringar som sker successivt, varför vi är idel öra för åsikter utifrån.

Anna Celén, vars första inlägg var mycket kritiskt mot Farmaceutiska fakulteten i Uppsala, har haft otur med sin utbildning. Hon går i sista apotekarkullen med den gamla studieordningen. Denna kull har tyvärr råkat illa ut eftersom de alltid är de sista som läser en kurs, varför lärarnas motivation för förnyelse går till den nya kursutformningen snarare än till att ta ett krafttag för att göra en bra sista kurs. Vi vill inte på något sätt försvara att dessa elevers utbildning blir sämre än övrigas, men vi kan tyvärr se att de har råkat ut för lägre tentagränser och återanvändning av tentafrågor. Annas kommentarer angående grupparbeten är visserligen relevanta, men, precis som Björn Lindeke säger i nr 11, allmängiltiga för samhället. Det finns alltid de som jobbar mer än andra, men man ska inte undvika gruppövningar på grund av detta, då samarbete i sig också är en otroligt viktig kunskap.

Att man, vilket både Anna Celén och Dencker/Nylander har framhållit, ska fundera över graderade betyg tar kåren i sitt åsiktsprogram direkt avstånd från. Vi är antagna till en yrkesutbildning, som leder till en legitimation. Detta ska vara en tillräcklig säkerhet för att vi har god kunskap när vi har klarat av tre respektive fem års utbildning. Graderade betyg ökar konkurrensen och försämrar samarbetet mellan studenterna. Vi ser hellre en hög allmän nivå än att ett ?A- och B-lag? skapas.

Även vi på studentkåren oroar oss över att antalet utbildningsplatser i landet har ökat så enormt. Denna ökning gynnar i längden inte vår yrkeskategori. Att söktrycket sjunkit beror dock inte bara på att det nu finns fler farmaciplatser, det finns också en större konkurrens från andra utbildningar, till exempel biomedicin och kemiteknik. Vi känner i dagens läge en stor trygghet över att ha valt Uppsala som studieort. I Uppsala finns Sveriges enda farmaceutiska fakultet och en farmaceutisk studentkår. Förutom en stolt tradition finns här också en hög professionell kompetens. Kompetensen väger dock lätt om den inte kan förmedlas till studenterna. Det är möjligt att vi studenter har sämre förkunskaper nu än förut, men det är i så fall en debatt som bör föras på andra plan, med möjligheter att påverka grund- och gymnasieskolan.

Självklart vill vi vara stolta över den utbildning vi får, och som vi lånar en stor summa pengar för att kunna genomföra. Därför är det av yttersta vikt att vår utbildning även fortsättningsvis håller en hög standard. Vi ser mycket allvarligt på att tentagränser sänks långt under rimlig nivå, och på att kursmoment plockas bort på grund av tidsbrist. Lennart Dencker och Ingrid Nylander skriver i sitt inlägg att man arbetar hårt för att underlätta inlärningen utan att sänka kraven. Detta sker bland annat genom så kallad SI, supplemental instructions. Vi är mycket positiva till detta initiativ, men om man vill få ut resultat från detta kvalitetshöjande projekt krävs betydligt större resurser än nu planerade.
Vi vill också nämna, främst till dig Anna, att Farmacevtiska studentkåren har mycket att säga till om, vi sitter med i de flesta av fakultetens ledande grupper. Det är vår uppgift att tillvarata våra medlemmars åsikter, och föra dem vidare till de organ där förändringar kan göras. Vi önskar att alla studenter tar tillvara på denna möjlighet, tillsammans är vi starka och kan få igenom betydelsefulla förändringar.

Jenny Carlsson
Vice ordförande
Farmacevtiska studentkåren, Uppsala

Krister Kristiansson, MSD, ?efterlyser krav på noggranna kinetikstudier på patienter för varje generiskt preparat som ska betraktas som utbytbart?. Läkemedelsverket uppskattar diskussioner runt de krav som vi ställer på läkemedel. Debattinlägget innehåller tyvärr en del missförstånd som bör redas ut innan vi fördjupar diskussionen runt dagens krav.

Det är betydelsefullt att skilja på (a) det som krävs för att erhålla ett godkännande för ett generikum, från (b), det som gäller för att preparatet skall betraktas som utbytbart med något sedan tidigare godkänt preparat.
För att ett generikum skall godkännas måste det vara likvärdigt ett godkänt originalpreparat. I kraven för att visa likvärdighet ingår ofta en bioekvivalensstudie som visar att eventuella farmacevtiska skillnader saknar klinisk betydelse. I en bioekvivalensstudie testar man att medelvärdena för det två produkterna i en grupp av individer inte skiljer mer än vad som accepteras för likvärdighet. Man kan säga att ett godkänt generikum på gruppnivå är likvärdigt originalläkemedlet. En patient som påbörjar behandling med en substans skall ha lika stor chans till en lyckad behandling oavsett om patienten får substansen i form av originalläkemedlet eller som ett generikum. På samma sätt gäller att risken för att drabbas av biverkningar skall vara densamma.
Som en del i det nya förmånssystemet beslutar även Läkemedelsverket om ett nytt läkemedel är utbytbart mot godkända produkter. Patienter som får det förskrivna läkemedlet utbytt kan befinna sig i två situationer:
1. En patient skall påbörja en ny behandling och tar receptet till apoteket. Apoteket levererar det billigaste, tillgängliga, likvärdiga läkemedlet i förhållande till vad som står på receptet.
2. En patient har tidigare behandlats med ett visst preparat. När läkemedlet återigen skall köpas, får patienten ett nytt läkemedel eftersom apoteket levererar det billigaste alternativ som finns att tillgå på apoteket i fråga. Beroende på situationen kan detta utbyte vara från originalläkemedel till generikum eller från generikum till originalläkemedel/annat generikum.
Det nya systemet möjliggör inte en särskiljning mellan de två situationerna ovan varför Läkemedelsverkets krav för utbytbarhet utgår ifrån den mer komplicerade situationen där patienten redan behandlas med substansen (2).

Vårt synsätt samt exempel på de faktorer som vägs in i dessa beslut redovisas på vår hemsida (www.mpa.se). Utgångspunkten är att identifera de situationer då enskilda patienter kan finna betydande fördelar av ett preparat framför ett annat trots att de på gruppnivå är likvärdiga. Olika inhalatorer med ett och samma astmaläkemedel kan illustrera detta. För en patient som är van vid en inhalator är det en olägenhet att behöva byta. Men detta innebär inte att den ena produkten är bättre än den andra ? problemet som uppstår vid ett byte är det samma oavsett om patienten är van vid ett originalläkemedel eller ett generikum. För en patient som tidigare inte behandlats spelar det däremot ingen roll vilken inhalator han/hon lär sig att hantera.

Kristiansson skulle kunna ha en poäng om han menar att enskilda patienter kan vara olika känsliga för biofarmacevtiska skillnader på ett sätt som påverkar biotillgängligheten av den aktiva substansen. Men även om sådana samspel kan tänkas teoretiskt har det varit svårt att finna empiriskt stöd för att det skulle ha en praktisk klinisk betydelse. Inte heller FDA:s försök att utveckla kinetiska/statistiska metoder för ?individuell bioekvivalens? har fått något större genomslag. I dagens läge är det omöjligt att se hur ytterligare kinetikstudier reducerar denna (teoretiska) risk. Läkemedelsverket har istället valt att komplettera de krav som ställs för ett godkännande med en bedömning av substansens terapeutiska fönster. Detta eftersom vi inte kan utesluta att en liten förändring i biotillgängligheten av substanser med smalt terapeutiskt fönster har en klinisk betydelse. Denna typ av läkemedel bedöms därför ej vara utbytbara.

Slutligen bör nämnas att Läkemedelsverket vid bedömning av utbytbarhet gör en övergripande medicinsk bedömning. I förmånssystemet kombineras denna bedömning med förskrivarens möjlighet att i enskilda fall motsätta sig ett utbyte samt patientens rätt att förhindra ett utbyte genom att betala mellanskillnaden. Gällande lagstiftning styr inte i detalj vad som skall vägas in i Läkemedelsverkets beslut om utbytbarhet. Vi välkomnar därför konstruktiva diskussioner av dessa frågor. Några av Läkemedelsverkets beslut har överklagats till rättslig instans. Vi välkomnar även dessa utslag eftersom de kommer ge ytterligare vägledning i synen på utbytbarhetskriterier.

Tomas Salmonson
Senior expert, farmakokinetik
Läkemedelsverket

Krister Kristiansson, MSD, ?efterlyser krav på noggranna kinetikstudier på patienter för varje generiskt preparat som ska betraktas som utbytbart?. Läkemedelsverket uppskattar diskussioner runt de krav som vi ställer på läkemedel. Debattinlägget innehåller tyvärr en del missförstånd som bör redas ut innan vi fördjupar diskussionen runt dagens krav.

Det är betydelsefullt att skilja på (a) det som krävs för att erhålla ett godkännande för ett generikum, från (b), det som gäller för att preparatet skall betraktas som utbytbart med något sedan tidigare godkänt preparat.
För att ett generikum skall godkännas måste det vara likvärdigt ett godkänt originalpreparat. I kraven för att visa likvärdighet ingår ofta en bioekvivalensstudie som visar att eventuella farmacevtiska skillnader saknar klinisk betydelse. I en bioekvivalensstudie testar man att medelvärdena för det två produkterna i en grupp av individer inte skiljer mer än vad som accepteras för likvärdighet. Man kan säga att ett godkänt generikum på gruppnivå är likvärdigt originalläkemedlet. En patient som påbörjar behandling med en substans skall ha lika stor chans till en lyckad behandling oavsett om patienten får substansen i form av originalläkemedlet eller som ett generikum. På samma sätt gäller att risken för att drabbas av biverkningar skall vara densamma.
Som en del i det nya förmånssystemet beslutar även Läkemedelsverket om ett nytt läkemedel är utbytbart mot godkända produkter. Patienter som får det förskrivna läkemedlet utbytt kan befinna sig i två situationer:
1. En patient skall påbörja en ny behandling och tar receptet till apoteket. Apoteket levererar det billigaste, tillgängliga, likvärdiga läkemedlet i förhållande till vad som står på receptet.
2. En patient har tidigare behandlats med ett visst preparat. När läkemedlet återigen skall köpas, får patienten ett nytt läkemedel eftersom apoteket levererar det billigaste alternativ som finns att tillgå på apoteket i fråga. Beroende på situationen kan detta utbyte vara från originalläkemedel till generikum eller från generikum till originalläkemedel/annat generikum.
Det nya systemet möjliggör inte en särskiljning mellan de två situationerna ovan varför Läkemedelsverkets krav för utbytbarhet utgår ifrån den mer komplicerade situationen där patienten redan behandlas med substansen (2).

Vårt synsätt samt exempel på de faktorer som vägs in i dessa beslut redovisas på vår hemsida (www.mpa.se). Utgångspunkten är att identifera de situationer då enskilda patienter kan finna betydande fördelar av ett preparat framför ett annat trots att de på gruppnivå är likvärdiga. Olika inhalatorer med ett och samma astmaläkemedel kan illustrera detta. För en patient som är van vid en inhalator är det en olägenhet att behöva byta. Men detta innebär inte att den ena produkten är bättre än den andra ? problemet som uppstår vid ett byte är det samma oavsett om patienten är van vid ett originalläkemedel eller ett generikum. För en patient som tidigare inte behandlats spelar det däremot ingen roll vilken inhalator han/hon lär sig att hantera.

Kristiansson skulle kunna ha en poäng om han menar att enskilda patienter kan vara olika känsliga för biofarmacevtiska skillnader på ett sätt som påverkar biotillgängligheten av den aktiva substansen. Men även om sådana samspel kan tänkas teoretiskt har det varit svårt att finna empiriskt stöd för att det skulle ha en praktisk klinisk betydelse. Inte heller FDA:s försök att utveckla kinetiska/statistiska metoder för ?individuell bioekvivalens? har fått något större genomslag. I dagens läge är det omöjligt att se hur ytterligare kinetikstudier reducerar denna (teoretiska) risk. Läkemedelsverket har istället valt att komplettera de krav som ställs för ett godkännande med en bedömning av substansens terapeutiska fönster. Detta eftersom vi inte kan utesluta att en liten förändring i biotillgängligheten av substanser med smalt terapeutiskt fönster har en klinisk betydelse. Denna typ av läkemedel bedöms därför ej vara utbytbara.

Slutligen bör nämnas att Läkemedelsverket vid bedömning av utbytbarhet gör en övergripande medicinsk bedömning. I förmånssystemet kombineras denna bedömning med förskrivarens möjlighet att i enskilda fall motsätta sig ett utbyte samt patientens rätt att förhindra ett utbyte genom att betala mellanskillnaden. Gällande lagstiftning styr inte i detalj vad som skall vägas in i Läkemedelsverkets beslut om utbytbarhet. Vi välkomnar därför konstruktiva diskussioner av dessa frågor. Några av Läkemedelsverkets beslut har överklagats till rättslig instans. Vi välkomnar även dessa utslag eftersom de kommer ge ytterligare vägledning i synen på utbytbarhetskriterier.

Tomas Salmonson
Senior expert, farmakokinetik
Läkemedelsverket

Krister Kristiansson, MSD, ?efterlyser krav på noggranna kinetikstudier på patienter för varje generiskt preparat som ska betraktas som utbytbart?. Läkemedelsverket uppskattar diskussioner runt de krav som vi ställer på läkemedel. Debattinlägget innehåller tyvärr en del missförstånd som bör redas ut innan vi fördjupar diskussionen runt dagens krav.

Det är betydelsefullt att skilja på (a) det som krävs för att erhålla ett godkännande för ett generikum, från (b), det som gäller för att preparatet skall betraktas som utbytbart med något sedan tidigare godkänt preparat.
För att ett generikum skall godkännas måste det vara likvärdigt ett godkänt originalpreparat. I kraven för att visa likvärdighet ingår ofta en bioekvivalensstudie som visar att eventuella farmacevtiska skillnader saknar klinisk betydelse. I en bioekvivalensstudie testar man att medelvärdena för det två produkterna i en grupp av individer inte skiljer mer än vad som accepteras för likvärdighet. Man kan säga att ett godkänt generikum på gruppnivå är likvärdigt originalläkemedlet. En patient som påbörjar behandling med en substans skall ha lika stor chans till en lyckad behandling oavsett om patienten får substansen i form av originalläkemedlet eller som ett generikum. På samma sätt gäller att risken för att drabbas av biverkningar skall vara densamma.
Som en del i det nya förmånssystemet beslutar även Läkemedelsverket om ett nytt läkemedel är utbytbart mot godkända produkter. Patienter som får det förskrivna läkemedlet utbytt kan befinna sig i två situationer:
1. En patient skall påbörja en ny behandling och tar receptet till apoteket. Apoteket levererar det billigaste, tillgängliga, likvärdiga läkemedlet i förhållande till vad som står på receptet.
2. En patient har tidigare behandlats med ett visst preparat. När läkemedlet återigen skall köpas, får patienten ett nytt läkemedel eftersom apoteket levererar det billigaste alternativ som finns att tillgå på apoteket i fråga. Beroende på situationen kan detta utbyte vara från originalläkemedel till generikum eller från generikum till originalläkemedel/annat generikum.
Det nya systemet möjliggör inte en särskiljning mellan de två situationerna ovan varför Läkemedelsverkets krav för utbytbarhet utgår ifrån den mer komplicerade situationen där patienten redan behandlas med substansen (2).

Vårt synsätt samt exempel på de faktorer som vägs in i dessa beslut redovisas på vår hemsida (www.mpa.se). Utgångspunkten är att identifera de situationer då enskilda patienter kan finna betydande fördelar av ett preparat framför ett annat trots att de på gruppnivå är likvärdiga. Olika inhalatorer med ett och samma astmaläkemedel kan illustrera detta. För en patient som är van vid en inhalator är det en olägenhet att behöva byta. Men detta innebär inte att den ena produkten är bättre än den andra ? problemet som uppstår vid ett byte är det samma oavsett om patienten är van vid ett originalläkemedel eller ett generikum. För en patient som tidigare inte behandlats spelar det däremot ingen roll vilken inhalator han/hon lär sig att hantera.

Kristiansson skulle kunna ha en poäng om han menar att enskilda patienter kan vara olika känsliga för biofarmacevtiska skillnader på ett sätt som påverkar biotillgängligheten av den aktiva substansen. Men även om sådana samspel kan tänkas teoretiskt har det varit svårt att finna empiriskt stöd för att det skulle ha en praktisk klinisk betydelse. Inte heller FDA:s försök att utveckla kinetiska/statistiska metoder för ?individuell bioekvivalens? har fått något större genomslag. I dagens läge är det omöjligt att se hur ytterligare kinetikstudier reducerar denna (teoretiska) risk. Läkemedelsverket har istället valt att komplettera de krav som ställs för ett godkännande med en bedömning av substansens terapeutiska fönster. Detta eftersom vi inte kan utesluta att en liten förändring i biotillgängligheten av substanser med smalt terapeutiskt fönster har en klinisk betydelse. Denna typ av läkemedel bedöms därför ej vara utbytbara.

Slutligen bör nämnas att Läkemedelsverket vid bedömning av utbytbarhet gör en övergripande medicinsk bedömning. I förmånssystemet kombineras denna bedömning med förskrivarens möjlighet att i enskilda fall motsätta sig ett utbyte samt patientens rätt att förhindra ett utbyte genom att betala mellanskillnaden. Gällande lagstiftning styr inte i detalj vad som skall vägas in i Läkemedelsverkets beslut om utbytbarhet. Vi välkomnar därför konstruktiva diskussioner av dessa frågor. Några av Läkemedelsverkets beslut har överklagats till rättslig instans. Vi välkomnar även dessa utslag eftersom de kommer ge ytterligare vägledning i synen på utbytbarhetskriterier.

Tomas Salmonson
Senior expert, farmakokinetik
Läkemedelsverket

För att hantera läkemedelsordinationerna finns en beprövad och enkel metod ? som dessutom inte hotar patientens integritet ? ordinationer på ?smart-card?.Redan för 20 år sedan testadessmart-cards för läkemedelsordinationer i Sverige. Smart-cards har många fördelar; patientens alla ordinationer kan finnas samlade på ett kort, alla förändringar i ordinationerna kan göras i läkemedelslistan på patientens smart-card ? utsättningar, insättningar, förlängningar/förnyanden ? oavsett vilken vårdinstans patienten söker på.

Men det finns motstånd mot införande av smart-cards ? både hos landsting, departement, myndigheter,läkarkåren, och hos Apoteket. Motståndet verkar bottna i två skäl ? att smart-cards inte är tillräckligt ?hype?, samt attdiskussionen inte handlar omöverblicken över ordinationerna utanom maktenöver patienternas läkemedelsanvändning.
Frågan är bara om man är medveten om vem som har makten idag. Utköp av läkemedel mot receptärinteliktydigt med användning ? vilket bland annat de oanvända läkemedelsom återlämnas till apotek vittnar om.Ett litet fåtal av patienterna missbrukar läkemedelsförmånen och svarar för cirka hälften av de oanvända läkemedel som återlämnas till apotek enligt studieresultat som är under publicering.
Det är hög tid attSverige övergeren ålderdomlig och ineffektiv recepthantering och åtminstone förflyttar sigtill 1980-talet!

Anders Ekedahl
disputerad leg. apotekare

För att hantera läkemedelsordinationerna finns en beprövad och enkel metod ? som dessutom inte hotar patientens integritet ? ordinationer på ?smart-card?.Redan för 20 år sedan testadessmart-cards för läkemedelsordinationer i Sverige. Smart-cards har många fördelar; patientens alla ordinationer kan finnas samlade på ett kort, alla förändringar i ordinationerna kan göras i läkemedelslistan på patientens smart-card ? utsättningar, insättningar, förlängningar/förnyanden ? oavsett vilken vårdinstans patienten söker på.

Men det finns motstånd mot införande av smart-cards ? både hos landsting, departement, myndigheter,läkarkåren, och hos Apoteket. Motståndet verkar bottna i två skäl ? att smart-cards inte är tillräckligt ?hype?, samt attdiskussionen inte handlar omöverblicken över ordinationerna utanom maktenöver patienternas läkemedelsanvändning.
Frågan är bara om man är medveten om vem som har makten idag. Utköp av läkemedel mot receptärinteliktydigt med användning ? vilket bland annat de oanvända läkemedelsom återlämnas till apotek vittnar om.Ett litet fåtal av patienterna missbrukar läkemedelsförmånen och svarar för cirka hälften av de oanvända läkemedel som återlämnas till apotek enligt studieresultat som är under publicering.
Det är hög tid attSverige övergeren ålderdomlig och ineffektiv recepthantering och åtminstone förflyttar sigtill 1980-talet!

Anders Ekedahl
disputerad leg. apotekare

Att axla Hans Wigzells mantel som rektor på Karolinska institutet (KI) är förenat med ett stort förväntningstryck. Från den första januari är det Harriet Wallberg-Henrikssons uppgift. Efter en veritabel kometkarriär inom universitetsvärlden blir hon den första kvinnan i historien på landets enda universitet med renodlat medicinsk profil.
När Läkemedelsvärlden träffar henne i ett hörnrum i Vetenskapsrådets hus, några våningar ovanför Kungsgatans brus i centrala Stockholm, har hon precis landat i ett nedkylt oktobersverige efter ett besök i Kina. Hon verkar mer cool och förväntansfull än stressad och nervös inför nya jobbet.
? Jag lär nog få hundra dagar på mig, men sedan förväntas det nog att jag börjar göra avtryck.
Vilka avtrycken blir återstår att se, men färdvägen har hon redan klar. På min första öppna fråga, om vad hon inledningsvis vill prioritera, levererar hon en rad rappa delsvar. Att det ändå tar henne en dryg halvtimme att besvara frågan visar att hon vill åstadkomma en hel del; hon lär knappast nöja sig med rollen som förvaltare av de många projekt som hennes omvittnat dynamiske företrädare dragit igång.

Samhällsansvar
En av hennes målsättningar är att föra Karolinska institutets agenda närmare samhällets.
? Idag diskuteras det galopperande antalet sjukskrivningar, fenomenet utmattningsdepression och formerna för psykvården intensivt i Sverige. Karolinska institutet har en stor kompetens som berör dessa frågeställningar, något som måste tydliggöras bättre än idag. Här har vi ett samhällsansvar, säger Harriet Wallberg-Henriksson.
Överhuvudtaget bör det Harriet Wallberg-Henriksson kallar den preventiva forskningen, inom exempelvis folkhälsovetenskap, lyftas fram mer än idag. Verksamheten är bred och omfattande, men har länge befunnit sig i skymundan av den mer molekylärt inriktade grundforskningen på Karolinska institutet.
? Samtidigt måste vi förstås värna om den internationella spjutspetsforskning som Karolinska institutet har inom bland annat neurovetenskap, medicinsk epidemiologi, stamcellsforskning med mera.

?KI måste bli mer folkligt?
Att synliggöra KI:s preventiva forskning kan också bidra till att göra KI ? en förkortning som idag oftare betyder Konjunkturinstitutet i medierna ? mer känt i samhället.
En annan väg går via universitetens och högskolornas omdiskuterade så kallade tredje uppgift, att informera allmänheten.
? Jag har tidigare sagt att jag vill göra KI lika känt som Ikea, och det var faktiskt smartare än vad jag menade från början. Det handlar inte bara om att göra KI mer känt. Karolinska institutet måste också bli lite folkligare, precis som möbelkedjan, men utan att kompromissa bort vetenskaplig excellens och kompetens. Idag finns en stämpel att ?KI inte är för alla? som är olycklig, säger Harriet Wallberg-Henriksson.

Vill stötta unga kvinnor
Jämställdhetsarbetet ligger henne varmt om hjärtat; hon har tidigare profilerat sig i frågan som ordförande i KI:s rekryteringsutskott och under några år kring millennieskiftet som dekanus för forskningen vid institutet.
? Jag är kvinna och har förstås förväntningar på mig ur detta perspektiv. Min uppgift blir att gå i spetsen för att stötta framför allt unga kvinnor på olika nivåer. Men jag vill understryka att mycket görs redan idag, KI har till exempel krav på jämn könsfördelning i de inflytelserika styrelserna för forskning, forskarutbildning och utbildning.
En annan central fråga som hamnar på hennes bord från första början är avtalet med Stockholms läns landsting om de så kallade ALF-medlen, som ska slutförhandlas senast den 31 mars. En gemensam organisation för fördelning av dessa medel ska byggas upp.
? Trots landstingets dåliga ekonomi tror jag att det är möjligt att bygga upp något positivt.
KI:s ekonomi är i motsats till Stockholms läns landstings relativt stabil, men måste ändå enligt Harriet Wallberg-Henriksson ses över utifrån flera utgångspunkter.
? Det är inte rimligt att professorer endast har en mindre del av sin lön garanterad från KI och tvingas dra in resten från andra håll. Dessutom tar forskarutbildningen en mycket stor, kanske alltför stor, del av den totala budgeten, säger Harriet Wallberg-Henriksson, som gärna vill höja grundutbildningens status relativt forskning och forskarutbildning.
? Professorerna borde stå i kö för att undervisa. Så är tyvärr inte fallet idag. Jag kommer att arbeta för att hitta nya vägar att få det att löna sig att undervisa.

Ser gärna mer kommersialisering
Under Hans Wigzells epok har Karolinska institutet inlett en rad nära samarbeten med läkemedelsindustrin. En av hans käpphästar har varit att det vore oetiskt om ett universitet som KI inte i mycket hög grad samarbetade med näringslivet, eftersom detta är en förutsättning för att grundforskningen ska komma till klinisk nytta för patienterna. Harriet Wallberg-Henriksson håller med.
? Jag vill gärna se en ännu högre grad av kommersialisering av grundforskningen och närmare kontakter mellan akademi och industri. Det är KI:s skyldighet att samarbeta med näringslivet för att forskningen ska komma till nytta. Kontakterna måste dock ske inom ramen för ett system med tydliga etiska riktlinjer och transparens. Det finns en gråzon här som vi måste se över och skärpa upp.
Den allt vanligare företeelsen företagssponsrade adjungerade professorer har tidigare kritiserats för att vara ett sätt för industrin att köpa akademisk forskning.
? Jag ser i praktiken inget större problem med det system vi har idag. Vi är tydliga vid utnämningar, gör en uppföljning var tredje år och är medvetna om den eventuella problematiken. Adjungeringarna blir snarare något som båda parter vinner på. Men om ett företag har ett visst läkemedel och adjungerar en forskare till universitetet för att denne ska driva en akademisk studie på läkemedlet ifråga, blir det förstås tveksamt. Här tror jag inte att de policies som finns idag är tillräckligt tydliga, regelverket har inte hängt med i utvecklingen.
Idag är det svenska storföretaget Pharmacia förpassat till historien. Enligt Harriet Wallberg-Henriksson kan miljön kring Karolinska institutet utgöra grogrund för, om inte ett nytt Pharmacia, så åtminstone fler medelstora bolag.
? Redan idag har KI:s investeringsbolag Karolinska Institutet Holding åstadkommit en utveckling vad gäller nystartade företag som är imponerande. Den stora forskningsparken Stockholm Bioscience på Norra Stationsområdet blir ett nytt och spännande steg mot att bygga den infrastruktur som dessa företag behöver.

Forskar fortfarande
Harriet Wallberg-Henriksson växte upp i en sportig familj i villasamhället Grebo strax söder om Linköping. Efter gymnasiet påbörjade hon 1978 läkarutbildning på Karolinska institutet. Hon specialiserade sig inom klinisk fysiologi och inledde en forskarkarriär där hon bland annat studerade effekten av fysisk aktivitet ? ett specialintresse allt sedan ungdomstidens fotbollsmatcher och lovande skidåkningskarriär ? hos diabetespatienter. Fram till 1986 blev det sedan patientnära forskning och klinisk verksamhet för hela slanten.
? Jag kände en stor tillfredställelse av att arbeta nära patienter och hade gärna fortsatt med det. Men jag halkade in på den forskningsadministrativa banan på Medicinska forskningsrådet och till min stora förvåning trivdes jag med det också. Man kan se det som forskning också, fast på en högre nivå.
Hon viger alltjämt halva sina fredagar till klinisk forskning, något hon hoppas kunna fortsätta med.
? Det känns sunt att sträva efter att bibehålla kontakten med forskningen och patienterna. Jag försöker också delta i minst två diabeteskonferenser om året för att hålla mig uppdaterad, och jag har har bra kontakt med ledande diabetesforskare i Europa och USA, säger Harriet Wallberg-Henriksson.

Politiskt vansinne
Hon kan titulera sig vicepresident i den europeiska diabetesfederationen EASD och är mycket bekymrad över att diabetessjukdomen blir allt mer utbredd.
? Det är enormt angeläget att stoppa den epidemiartade utvecklingen av typ 2-diabetes. Nu har ju till och med barnläkarna börjat ställa den diagnosen.
? Medvetenheten om vikten av sund kost och motion måste öka ännu mer och här kan inte minst KI bli bättre på att föra ut enkla budskap. Men det är rent ut sagt vansinnigt att politikerna beslutat att dra ner på antalet idrottslektioner i skolan, säger Harriet Wallberg-Henriksson, som förutom sin läkarexamen och doktorshatt har examen som just idrottslärare.

Att axla Hans Wigzells mantel som rektor på Karolinska institutet (KI) är förenat med ett stort förväntningstryck. Från den första januari är det Harriet Wallberg-Henrikssons uppgift. Efter en veritabel kometkarriär inom universitetsvärlden blir hon den första kvinnan i historien på landets enda universitet med renodlat medicinsk profil.
När Läkemedelsvärlden träffar henne i ett hörnrum i Vetenskapsrådets hus, några våningar ovanför Kungsgatans brus i centrala Stockholm, har hon precis landat i ett nedkylt oktobersverige efter ett besök i Kina. Hon verkar mer cool och förväntansfull än stressad och nervös inför nya jobbet.
? Jag lär nog få hundra dagar på mig, men sedan förväntas det nog att jag börjar göra avtryck.
Vilka avtrycken blir återstår att se, men färdvägen har hon redan klar. På min första öppna fråga, om vad hon inledningsvis vill prioritera, levererar hon en rad rappa delsvar. Att det ändå tar henne en dryg halvtimme att besvara frågan visar att hon vill åstadkomma en hel del; hon lär knappast nöja sig med rollen som förvaltare av de många projekt som hennes omvittnat dynamiske företrädare dragit igång.

Samhällsansvar
En av hennes målsättningar är att föra Karolinska institutets agenda närmare samhällets.
? Idag diskuteras det galopperande antalet sjukskrivningar, fenomenet utmattningsdepression och formerna för psykvården intensivt i Sverige. Karolinska institutet har en stor kompetens som berör dessa frågeställningar, något som måste tydliggöras bättre än idag. Här har vi ett samhällsansvar, säger Harriet Wallberg-Henriksson.
Överhuvudtaget bör det Harriet Wallberg-Henriksson kallar den preventiva forskningen, inom exempelvis folkhälsovetenskap, lyftas fram mer än idag. Verksamheten är bred och omfattande, men har länge befunnit sig i skymundan av den mer molekylärt inriktade grundforskningen på Karolinska institutet.
? Samtidigt måste vi förstås värna om den internationella spjutspetsforskning som Karolinska institutet har inom bland annat neurovetenskap, medicinsk epidemiologi, stamcellsforskning med mera.

?KI måste bli mer folkligt?
Att synliggöra KI:s preventiva forskning kan också bidra till att göra KI ? en förkortning som idag oftare betyder Konjunkturinstitutet i medierna ? mer känt i samhället.
En annan väg går via universitetens och högskolornas omdiskuterade så kallade tredje uppgift, att informera allmänheten.
? Jag har tidigare sagt att jag vill göra KI lika känt som Ikea, och det var faktiskt smartare än vad jag menade från början. Det handlar inte bara om att göra KI mer känt. Karolinska institutet måste också bli lite folkligare, precis som möbelkedjan, men utan att kompromissa bort vetenskaplig excellens och kompetens. Idag finns en stämpel att ?KI inte är för alla? som är olycklig, säger Harriet Wallberg-Henriksson.

Vill stötta unga kvinnor
Jämställdhetsarbetet ligger henne varmt om hjärtat; hon har tidigare profilerat sig i frågan som ordförande i KI:s rekryteringsutskott och under några år kring millennieskiftet som dekanus för forskningen vid institutet.
? Jag är kvinna och har förstås förväntningar på mig ur detta perspektiv. Min uppgift blir att gå i spetsen för att stötta framför allt unga kvinnor på olika nivåer. Men jag vill understryka att mycket görs redan idag, KI har till exempel krav på jämn könsfördelning i de inflytelserika styrelserna för forskning, forskarutbildning och utbildning.
En annan central fråga som hamnar på hennes bord från första början är avtalet med Stockholms läns landsting om de så kallade ALF-medlen, som ska slutförhandlas senast den 31 mars. En gemensam organisation för fördelning av dessa medel ska byggas upp.
? Trots landstingets dåliga ekonomi tror jag att det är möjligt att bygga upp något positivt.
KI:s ekonomi är i motsats till Stockholms läns landstings relativt stabil, men måste ändå enligt Harriet Wallberg-Henriksson ses över utifrån flera utgångspunkter.
? Det är inte rimligt att professorer endast har en mindre del av sin lön garanterad från KI och tvingas dra in resten från andra håll. Dessutom tar forskarutbildningen en mycket stor, kanske alltför stor, del av den totala budgeten, säger Harriet Wallberg-Henriksson, som gärna vill höja grundutbildningens status relativt forskning och forskarutbildning.
? Professorerna borde stå i kö för att undervisa. Så är tyvärr inte fallet idag. Jag kommer att arbeta för att hitta nya vägar att få det att löna sig att undervisa.

Ser gärna mer kommersialisering
Under Hans Wigzells epok har Karolinska institutet inlett en rad nära samarbeten med läkemedelsindustrin. En av hans käpphästar har varit att det vore oetiskt om ett universitet som KI inte i mycket hög grad samarbetade med näringslivet, eftersom detta är en förutsättning för att grundforskningen ska komma till klinisk nytta för patienterna. Harriet Wallberg-Henriksson håller med.
? Jag vill gärna se en ännu högre grad av kommersialisering av grundforskningen och närmare kontakter mellan akademi och industri. Det är KI:s skyldighet att samarbeta med näringslivet för att forskningen ska komma till nytta. Kontakterna måste dock ske inom ramen för ett system med tydliga etiska riktlinjer och transparens. Det finns en gråzon här som vi måste se över och skärpa upp.
Den allt vanligare företeelsen företagssponsrade adjungerade professorer har tidigare kritiserats för att vara ett sätt för industrin att köpa akademisk forskning.
? Jag ser i praktiken inget större problem med det system vi har idag. Vi är tydliga vid utnämningar, gör en uppföljning var tredje år och är medvetna om den eventuella problematiken. Adjungeringarna blir snarare något som båda parter vinner på. Men om ett företag har ett visst läkemedel och adjungerar en forskare till universitetet för att denne ska driva en akademisk studie på läkemedlet ifråga, blir det förstås tveksamt. Här tror jag inte att de policies som finns idag är tillräckligt tydliga, regelverket har inte hängt med i utvecklingen.
Idag är det svenska storföretaget Pharmacia förpassat till historien. Enligt Harriet Wallberg-Henriksson kan miljön kring Karolinska institutet utgöra grogrund för, om inte ett nytt Pharmacia, så åtminstone fler medelstora bolag.
? Redan idag har KI:s investeringsbolag Karolinska Institutet Holding åstadkommit en utveckling vad gäller nystartade företag som är imponerande. Den stora forskningsparken Stockholm Bioscience på Norra Stationsområdet blir ett nytt och spännande steg mot att bygga den infrastruktur som dessa företag behöver.

Forskar fortfarande
Harriet Wallberg-Henriksson växte upp i en sportig familj i villasamhället Grebo strax söder om Linköping. Efter gymnasiet påbörjade hon 1978 läkarutbildning på Karolinska institutet. Hon specialiserade sig inom klinisk fysiologi och inledde en forskarkarriär där hon bland annat studerade effekten av fysisk aktivitet ? ett specialintresse allt sedan ungdomstidens fotbollsmatcher och lovande skidåkningskarriär ? hos diabetespatienter. Fram till 1986 blev det sedan patientnära forskning och klinisk verksamhet för hela slanten.
? Jag kände en stor tillfredställelse av att arbeta nära patienter och hade gärna fortsatt med det. Men jag halkade in på den forskningsadministrativa banan på Medicinska forskningsrådet och till min stora förvåning trivdes jag med det också. Man kan se det som forskning också, fast på en högre nivå.
Hon viger alltjämt halva sina fredagar till klinisk forskning, något hon hoppas kunna fortsätta med.
? Det känns sunt att sträva efter att bibehålla kontakten med forskningen och patienterna. Jag försöker också delta i minst två diabeteskonferenser om året för att hålla mig uppdaterad, och jag har har bra kontakt med ledande diabetesforskare i Europa och USA, säger Harriet Wallberg-Henriksson.

Politiskt vansinne
Hon kan titulera sig vicepresident i den europeiska diabetesfederationen EASD och är mycket bekymrad över att diabetessjukdomen blir allt mer utbredd.
? Det är enormt angeläget att stoppa den epidemiartade utvecklingen av typ 2-diabetes. Nu har ju till och med barnläkarna börjat ställa den diagnosen.
? Medvetenheten om vikten av sund kost och motion måste öka ännu mer och här kan inte minst KI bli bättre på att föra ut enkla budskap. Men det är rent ut sagt vansinnigt att politikerna beslutat att dra ner på antalet idrottslektioner i skolan, säger Harriet Wallberg-Henriksson, som förutom sin läkarexamen och doktorshatt har examen som just idrottslärare.