Månads arkivering november 2003

Antalet äldre med flera sjukdomar ökar och allt fler av dessa bor kvar hemma. För de multisjuka äldre görs en mängd olika insatser men det sker utan samordning. Den här gruppen behöver en sammanhållen vård och omsorg där inrättandet av äldreteam är en förutsättning. Det menar Ulla Gurner vid Äldrecentrum som tillsammans med Mats Thorslund skrivit boken ?Dirigent saknas i vård och omsorg för äldre?, som nyss kommit ut.
Ulla Gurner och medarbetare har i en serie studier utgått från äldre patienter (75+) som under ett år vårdats på sjukhus vid tre eller flera olika tillfällen och då fått tre eller fler olika sjukdomsdiagnoser. Undersökningarna gjordes i Stockholms län och baserades på journaler och aktuella medicinlistor. Enligt studierna var 13 procent av samtliga slutenvårdade som var 75 år och äldre under 1999 multisjuka och gruppen utgjorde 3,6 procent av den totala befolkningen i åldersgruppen i Stockholms län.

Helhetsbild saknas
Studierna visar att de multisjuka som bor hemma har minst lika många läkemedel eller fler än de som bor på sjukhem och ingen ansvarig läkare. Patienterna har i medeltal 12 läkemedel var och det finns personer som har upp mot 22 läkemedel.
I projektet har man också gjort intervjuer med de äldre och med anhöriga där man har fått deras egna berättelser om vilken typ av problem de har med sina läkemedel.
?Det alla saknar är en läkare som tar ansvar för helheten i alla olika insatser. Patienterna skulle behöva en läkare som gör hembesök och som har kontakt med distriktssköterska, hemtjänstpersonal och anhöriga, säger Ulla Gurner.
?Då skulle man göra helt andra avvägningar än att bara ösa på med den här mängden mediciner.
Hon menar att primärvården är sällsynt dåligt organiserad för att ta hand om dessa patienter som tar så stor del av resurserna i form av läkemedel och vård. Som det är idag finns det ingen i öppenvården som följer upp hur det går med de läkemedel som patienterna fått på sjukhuset. Patienterna får ofta problem med de nya läkemedlen och åker in på sjukhus igen för biverkningar.
Studierna visar att de multisjuka äldre är en mycket resurskrävande grupp. De utgör bara 13 procent av alla personer över 75 år som vårdas i sluten vård någon gång men de tar 40 procent av alla vårddagar. Studierna visar också att de multisjuka har betydligt längre vårdtid än andra i samma åldersgrupp, 32 dagar jämfört med sju dagar i genomsnitt.
Ulla Gurner menar att man måste öka samarbetet mellan olika vårdnivåer och att man måste gå hem till de äldre. I särkilt boendet har de äldre ett vakande öga på sig, inte minst i form av kommunens medicinskt ansvariga sjuksköterska, vilket de hemmanboende saknar.
? I Stockholms län är det bara Sigtuna som har kommunalt anställda sjuksköterskor ute i ordinärt boende, säger hon.

Vaxholm bra exempel
Ett exempel på att det kan fungera bättre är Vaxholms kommun. Det visar en studie som Ulla Gurner och Johan Fastbom gjorde på primärvårdsbaserad vård av multisjuka i Vaxholm år 2000. Där har ett samarbete mellan husläkarmottagningens äldreteam och kommunens äldreomsorg successivt fått växa fram. Behoven hos de äldre och inte ansvarsgränser har fått bli utgångspunkten.
Den visade att patienterna i genomsnitt använde 9,4 läkemedel, vilket är något mindre än i de andra studierna från Stockholms län.
Ändå finns det många problem kvar att lösa. En analys med hjälp av kvalitetsindikatorer i Vaxholmsstudien visade bland annat att mer än var tredje äldre hade tre eller fler preparat som kan orsaka kognitiva störningar eller förvirring. Nästan var fjärde patient använde långverkande lugnande medel eller sömnmedel. Analysen visade också att nästan var femte patient hade minst en dubblering av läkemedel som är onödig eller riskfylld.

Antalet äldre med flera sjukdomar ökar och allt fler av dessa bor kvar hemma. För de multisjuka äldre görs en mängd olika insatser men det sker utan samordning. Den här gruppen behöver en sammanhållen vård och omsorg där inrättandet av äldreteam är en förutsättning. Det menar Ulla Gurner vid Äldrecentrum som tillsammans med Mats Thorslund skrivit boken ?Dirigent saknas i vård och omsorg för äldre?, som nyss kommit ut.
Ulla Gurner och medarbetare har i en serie studier utgått från äldre patienter (75+) som under ett år vårdats på sjukhus vid tre eller flera olika tillfällen och då fått tre eller fler olika sjukdomsdiagnoser. Undersökningarna gjordes i Stockholms län och baserades på journaler och aktuella medicinlistor. Enligt studierna var 13 procent av samtliga slutenvårdade som var 75 år och äldre under 1999 multisjuka och gruppen utgjorde 3,6 procent av den totala befolkningen i åldersgruppen i Stockholms län.

Helhetsbild saknas
Studierna visar att de multisjuka som bor hemma har minst lika många läkemedel eller fler än de som bor på sjukhem och ingen ansvarig läkare. Patienterna har i medeltal 12 läkemedel var och det finns personer som har upp mot 22 läkemedel.
I projektet har man också gjort intervjuer med de äldre och med anhöriga där man har fått deras egna berättelser om vilken typ av problem de har med sina läkemedel.
?Det alla saknar är en läkare som tar ansvar för helheten i alla olika insatser. Patienterna skulle behöva en läkare som gör hembesök och som har kontakt med distriktssköterska, hemtjänstpersonal och anhöriga, säger Ulla Gurner.
?Då skulle man göra helt andra avvägningar än att bara ösa på med den här mängden mediciner.
Hon menar att primärvården är sällsynt dåligt organiserad för att ta hand om dessa patienter som tar så stor del av resurserna i form av läkemedel och vård. Som det är idag finns det ingen i öppenvården som följer upp hur det går med de läkemedel som patienterna fått på sjukhuset. Patienterna får ofta problem med de nya läkemedlen och åker in på sjukhus igen för biverkningar.
Studierna visar att de multisjuka äldre är en mycket resurskrävande grupp. De utgör bara 13 procent av alla personer över 75 år som vårdas i sluten vård någon gång men de tar 40 procent av alla vårddagar. Studierna visar också att de multisjuka har betydligt längre vårdtid än andra i samma åldersgrupp, 32 dagar jämfört med sju dagar i genomsnitt.
Ulla Gurner menar att man måste öka samarbetet mellan olika vårdnivåer och att man måste gå hem till de äldre. I särkilt boendet har de äldre ett vakande öga på sig, inte minst i form av kommunens medicinskt ansvariga sjuksköterska, vilket de hemmanboende saknar.
? I Stockholms län är det bara Sigtuna som har kommunalt anställda sjuksköterskor ute i ordinärt boende, säger hon.

Vaxholm bra exempel
Ett exempel på att det kan fungera bättre är Vaxholms kommun. Det visar en studie som Ulla Gurner och Johan Fastbom gjorde på primärvårdsbaserad vård av multisjuka i Vaxholm år 2000. Där har ett samarbete mellan husläkarmottagningens äldreteam och kommunens äldreomsorg successivt fått växa fram. Behoven hos de äldre och inte ansvarsgränser har fått bli utgångspunkten.
Den visade att patienterna i genomsnitt använde 9,4 läkemedel, vilket är något mindre än i de andra studierna från Stockholms län.
Ändå finns det många problem kvar att lösa. En analys med hjälp av kvalitetsindikatorer i Vaxholmsstudien visade bland annat att mer än var tredje äldre hade tre eller fler preparat som kan orsaka kognitiva störningar eller förvirring. Nästan var fjärde patient använde långverkande lugnande medel eller sömnmedel. Analysen visade också att nästan var femte patient hade minst en dubblering av läkemedel som är onödig eller riskfylld.

En mycket hög psykofarmakaanvändning och en omfattande felmedicinering som var högre för patienter mellan 65 och 79 år än för äldre patienter. Det blev resultatet när man med hjälp av kvalitetsindikatorer analyserade patienter i Apodosregistret i Jönköpings län. Däremot hade användningen av långverkande bensodiazepiner minskat jämfört med tidigare studier.
Ett problem när man ska granska läkemedelsanvändningen hos äldre är att det inte finns ett nationellt läkemedelsregister. I databaser över dosdispenserade läkemedel finns däremot alla läkemedel registrerade. Apotekare Jonny Olsson och medarbetare vid Socialstyrelsens läkemedelsavdelning har använt Apodosdatabasen från Jönköpings län för att analysera äldres läkemedelsanvändning under år 2002.
Totalt 3 705 personer över 65 år ingick i studien varav 21 procent bodde i demensboende och 79 procent i vanligt äldreboende. Medelåldern var 84,9 år och 72 procent var kvinnor. Sedan analyserades alla data med hjälp av en rad uppsatta kvalitetsindikatorer som gav information om olämplig läkemedelsanvändning.

Yngre äldre och äldre äldre
Studien skiljer sig från andra studier genom att man delat in personerna i yngre äldre (65 till 79 år) och äldre äldre som är 80 år och äldre.
? Då ser man tydligt att för samtliga kvalitetsindikatorer är det de yngre äldre som har en högre förekomst av olämplig medicinering, till exempel läkemedel med antikolinerga effekter som kan orsaka förvirringstillstånd hos äldre, säger Jonny Olsson.
Han tror att en förklaring kan vara att läkarna är mer försiktiga i sin förskrivning till äldre äldre.
Även om de läkemedelsrelaterade problem till stor del är samma som i tidigare studier finns det vissa skillnader. Till exempel ligger antalet läkemedel högre, drygt 10 läkemedel i genomsnitt och användningen av psykofarmaka var så hög som 85 procent i demensboende och 80 procent i ordinärt äldreboende. En anledning är att antidepressiva och neuroleptika används i så stor omfattning, menar Jonny Olsson.
?Några nyligen gjorda studier har funnit att indikation vid förskrivning av antidepressiva och neuroleptika ofta saknas, säger han.


Många kvalitetsbrister
Användningen av antikolinergika var hög, 20 procent i båda typerna av boende. Kolinesterashämmare användes av 15 procent i demensboende och 4 procent i annat boende. Antalet dubbelförskrivningar var lika hög i båda typerna av boende, drygt 20 procent. Andelen patienter som hade tre eller fler psykofarmaka var så många som 35 procent i demensboende.
Förekomsten av potentiella klass C-interaktioner var omfattande särskilt på sjukhem, drygt 40 procent. Med det menas sådana kombinationer som kräver dosjustering.
? Ännu mer anmärkningsvärt var att D-interaktioner, som bör undvikas enligt FASS, var så vanliga som drygt åtta procent, säger Jonny Olsson.
Ett positivt resultat när man mätte indikatorerna var att förskrivningen av långverkande bensodiazepiner hade minskat, det var en klar skillnad mot tidigare studier från bland annat Kungsholmsprojektet och Socialstyrelsen.
Ett ökande antal förskrivare per patient (i genomsnitt 3,1) kunde kopplas till en lägre kvalitet på läkemedelsanvändningen enligt alla indikatorer.

En mycket hög psykofarmakaanvändning och en omfattande felmedicinering som var högre för patienter mellan 65 och 79 år än för äldre patienter. Det blev resultatet när man med hjälp av kvalitetsindikatorer analyserade patienter i Apodosregistret i Jönköpings län. Däremot hade användningen av långverkande bensodiazepiner minskat jämfört med tidigare studier.
Ett problem när man ska granska läkemedelsanvändningen hos äldre är att det inte finns ett nationellt läkemedelsregister. I databaser över dosdispenserade läkemedel finns däremot alla läkemedel registrerade. Apotekare Jonny Olsson och medarbetare vid Socialstyrelsens läkemedelsavdelning har använt Apodosdatabasen från Jönköpings län för att analysera äldres läkemedelsanvändning under år 2002.
Totalt 3 705 personer över 65 år ingick i studien varav 21 procent bodde i demensboende och 79 procent i vanligt äldreboende. Medelåldern var 84,9 år och 72 procent var kvinnor. Sedan analyserades alla data med hjälp av en rad uppsatta kvalitetsindikatorer som gav information om olämplig läkemedelsanvändning.

Yngre äldre och äldre äldre
Studien skiljer sig från andra studier genom att man delat in personerna i yngre äldre (65 till 79 år) och äldre äldre som är 80 år och äldre.
? Då ser man tydligt att för samtliga kvalitetsindikatorer är det de yngre äldre som har en högre förekomst av olämplig medicinering, till exempel läkemedel med antikolinerga effekter som kan orsaka förvirringstillstånd hos äldre, säger Jonny Olsson.
Han tror att en förklaring kan vara att läkarna är mer försiktiga i sin förskrivning till äldre äldre.
Även om de läkemedelsrelaterade problem till stor del är samma som i tidigare studier finns det vissa skillnader. Till exempel ligger antalet läkemedel högre, drygt 10 läkemedel i genomsnitt och användningen av psykofarmaka var så hög som 85 procent i demensboende och 80 procent i ordinärt äldreboende. En anledning är att antidepressiva och neuroleptika används i så stor omfattning, menar Jonny Olsson.
?Några nyligen gjorda studier har funnit att indikation vid förskrivning av antidepressiva och neuroleptika ofta saknas, säger han.


Många kvalitetsbrister
Användningen av antikolinergika var hög, 20 procent i båda typerna av boende. Kolinesterashämmare användes av 15 procent i demensboende och 4 procent i annat boende. Antalet dubbelförskrivningar var lika hög i båda typerna av boende, drygt 20 procent. Andelen patienter som hade tre eller fler psykofarmaka var så många som 35 procent i demensboende.
Förekomsten av potentiella klass C-interaktioner var omfattande särskilt på sjukhem, drygt 40 procent. Med det menas sådana kombinationer som kräver dosjustering.
? Ännu mer anmärkningsvärt var att D-interaktioner, som bör undvikas enligt FASS, var så vanliga som drygt åtta procent, säger Jonny Olsson.
Ett positivt resultat när man mätte indikatorerna var att förskrivningen av långverkande bensodiazepiner hade minskat, det var en klar skillnad mot tidigare studier från bland annat Kungsholmsprojektet och Socialstyrelsen.
Ett ökande antal förskrivare per patient (i genomsnitt 3,1) kunde kopplas till en lägre kvalitet på läkemedelsanvändningen enligt alla indikatorer.

En mycket hög psykofarmakaanvändning och en omfattande felmedicinering som var högre för patienter mellan 65 och 79 år än för äldre patienter. Det blev resultatet när man med hjälp av kvalitetsindikatorer analyserade patienter i Apodosregistret i Jönköpings län. Däremot hade användningen av långverkande bensodiazepiner minskat jämfört med tidigare studier.
Ett problem när man ska granska läkemedelsanvändningen hos äldre är att det inte finns ett nationellt läkemedelsregister. I databaser över dosdispenserade läkemedel finns däremot alla läkemedel registrerade. Apotekare Jonny Olsson och medarbetare vid Socialstyrelsens läkemedelsavdelning har använt Apodosdatabasen från Jönköpings län för att analysera äldres läkemedelsanvändning under år 2002.
Totalt 3 705 personer över 65 år ingick i studien varav 21 procent bodde i demensboende och 79 procent i vanligt äldreboende. Medelåldern var 84,9 år och 72 procent var kvinnor. Sedan analyserades alla data med hjälp av en rad uppsatta kvalitetsindikatorer som gav information om olämplig läkemedelsanvändning.

Yngre äldre och äldre äldre
Studien skiljer sig från andra studier genom att man delat in personerna i yngre äldre (65 till 79 år) och äldre äldre som är 80 år och äldre.
? Då ser man tydligt att för samtliga kvalitetsindikatorer är det de yngre äldre som har en högre förekomst av olämplig medicinering, till exempel läkemedel med antikolinerga effekter som kan orsaka förvirringstillstånd hos äldre, säger Jonny Olsson.
Han tror att en förklaring kan vara att läkarna är mer försiktiga i sin förskrivning till äldre äldre.
Även om de läkemedelsrelaterade problem till stor del är samma som i tidigare studier finns det vissa skillnader. Till exempel ligger antalet läkemedel högre, drygt 10 läkemedel i genomsnitt och användningen av psykofarmaka var så hög som 85 procent i demensboende och 80 procent i ordinärt äldreboende. En anledning är att antidepressiva och neuroleptika används i så stor omfattning, menar Jonny Olsson.
?Några nyligen gjorda studier har funnit att indikation vid förskrivning av antidepressiva och neuroleptika ofta saknas, säger han.


Många kvalitetsbrister
Användningen av antikolinergika var hög, 20 procent i båda typerna av boende. Kolinesterashämmare användes av 15 procent i demensboende och 4 procent i annat boende. Antalet dubbelförskrivningar var lika hög i båda typerna av boende, drygt 20 procent. Andelen patienter som hade tre eller fler psykofarmaka var så många som 35 procent i demensboende.
Förekomsten av potentiella klass C-interaktioner var omfattande särskilt på sjukhem, drygt 40 procent. Med det menas sådana kombinationer som kräver dosjustering.
? Ännu mer anmärkningsvärt var att D-interaktioner, som bör undvikas enligt FASS, var så vanliga som drygt åtta procent, säger Jonny Olsson.
Ett positivt resultat när man mätte indikatorerna var att förskrivningen av långverkande bensodiazepiner hade minskat, det var en klar skillnad mot tidigare studier från bland annat Kungsholmsprojektet och Socialstyrelsen.
Ett ökande antal förskrivare per patient (i genomsnitt 3,1) kunde kopplas till en lägre kvalitet på läkemedelsanvändningen enligt alla indikatorer.

Prehospitalt omhändertagande av patienter med akut hjärtinfarkt
Plats: Sal C8
Tid: Onsdag 26 november, 08.30-10.00
Moderator: Eva Swahn, Leif Svensson

Nystart för kliniska prövningar i Sverige ? nytt gemensamt system för alla kliniska prövningar inom EU
Plats: Sal C4
Tid: Onsdag 26 november, 10.45-12.15
Moderator: Kerstin Westermark

Evigt ung med östrogen ? eller är det dags att tänka om?
Plats: Sal A8
Tid: Onsdag 26 november, 16.30-18.00
Moderator: Marie Bixo

När blir hjärnan gammal?
Plats: Sal K21
Tid: Torsdag 27 november, 13.45-14.30
Moderator: Raili Raininko

Är den antivirala smekmånaden över?
Plats: Sal A6
Tid: Fredag 28 november, 08.30-10.00
Moderator: Anders Sönnerborg

Klinisk forskning utan epidemiologi ? en omöjlighet?
Plats: Sal B3
Tid: Fredag 28 november, 11.00-12.00
Moderator: Magnus Kaijser

Försäkringsbolagens tillgång till patientjournaler
Plats: Sal A4
Tid: Fredag 28 november, 12.30-14.00
Moderator: Margareta Blennow

Prehospitalt omhändertagande av patienter med akut hjärtinfarkt
Plats: Sal C8
Tid: Onsdag 26 november, 08.30-10.00
Moderator: Eva Swahn, Leif Svensson

Nystart för kliniska prövningar i Sverige ? nytt gemensamt system för alla kliniska prövningar inom EU
Plats: Sal C4
Tid: Onsdag 26 november, 10.45-12.15
Moderator: Kerstin Westermark

Evigt ung med östrogen ? eller är det dags att tänka om?
Plats: Sal A8
Tid: Onsdag 26 november, 16.30-18.00
Moderator: Marie Bixo

När blir hjärnan gammal?
Plats: Sal K21
Tid: Torsdag 27 november, 13.45-14.30
Moderator: Raili Raininko

Är den antivirala smekmånaden över?
Plats: Sal A6
Tid: Fredag 28 november, 08.30-10.00
Moderator: Anders Sönnerborg

Klinisk forskning utan epidemiologi ? en omöjlighet?
Plats: Sal B3
Tid: Fredag 28 november, 11.00-12.00
Moderator: Magnus Kaijser

Försäkringsbolagens tillgång till patientjournaler
Plats: Sal A4
Tid: Fredag 28 november, 12.30-14.00
Moderator: Margareta Blennow

Prehospitalt omhändertagande av patienter med akut hjärtinfarkt
Plats: Sal C8
Tid: Onsdag 26 november, 08.30-10.00
Moderator: Eva Swahn, Leif Svensson

Nystart för kliniska prövningar i Sverige ? nytt gemensamt system för alla kliniska prövningar inom EU
Plats: Sal C4
Tid: Onsdag 26 november, 10.45-12.15
Moderator: Kerstin Westermark

Evigt ung med östrogen ? eller är det dags att tänka om?
Plats: Sal A8
Tid: Onsdag 26 november, 16.30-18.00
Moderator: Marie Bixo

När blir hjärnan gammal?
Plats: Sal K21
Tid: Torsdag 27 november, 13.45-14.30
Moderator: Raili Raininko

Är den antivirala smekmånaden över?
Plats: Sal A6
Tid: Fredag 28 november, 08.30-10.00
Moderator: Anders Sönnerborg

Klinisk forskning utan epidemiologi ? en omöjlighet?
Plats: Sal B3
Tid: Fredag 28 november, 11.00-12.00
Moderator: Magnus Kaijser

Försäkringsbolagens tillgång till patientjournaler
Plats: Sal A4
Tid: Fredag 28 november, 12.30-14.00
Moderator: Margareta Blennow

Åke Sjöholm är docent och överläkare vid internmedicinska kliniken vid Södersjukhuset i Stockholm. Han menar att typ 2-diabetes är en tickande metabol bomb i väst.
? Runt 300000 människor i Sverige lider av typ 2-diabetes och majoriteten av dessa kommer att dö i förtid, framför allt av kardiovaskulära sjukdomar, säger han.
? Sjukdomen antar alltmer epidemiska proportioner och ses även hos barn och ungdomar.
Enligt Åke Sjöholm beror det på att vi blir allt fetare, vilket orsakas av brist på motion och ett överflödigt kaloriintag.

Angriper flera störningar

Under symposiet på Riksstämman, ska den framtida läkemedelsbehandlingen diskuteras.
? Den behandlingsarsenal som funnits att tillgå för den här typen av diabetes, har varit ganska oförändrad sedan 1960-talet. Men för bara några år sen kom nya läkemedel, glitazonerna, som ökar känsligheten för insulin.
? Och om 2-3 år kommer nya läkemedel som bygger på ett kroppseget ämne, GLP-1.
Förkortningen står för glukagonlik peptid 1, och är ett hormon som produceras i tarmen och stimulerar kroppens egen insulinproduktion, men även ökar upptaget av glukos, framför allt i musklerna.
? Det ökar även mättnadskänslan vilket bidrar till att man äter mindre.
Det nya med GLP-1-läkemedlen är att de angriper flera störningar samtidigt.
? Det stänger till och med av sin egen funktion om blodsockret sjunker för lågt så man får inga problem med för lågt blodsocker, säger Åke Sjöholm.
? Dessutom påverkas tömningshastigheten i magen så att man tar upp mindre socker i magen. Då hinner kroppens eget insulin med bättre.
Bland annat Novartis och Lilly har GLP-1-läkemedel, som nu befinner sig i fas III-prövning. De har studerats även på svenska patienter.

Åke Sjöholm är docent och överläkare vid internmedicinska kliniken vid Södersjukhuset i Stockholm. Han menar att typ 2-diabetes är en tickande metabol bomb i väst.
? Runt 300000 människor i Sverige lider av typ 2-diabetes och majoriteten av dessa kommer att dö i förtid, framför allt av kardiovaskulära sjukdomar, säger han.
? Sjukdomen antar alltmer epidemiska proportioner och ses även hos barn och ungdomar.
Enligt Åke Sjöholm beror det på att vi blir allt fetare, vilket orsakas av brist på motion och ett överflödigt kaloriintag.

Angriper flera störningar

Under symposiet på Riksstämman, ska den framtida läkemedelsbehandlingen diskuteras.
? Den behandlingsarsenal som funnits att tillgå för den här typen av diabetes, har varit ganska oförändrad sedan 1960-talet. Men för bara några år sen kom nya läkemedel, glitazonerna, som ökar känsligheten för insulin.
? Och om 2-3 år kommer nya läkemedel som bygger på ett kroppseget ämne, GLP-1.
Förkortningen står för glukagonlik peptid 1, och är ett hormon som produceras i tarmen och stimulerar kroppens egen insulinproduktion, men även ökar upptaget av glukos, framför allt i musklerna.
? Det ökar även mättnadskänslan vilket bidrar till att man äter mindre.
Det nya med GLP-1-läkemedlen är att de angriper flera störningar samtidigt.
? Det stänger till och med av sin egen funktion om blodsockret sjunker för lågt så man får inga problem med för lågt blodsocker, säger Åke Sjöholm.
? Dessutom påverkas tömningshastigheten i magen så att man tar upp mindre socker i magen. Då hinner kroppens eget insulin med bättre.
Bland annat Novartis och Lilly har GLP-1-läkemedel, som nu befinner sig i fas III-prövning. De har studerats även på svenska patienter.

Enligt en artikel som förra året publicerades i New England Journal of Medicine är det för patienter med knäartros lika effektivt med låtsasoperation som med ledstädning eller ledsköljning.
? Den här studien visar att placebo är intressant inte bara för dem som använder läkemedel utan även för kirurger, säger Paul Hjemdahl, professor i klinisk farmakologi vid Karolinska sjukhuset i Stockholm och moderator för symposiet.
? När vi utvärderar behandling måste vi alltid se vad som är behandlingens specifika effekt och vad de ospecifika effekterna är av allt annat som händer när patienten behandlas.

Handlar om förtroende

Paul Hjemdahl menar att frågan varför placebo har effekt är en fråga som ständigt återkommer, som alltid måste föras upp till ytan.
Hur stor placeboeffekten är diskuteras ständigt. Enligt Paul Hjemdahl varierar den mellan behandlingar och sjukdomar, men i genomsnitt är den runt 30 procent.
? Inom depressionsbehandling med läkemedel kan det vara ännu mer. Till exempel visade en studie på behandling av barn och ungdom med sertralin en svarsfrekvens på 70 procent i den aktiva gruppen men 60 procent i placebogruppen. Skillnaden på tio procent var visserligen signifikant, men den var väldigt liten.
Placebo är inte kontroversiellt ur forskningssynvinkel, men enligt Paul Hjemdahl är det kontroversiellt huruvida man får ge inaktiva behandlingar i sjukvården. Han tycker inte att man får lura patienten.
? Det handlar om förtroende. Om du till exempel ger koksalt istället för morfin och patienten blir smärtlindrad, men får sen reda på att hon fick koksalt, då bryts allt förtroende för sjukvården.

Enligt en artikel som förra året publicerades i New England Journal of Medicine är det för patienter med knäartros lika effektivt med låtsasoperation som med ledstädning eller ledsköljning.
? Den här studien visar att placebo är intressant inte bara för dem som använder läkemedel utan även för kirurger, säger Paul Hjemdahl, professor i klinisk farmakologi vid Karolinska sjukhuset i Stockholm och moderator för symposiet.
? När vi utvärderar behandling måste vi alltid se vad som är behandlingens specifika effekt och vad de ospecifika effekterna är av allt annat som händer när patienten behandlas.

Handlar om förtroende

Paul Hjemdahl menar att frågan varför placebo har effekt är en fråga som ständigt återkommer, som alltid måste föras upp till ytan.
Hur stor placeboeffekten är diskuteras ständigt. Enligt Paul Hjemdahl varierar den mellan behandlingar och sjukdomar, men i genomsnitt är den runt 30 procent.
? Inom depressionsbehandling med läkemedel kan det vara ännu mer. Till exempel visade en studie på behandling av barn och ungdom med sertralin en svarsfrekvens på 70 procent i den aktiva gruppen men 60 procent i placebogruppen. Skillnaden på tio procent var visserligen signifikant, men den var väldigt liten.
Placebo är inte kontroversiellt ur forskningssynvinkel, men enligt Paul Hjemdahl är det kontroversiellt huruvida man får ge inaktiva behandlingar i sjukvården. Han tycker inte att man får lura patienten.
? Det handlar om förtroende. Om du till exempel ger koksalt istället för morfin och patienten blir smärtlindrad, men får sen reda på att hon fick koksalt, då bryts allt förtroende för sjukvården.

Professor Björn Lindeke och apotekarstuderanden Anna Celén har i debattinlägg riktat skarp kritik såväl mot politiker och universitet som mot lärare och studenter.
Båda debattörerna hävdar, med emfas, att det ökade antalet utbildningsplatser på universitet och högskolor i Sverige med automatik leder till lägre utbildningskvalité. Så är det naturligtvis inte! Den högre utbildningen i vårt land står inför stora utmaningar de kommande åren. Hur dessa utmaningar ska hanteras avgörs av universiteten och högskolorna. Svaret på eventuella brister i studenternas grundkunskaper måste självklart vara en förbättrad och fördjupad utbildning och pedagogik, inte sänkta krav. Att det är den linjen som gäller på den farmaceutiska fakulteten i Uppsala är jag övertygad om. En bra utvärdering och redovisning av utbildningarnas kvalitet i kombination med fortsatt höga krav på studieprestationer är framgångsreceptet för den högre utbildningen!

Anna Celén skriver i sin artikel om sänkta krav inom apotekarprogrammet i Uppsala. Jag har under mina år på samma utbildningsprogram inte upplevt detta. Anna Celén skriver om ?vissa tentor? som är för lätta, omtentor där nivån ?lär vara? ytterligare sänkt och att hon ?vet? att vissa doktorander beordrats godkänna studenter. Den fullständiga bristen på sakligt redovisade bevis på det som Anna Celén påstår, gör att det är svårt att ta påståendena i inlägget på allvar.
Både Björn Lindeke och Anna Celén ser tydligen det stora utbudet av högskole- och universitetsutbildningar som ett hot. Min uppfattning är den motsatta; förutsättningar för att fler ska kunna skaffa sig högre utbildning är något som kommer skapa välfärd i framtiden. Att debattörerna anser sig kunna avgöra vilka som har ?förutsättningarna? för universitetsutbildning, bättre än individerna själva, är slående. När Anna Celén avslutar sin artikel med att i negativa ordalag tala om att politikerna nu skapat en högskola för alla, undrar man var debattörens sympatier ligger. Att högskolan ska vara till för alla, oberoende av social bakgrund, etnicitet, handikapp eller sexuell läggning borde vara en självklarhet för alla.

Att Björn Lindeke hyser en stor misstro mot landets politiker framgår med all önskvärd tydlighet av hans artikel. Att han, som lärare vid farmaceutiska fakulteten, låter denna misstro övergå i oförskämdheter mot de studerande på farmaceutprogrammen i landet genom att kalla dem ?biologiska analfabeter?, ironisera över tuggummituggande och bakåtvända kepsar är fullständigt oacceptabelt.

Johan Lundqvist
Ledamot i kommunfullmäktige
och kommunstyrelsen (mp),
Sigtuna kommun
Apotekarstuderande, Uppsala

Professor Björn Lindeke och apotekarstuderanden Anna Celén har i debattinlägg riktat skarp kritik såväl mot politiker och universitet som mot lärare och studenter.
Båda debattörerna hävdar, med emfas, att det ökade antalet utbildningsplatser på universitet och högskolor i Sverige med automatik leder till lägre utbildningskvalité. Så är det naturligtvis inte! Den högre utbildningen i vårt land står inför stora utmaningar de kommande åren. Hur dessa utmaningar ska hanteras avgörs av universiteten och högskolorna. Svaret på eventuella brister i studenternas grundkunskaper måste självklart vara en förbättrad och fördjupad utbildning och pedagogik, inte sänkta krav. Att det är den linjen som gäller på den farmaceutiska fakulteten i Uppsala är jag övertygad om. En bra utvärdering och redovisning av utbildningarnas kvalitet i kombination med fortsatt höga krav på studieprestationer är framgångsreceptet för den högre utbildningen!

Anna Celén skriver i sin artikel om sänkta krav inom apotekarprogrammet i Uppsala. Jag har under mina år på samma utbildningsprogram inte upplevt detta. Anna Celén skriver om ?vissa tentor? som är för lätta, omtentor där nivån ?lär vara? ytterligare sänkt och att hon ?vet? att vissa doktorander beordrats godkänna studenter. Den fullständiga bristen på sakligt redovisade bevis på det som Anna Celén påstår, gör att det är svårt att ta påståendena i inlägget på allvar.
Både Björn Lindeke och Anna Celén ser tydligen det stora utbudet av högskole- och universitetsutbildningar som ett hot. Min uppfattning är den motsatta; förutsättningar för att fler ska kunna skaffa sig högre utbildning är något som kommer skapa välfärd i framtiden. Att debattörerna anser sig kunna avgöra vilka som har ?förutsättningarna? för universitetsutbildning, bättre än individerna själva, är slående. När Anna Celén avslutar sin artikel med att i negativa ordalag tala om att politikerna nu skapat en högskola för alla, undrar man var debattörens sympatier ligger. Att högskolan ska vara till för alla, oberoende av social bakgrund, etnicitet, handikapp eller sexuell läggning borde vara en självklarhet för alla.

Att Björn Lindeke hyser en stor misstro mot landets politiker framgår med all önskvärd tydlighet av hans artikel. Att han, som lärare vid farmaceutiska fakulteten, låter denna misstro övergå i oförskämdheter mot de studerande på farmaceutprogrammen i landet genom att kalla dem ?biologiska analfabeter?, ironisera över tuggummituggande och bakåtvända kepsar är fullständigt oacceptabelt.

Johan Lundqvist
Ledamot i kommunfullmäktige
och kommunstyrelsen (mp),
Sigtuna kommun
Apotekarstuderande, Uppsala

Professor Björn Lindeke och apotekarstuderanden Anna Celén har i debattinlägg riktat skarp kritik såväl mot politiker och universitet som mot lärare och studenter.
Båda debattörerna hävdar, med emfas, att det ökade antalet utbildningsplatser på universitet och högskolor i Sverige med automatik leder till lägre utbildningskvalité. Så är det naturligtvis inte! Den högre utbildningen i vårt land står inför stora utmaningar de kommande åren. Hur dessa utmaningar ska hanteras avgörs av universiteten och högskolorna. Svaret på eventuella brister i studenternas grundkunskaper måste självklart vara en förbättrad och fördjupad utbildning och pedagogik, inte sänkta krav. Att det är den linjen som gäller på den farmaceutiska fakulteten i Uppsala är jag övertygad om. En bra utvärdering och redovisning av utbildningarnas kvalitet i kombination med fortsatt höga krav på studieprestationer är framgångsreceptet för den högre utbildningen!

Anna Celén skriver i sin artikel om sänkta krav inom apotekarprogrammet i Uppsala. Jag har under mina år på samma utbildningsprogram inte upplevt detta. Anna Celén skriver om ?vissa tentor? som är för lätta, omtentor där nivån ?lär vara? ytterligare sänkt och att hon ?vet? att vissa doktorander beordrats godkänna studenter. Den fullständiga bristen på sakligt redovisade bevis på det som Anna Celén påstår, gör att det är svårt att ta påståendena i inlägget på allvar.
Både Björn Lindeke och Anna Celén ser tydligen det stora utbudet av högskole- och universitetsutbildningar som ett hot. Min uppfattning är den motsatta; förutsättningar för att fler ska kunna skaffa sig högre utbildning är något som kommer skapa välfärd i framtiden. Att debattörerna anser sig kunna avgöra vilka som har ?förutsättningarna? för universitetsutbildning, bättre än individerna själva, är slående. När Anna Celén avslutar sin artikel med att i negativa ordalag tala om att politikerna nu skapat en högskola för alla, undrar man var debattörens sympatier ligger. Att högskolan ska vara till för alla, oberoende av social bakgrund, etnicitet, handikapp eller sexuell läggning borde vara en självklarhet för alla.

Att Björn Lindeke hyser en stor misstro mot landets politiker framgår med all önskvärd tydlighet av hans artikel. Att han, som lärare vid farmaceutiska fakulteten, låter denna misstro övergå i oförskämdheter mot de studerande på farmaceutprogrammen i landet genom att kalla dem ?biologiska analfabeter?, ironisera över tuggummituggande och bakåtvända kepsar är fullständigt oacceptabelt.

Johan Lundqvist
Ledamot i kommunfullmäktige
och kommunstyrelsen (mp),
Sigtuna kommun
Apotekarstuderande, Uppsala

Jag uppskattar Johan Lundqvists politiska engagemang för Sveriges välfärd genom insatser för ökat antal högskoleutbildade parallellt med bibehållen hög utbildningskvalitet. Däremot har Johan Lundqvist fullständigt missuppfattat eller medvetet förvrängt min tidigare insändare (LMV 10/03). Genom att tolka in en icke existerande diskriminerande underton i mina ord försöker han att undergräva trovärdigheten av mina åsikter. Vilka högskolan är till för har absolut ingenting med rastillhörighet, religion eller sexuell läggning att göra, vilket jag heller aldrig har påstått! Vad debatten och därmed min insändare handlar om är ingenting annat än grundläggande behörighet samt förmåga att förvärva tillräckliga kunskaper för att klara sitt framtida yrkesliv.

I sin kritiska insändare framhåller Johan Lundqvist även att det råder brist på sakligt redovisade bevis i mina argument. Johan Lundqvist, som ledamot i kommunfullmäktige, borde själv veta att det knappast leder till en konstruktiv debatt att hänga ut och kritisera enskilda individer eller institutioner framför stor publik! Att framföra sakliga bevis utan att gå till personangrepp är i detta fall en omöjlighet och mitt mål var och är istället att varna för en generell tendens för sänkta krav genom hela utbildningen.
Responsen på min insändare har varit positiv och det har visat sig att fler studenter än förväntat delar min uppfattning och välkomnar högre krav. De flesta studenter vill ha lite utmaning och har man ägnat mycket tid åt att förbereda sig inför en tenta är besvikelsen stor då den till stor del består av gamla tentauppgifter. Ska det verkligen vara så att den student som har gått igenom flest gamla tentor och lärt sig uppgifter utantill lyckas bäst på tentan? Syftet med en examination är ju att ge ett rättvisande mått på studentens kunskaper, vilket ställer krav på dess utformning.
De samtal om utbildningskvalitet som jag har haft med ansvariga personer har varit givande, vilket indikerar att Björn Lindekes insändare har tagits på allvar och att vilja till förbättring finns. Jag vill även tacka för Ingrid Nylander och Lennart Denckers bemötande av mitt inlägg och välkomnar deras förslag

om graderade betyg (LMV 10/03). För apotekarutbildningen vid Göteborgs universitet tillämpas redan detta system och samma betygsregler i Uppsala skulle öka både studiemotivation och konkurrenskraft.
Jag hoppas att andra, såväl universitetsanställda som politiker, kommer att ansluta sig till Ingrid Nylander och Lennart Dencker vid farmaceutiska fakulteten, som i sitt inlägg tydligt deklarerat sin vilja att aktivt verka för hög utbildningskvalitet.

Anna Celén
Apotekarstuderande, Uppsala