Månads arkivering oktober 2003

Rubriken ovan antyder ett försenat inlägg i EMU-debatten. Så är inte fallet även om det massiva motståndet mot ett monetärt samarbete förvånar och borde analyseras. Förhoppningsvis gäller denna skepsis inte europeiskt samarbete generellt. För vetenskap och kunskapsutveckling i allmänhet finns det gott om exempel på hur viktigt detta är.
Under den senaste tiden har en serie ledare i tidskriften Science diskuterat forskningens förutsättningar inom EU. Utgångspunkten är ett EU-dokument från 2000 där målsättningen formulerades att Europa ska bli den mest konkurrenskraftiga och dynamiska ekonomin i världen. Konkret innebär detta att det år 2010 ska avsättas tre procent av BNP för FoU. Idag är siffran 1,9 procent, och det bör jämföras med USA med 2,8 och Japan med just tre procent. Anmärkningsvärt är att Europa producerar fler disputerade forskare och vetenskapliga artiklar än de båda andra länderna. Trots det är antalet yrkesverksamma forskare förhållandevis lägst i Europa. Delvis beror detta på att så många europeiska forskare söker sig till USA.

EU-kommissionen har med anledning av nämnda situation lagt fram en handlingsplan, som bland annat innebär att formulera en gemensam europeisk forskningspolitik. Vidare föreslås inrättande av ett europeiskt forskningsråd, som skall komplettera andra forskningssatsningar och att prioriteringar görs över en gemensam europeisk bas. Förutsättningarna att leva upp till de angivna målsättningarna varierar mellan de olika länderna. Sverige och Finland ligger i frontlinjen, både vad gäller egna satsningar och initiativtagande över gränserna. En särskild utmaning är EU-utvidgningen med tio nya länder, som har en traditionellt uppbyggd forskning med stora moderniseringsbehov.

Ytterligare inlägg i debatten är en artikel i Le Monde i början av året av ett antal europeiska nobelpristagare, bland dem den svenske biokemisten Bengt Samuelsson. De föreslår bland annat att forskningssatsningarna förbättras resursmässigt och förändras strukturellt till en generell satsning på grundforskning och uppbyggnad av regionala, ej nationella, centra för tillämpad spjutspetsforskning.
Svårigheterna att samordna den europeiska forskningen anses vara mycket stora, dels på grund av att policies varierar så mycket mellan länderna, till exempel vad gäller stamcellsforskningen, dels synen på fördelningen mellan grund- och tillämpad forskning.

?Avnationaliseringen? och harmoniseringen av den europeiska forskningen ska manifesteras i en konferens, EuroScience 2004, i Stockholm nästa år.
Viktigt för det europeiska samarbetet är också läkemedelsområdet, som har starka beröringspunkter med forskningsutvecklingen. För ett decennium sedan svarade den europeiska läkemedelsindustrin för mer än hälften av introduktionen och försäljningen av nya, innovativa läkemedel. Den positionen har nu övertagits av USA och Europa står för drygt en tredjedel. Sedan något år har därför en europeisk samarbetsgrupp, den så kallade G 10-gruppen, arbetat med att försöka balansera de socialpolitiska målen att få tillgång till nya läkemedel till rimliga kostnader med de näringspolitiska, det vill säga att skapa goda förutsättningar för en dynamisk läkemedelsindustri i Europa. Gruppen har formulerat ett dokument med 14 rekommendationer och många av dessa berör godkännandemyndigheterna. Vad gäller den centrala myndigheten, EMEA, uttalade dess vd Thomas Lönngren nyligen att man arbetar med sju av dem, till exempel godkännandeprocessen, informationsgivningen och biverkningsrapporteringen.

Den svenska godkännandemyndigheten ligger i frontlinjen i Europa, såväl som rapportör i den centrala och som förstaval vid den ömsesidiga godkännandeprocessen.
Som svar på den ursprungliga frågan i rubriken är således svaret: ja, i högsta grad, särkilt vad gäller vetenskap och kunskapsutveckling. Det är då viktigt att de som engageras i detta arbete: politiker, näringslivsfolk och forskare förmedlar till medborgarna här hemma vad de sysslar med och vilken nytta det skapar.

Rubriken ovan antyder ett försenat inlägg i EMU-debatten. Så är inte fallet även om det massiva motståndet mot ett monetärt samarbete förvånar och borde analyseras. Förhoppningsvis gäller denna skepsis inte europeiskt samarbete generellt. För vetenskap och kunskapsutveckling i allmänhet finns det gott om exempel på hur viktigt detta är.
Under den senaste tiden har en serie ledare i tidskriften Science diskuterat forskningens förutsättningar inom EU. Utgångspunkten är ett EU-dokument från 2000 där målsättningen formulerades att Europa ska bli den mest konkurrenskraftiga och dynamiska ekonomin i världen. Konkret innebär detta att det år 2010 ska avsättas tre procent av BNP för FoU. Idag är siffran 1,9 procent, och det bör jämföras med USA med 2,8 och Japan med just tre procent. Anmärkningsvärt är att Europa producerar fler disputerade forskare och vetenskapliga artiklar än de båda andra länderna. Trots det är antalet yrkesverksamma forskare förhållandevis lägst i Europa. Delvis beror detta på att så många europeiska forskare söker sig till USA.

EU-kommissionen har med anledning av nämnda situation lagt fram en handlingsplan, som bland annat innebär att formulera en gemensam europeisk forskningspolitik. Vidare föreslås inrättande av ett europeiskt forskningsråd, som skall komplettera andra forskningssatsningar och att prioriteringar görs över en gemensam europeisk bas. Förutsättningarna att leva upp till de angivna målsättningarna varierar mellan de olika länderna. Sverige och Finland ligger i frontlinjen, både vad gäller egna satsningar och initiativtagande över gränserna. En särskild utmaning är EU-utvidgningen med tio nya länder, som har en traditionellt uppbyggd forskning med stora moderniseringsbehov.

Ytterligare inlägg i debatten är en artikel i Le Monde i början av året av ett antal europeiska nobelpristagare, bland dem den svenske biokemisten Bengt Samuelsson. De föreslår bland annat att forskningssatsningarna förbättras resursmässigt och förändras strukturellt till en generell satsning på grundforskning och uppbyggnad av regionala, ej nationella, centra för tillämpad spjutspetsforskning.
Svårigheterna att samordna den europeiska forskningen anses vara mycket stora, dels på grund av att policies varierar så mycket mellan länderna, till exempel vad gäller stamcellsforskningen, dels synen på fördelningen mellan grund- och tillämpad forskning.

?Avnationaliseringen? och harmoniseringen av den europeiska forskningen ska manifesteras i en konferens, EuroScience 2004, i Stockholm nästa år.
Viktigt för det europeiska samarbetet är också läkemedelsområdet, som har starka beröringspunkter med forskningsutvecklingen. För ett decennium sedan svarade den europeiska läkemedelsindustrin för mer än hälften av introduktionen och försäljningen av nya, innovativa läkemedel. Den positionen har nu övertagits av USA och Europa står för drygt en tredjedel. Sedan något år har därför en europeisk samarbetsgrupp, den så kallade G 10-gruppen, arbetat med att försöka balansera de socialpolitiska målen att få tillgång till nya läkemedel till rimliga kostnader med de näringspolitiska, det vill säga att skapa goda förutsättningar för en dynamisk läkemedelsindustri i Europa. Gruppen har formulerat ett dokument med 14 rekommendationer och många av dessa berör godkännandemyndigheterna. Vad gäller den centrala myndigheten, EMEA, uttalade dess vd Thomas Lönngren nyligen att man arbetar med sju av dem, till exempel godkännandeprocessen, informationsgivningen och biverkningsrapporteringen.

Den svenska godkännandemyndigheten ligger i frontlinjen i Europa, såväl som rapportör i den centrala och som förstaval vid den ömsesidiga godkännandeprocessen.
Som svar på den ursprungliga frågan i rubriken är således svaret: ja, i högsta grad, särkilt vad gäller vetenskap och kunskapsutveckling. Det är då viktigt att de som engageras i detta arbete: politiker, näringslivsfolk och forskare förmedlar till medborgarna här hemma vad de sysslar med och vilken nytta det skapar.

Rubriken ovan antyder ett försenat inlägg i EMU-debatten. Så är inte fallet även om det massiva motståndet mot ett monetärt samarbete förvånar och borde analyseras. Förhoppningsvis gäller denna skepsis inte europeiskt samarbete generellt. För vetenskap och kunskapsutveckling i allmänhet finns det gott om exempel på hur viktigt detta är.
Under den senaste tiden har en serie ledare i tidskriften Science diskuterat forskningens förutsättningar inom EU. Utgångspunkten är ett EU-dokument från 2000 där målsättningen formulerades att Europa ska bli den mest konkurrenskraftiga och dynamiska ekonomin i världen. Konkret innebär detta att det år 2010 ska avsättas tre procent av BNP för FoU. Idag är siffran 1,9 procent, och det bör jämföras med USA med 2,8 och Japan med just tre procent. Anmärkningsvärt är att Europa producerar fler disputerade forskare och vetenskapliga artiklar än de båda andra länderna. Trots det är antalet yrkesverksamma forskare förhållandevis lägst i Europa. Delvis beror detta på att så många europeiska forskare söker sig till USA.

EU-kommissionen har med anledning av nämnda situation lagt fram en handlingsplan, som bland annat innebär att formulera en gemensam europeisk forskningspolitik. Vidare föreslås inrättande av ett europeiskt forskningsråd, som skall komplettera andra forskningssatsningar och att prioriteringar görs över en gemensam europeisk bas. Förutsättningarna att leva upp till de angivna målsättningarna varierar mellan de olika länderna. Sverige och Finland ligger i frontlinjen, både vad gäller egna satsningar och initiativtagande över gränserna. En särskild utmaning är EU-utvidgningen med tio nya länder, som har en traditionellt uppbyggd forskning med stora moderniseringsbehov.

Ytterligare inlägg i debatten är en artikel i Le Monde i början av året av ett antal europeiska nobelpristagare, bland dem den svenske biokemisten Bengt Samuelsson. De föreslår bland annat att forskningssatsningarna förbättras resursmässigt och förändras strukturellt till en generell satsning på grundforskning och uppbyggnad av regionala, ej nationella, centra för tillämpad spjutspetsforskning.
Svårigheterna att samordna den europeiska forskningen anses vara mycket stora, dels på grund av att policies varierar så mycket mellan länderna, till exempel vad gäller stamcellsforskningen, dels synen på fördelningen mellan grund- och tillämpad forskning.

?Avnationaliseringen? och harmoniseringen av den europeiska forskningen ska manifesteras i en konferens, EuroScience 2004, i Stockholm nästa år.
Viktigt för det europeiska samarbetet är också läkemedelsområdet, som har starka beröringspunkter med forskningsutvecklingen. För ett decennium sedan svarade den europeiska läkemedelsindustrin för mer än hälften av introduktionen och försäljningen av nya, innovativa läkemedel. Den positionen har nu övertagits av USA och Europa står för drygt en tredjedel. Sedan något år har därför en europeisk samarbetsgrupp, den så kallade G 10-gruppen, arbetat med att försöka balansera de socialpolitiska målen att få tillgång till nya läkemedel till rimliga kostnader med de näringspolitiska, det vill säga att skapa goda förutsättningar för en dynamisk läkemedelsindustri i Europa. Gruppen har formulerat ett dokument med 14 rekommendationer och många av dessa berör godkännandemyndigheterna. Vad gäller den centrala myndigheten, EMEA, uttalade dess vd Thomas Lönngren nyligen att man arbetar med sju av dem, till exempel godkännandeprocessen, informationsgivningen och biverkningsrapporteringen.

Den svenska godkännandemyndigheten ligger i frontlinjen i Europa, såväl som rapportör i den centrala och som förstaval vid den ömsesidiga godkännandeprocessen.
Som svar på den ursprungliga frågan i rubriken är således svaret: ja, i högsta grad, särkilt vad gäller vetenskap och kunskapsutveckling. Det är då viktigt att de som engageras i detta arbete: politiker, näringslivsfolk och forskare förmedlar till medborgarna här hemma vad de sysslar med och vilken nytta det skapar.