Nya farmaceututbildningar blev en verklighet hösten 2000 då treåriga receptarie- och kandidatutbildningar startade i Kalmar och Göteborg. Pionjärerna fick ut sina examina i maj och juni. Alla verkar nöjda, arbete finns. Detta var de första nya kullarna som kom att bidra till att försäkra apoteken om ett tillskott av förhoppningsvis god farmaceutisk kompetens.
När Göteborg startade upp den treåriga receptarieutbildningen hade man 3,5 sökande per plats och för Kalmar gällde i stort sett detsamma, tillgången på sökande var god. Institutionerna vinnlade sig om att leva upp till en förväntad tuff granskning från Högskoleverket avseende programmens utformning och tillgången på lärarkompetens. Man fick också Högskoleverkets gillande.
När Kalmar och Göteborg väl gått i bräschen och sprängt fördämningarna för ett uppdämt utbildningsbehov och även Uppsala fått sin treåriga utbildning, brakade det löst. Linköping kom igång och också Umeå. Utbildning är på väg i Karlstad och kanske även i Luleå.
Liksom fallet var med farmacie kandidatutbildningen vid Södertörns högskola, som senare lades ner, upplever vi åter en cirkus av opportunistisk regionalpolitik. Läkemedelskunskap är en bricka i det politiska spelet. Det gäller att få till en massutbildning. Man bekymrar sig mindre om krav på kunskapsinnehåll och kvalitet. Vad blir resultatet? Jo, antalet sökande var i stort sett hälften såstort som antalet platser, vid vårens intagning till utbildningen i Uppsala.
Resultatet av den pågående utbildningspolitiken inom läkemedelsområdet skiljer sig inte från den avseende övriga naturvetenskaper. Beträffande kemi ? som är en nog så viktig del av läkemedelskunskapen ? har Högskoleverkets utvärdering visat att situationen är mer än bekymmersam. Antalet sökande är få i förhållande till antalet platser. Det finns för många kemiutbildningar och alla behöriga tas in, vilket innebär varierande förkunskaper. På det stora hela är studenternas förkunskaper sämre än tidigare och en del av grundutbildningen i kemi måste bli en repetition av gymnasiekursen.
Studenter har blivit en handelsvara som man köpslår om på en konkurrensutsatt marknad. Det kan vara bra och kvalitetshöjande för utbildaren men hur gör man om råvaran är av bristande kvalitet eller sinar? Ett konkurrensmedel kan ju vara att sänka kraven för såväl inträde som utsläpp i systemet. Antalet producerade enheter ökar även om kvaliteten sjunker, men det kanske gör mindre, huvudsaken är att man får betalt. Med färre studenter sjunker studentpengen, vilket leder till att man får råd med färre lärartimmar. Färre lärartimmar harmonierar med bristen på kompetenta lärarkrafter. Ta in fler outbildade lärare säger politikerna och sedan är vi inne i Moment 22-situationen.
Det hävdas att det elevmaterial som svensk gymnasieskola i dag förser universitet och högskola med utgörs av biologiska analfabeter. Det kanske är så att en förändring har skett! Undertecknad har undervisat i Läkemedelskemi/Läkemedelsmetabolism vid Farmaceutiska Fakulteten i Uppsala varje termin sedan 1974. Vid sidan av att inslaget av tuggummituggande disciplar som genomlever föreläsningarna med bakvänd keps på huvudet har ökat, så möttes jag vid en föreläsning i januari i år för första gången av kommentaren ?Jag fattar inte ett djävla skit?.
Kära politiker, åtgärder som genomförts på grundskolenivå börjar nu få effekt på högskolan! Även om specifikationsgränserna för råvaran vidgats när det gäller utbildning i läkemedelskunskap får man hoppas att marknaden skall kunna försörjas med bra kompetens även i framtiden.
Björn Lindeke
professor
Vd Apotekarsocieteten
Månads arkivering augusti 2003
Som man sår får man skörda
Som man sår får man skörda
Nya farmaceututbildningar blev en verklighet hösten 2000 då treåriga receptarie- och kandidatutbildningar startade i Kalmar och Göteborg. Pionjärerna fick ut sina examina i maj och juni. Alla verkar nöjda, arbete finns. Detta var de första nya kullarna som kom att bidra till att försäkra apoteken om ett tillskott av förhoppningsvis god farmaceutisk kompetens.
När Göteborg startade upp den treåriga receptarieutbildningen hade man 3,5 sökande per plats och för Kalmar gällde i stort sett detsamma, tillgången på sökande var god. Institutionerna vinnlade sig om att leva upp till en förväntad tuff granskning från Högskoleverket avseende programmens utformning och tillgången på lärarkompetens. Man fick också Högskoleverkets gillande.
När Kalmar och Göteborg väl gått i bräschen och sprängt fördämningarna för ett uppdämt utbildningsbehov och även Uppsala fått sin treåriga utbildning, brakade det löst. Linköping kom igång och också Umeå. Utbildning är på väg i Karlstad och kanske även i Luleå.
Liksom fallet var med farmacie kandidatutbildningen vid Södertörns högskola, som senare lades ner, upplever vi åter en cirkus av opportunistisk regionalpolitik. Läkemedelskunskap är en bricka i det politiska spelet. Det gäller att få till en massutbildning. Man bekymrar sig mindre om krav på kunskapsinnehåll och kvalitet. Vad blir resultatet? Jo, antalet sökande var i stort sett hälften såstort som antalet platser, vid vårens intagning till utbildningen i Uppsala.
Resultatet av den pågående utbildningspolitiken inom läkemedelsområdet skiljer sig inte från den avseende övriga naturvetenskaper. Beträffande kemi ? som är en nog så viktig del av läkemedelskunskapen ? har Högskoleverkets utvärdering visat att situationen är mer än bekymmersam. Antalet sökande är få i förhållande till antalet platser. Det finns för många kemiutbildningar och alla behöriga tas in, vilket innebär varierande förkunskaper. På det stora hela är studenternas förkunskaper sämre än tidigare och en del av grundutbildningen i kemi måste bli en repetition av gymnasiekursen.
Studenter har blivit en handelsvara som man köpslår om på en konkurrensutsatt marknad. Det kan vara bra och kvalitetshöjande för utbildaren men hur gör man om råvaran är av bristande kvalitet eller sinar? Ett konkurrensmedel kan ju vara att sänka kraven för såväl inträde som utsläpp i systemet. Antalet producerade enheter ökar även om kvaliteten sjunker, men det kanske gör mindre, huvudsaken är att man får betalt. Med färre studenter sjunker studentpengen, vilket leder till att man får råd med färre lärartimmar. Färre lärartimmar harmonierar med bristen på kompetenta lärarkrafter. Ta in fler outbildade lärare säger politikerna och sedan är vi inne i Moment 22-situationen.
Det hävdas att det elevmaterial som svensk gymnasieskola i dag förser universitet och högskola med utgörs av biologiska analfabeter. Det kanske är så att en förändring har skett! Undertecknad har undervisat i Läkemedelskemi/Läkemedelsmetabolism vid Farmaceutiska Fakulteten i Uppsala varje termin sedan 1974. Vid sidan av att inslaget av tuggummituggande disciplar som genomlever föreläsningarna med bakvänd keps på huvudet har ökat, så möttes jag vid en föreläsning i januari i år för första gången av kommentaren ?Jag fattar inte ett djävla skit?.
Kära politiker, åtgärder som genomförts på grundskolenivå börjar nu få effekt på högskolan! Även om specifikationsgränserna för råvaran vidgats när det gäller utbildning i läkemedelskunskap får man hoppas att marknaden skall kunna försörjas med bra kompetens även i framtiden.
Björn Lindeke
professor
Vd Apotekarsocieteten
Varje universitet och högskola bestämmer själv
Ett av det moderna samhällets kännetecken är de allt högre kraven på goda kunskaper. Arbetsgivarna ställer i allt större utsträckning krav på att de anställda har högskoleutbildning. Det är därför naturligt att Sverige, har byggt ut den högre utbildningen och därigenom ger fler människor möjlighet att studera på högskolan.
Regering och riksdag bestämmer inte hur många utbildningsplatser som skall finnas på olika utbildningar vid respektive lärosäte. Däremot sätter regeringen upp examinationsmål för vissa nyckelutbildningar.
I övrigt bestämmer universiteten och högskolorna själva över både sitt utbud av utbildningar och dimensioneringen av dessa inom ramen för Högskoleverkets examenstillstånd. Det gäller även för de farmaceutiska utbildningarna där de senaste årens tillskott av nya utbildningar skall ses i ljuset av en brist på farmaceutisk kompetens.
Det är angeläget att utbyggnaden av högskolan sker på ett sådant sätt att utbildningskvaliteten är fortsatt god. Därför har regeringen gett Högskoleverket i uppdrag att utveckla sin granskande funktion och kontinuerligt kvalitetsgranska all högre utbildning. Om utbildningarna inte håller måttet riskerar lärosätena att i mista sitt examenstillstånd.
Samtidigt är det viktigt att studenterna har goda förkunskaper. Därför har regeringen sjösatt ett kvalitetsprogram även för förskola, skola och vuxenutbildning. Det innebär bland annat att Skolverket har fått i uppdrag att skärpa sin kvalitetsinspektion på motsvarande sätt som Högskoleverket redan har gjort. Men för att möta behovet av naturvetenskaplig och teknisk kompetens i samhället måste vi alla ? statsmakterna, skolan, högskolan, näringslivet och andra berörda ? gemensamt arbeta för att öka intresset för teknik och naturvetenskap bland barn och ungdomar.
Varje universitet och högskola bestämmer själv
Ett av det moderna samhällets kännetecken är de allt högre kraven på goda kunskaper. Arbetsgivarna ställer i allt större utsträckning krav på att de anställda har högskoleutbildning. Det är därför naturligt att Sverige, har byggt ut den högre utbildningen och därigenom ger fler människor möjlighet att studera på högskolan.
Regering och riksdag bestämmer inte hur många utbildningsplatser som skall finnas på olika utbildningar vid respektive lärosäte. Däremot sätter regeringen upp examinationsmål för vissa nyckelutbildningar.
I övrigt bestämmer universiteten och högskolorna själva över både sitt utbud av utbildningar och dimensioneringen av dessa inom ramen för Högskoleverkets examenstillstånd. Det gäller även för de farmaceutiska utbildningarna där de senaste årens tillskott av nya utbildningar skall ses i ljuset av en brist på farmaceutisk kompetens.
Det är angeläget att utbyggnaden av högskolan sker på ett sådant sätt att utbildningskvaliteten är fortsatt god. Därför har regeringen gett Högskoleverket i uppdrag att utveckla sin granskande funktion och kontinuerligt kvalitetsgranska all högre utbildning. Om utbildningarna inte håller måttet riskerar lärosätena att i mista sitt examenstillstånd.
Samtidigt är det viktigt att studenterna har goda förkunskaper. Därför har regeringen sjösatt ett kvalitetsprogram även för förskola, skola och vuxenutbildning. Det innebär bland annat att Skolverket har fått i uppdrag att skärpa sin kvalitetsinspektion på motsvarande sätt som Högskoleverket redan har gjort. Men för att möta behovet av naturvetenskaplig och teknisk kompetens i samhället måste vi alla ? statsmakterna, skolan, högskolan, näringslivet och andra berörda ? gemensamt arbeta för att öka intresset för teknik och naturvetenskap bland barn och ungdomar.
Han blev kvar
utan att sitta fast
På sjukhusapoteket i Skellefteå är målet att kunden ska expedieras inom tio minuter. Hur man lyckas kan avläsas i fikarummet där resultatet redovisas på en vägg i stapeldiagrammets form. Gröna staplar då målet uppfyllts, röda staplar innebär att det inte blev någon tårta den månaden.
? Men någon i personalen anmärkte att det borde vara tvärtom; tårta när vi inte nått målet, eftersom röd stapel innebär att arbetsbördan varit stor, berättar Jan-Erik Ögren medan han visar mig runt i apotekets lokaler.
Väl förberedd
Efter rundvandringen stänger vi in oss i ett spartanskt möblerat kontorsrum för den här intervjun. Jag borde vara väl förberedd. Jan-Erik Ögren har nämligen sänt mig 25 handskrivna ark med en kortversion av sin livshistoria.
? Du jag skriver ned lite om mig själv och skickar dig, så har du lite bakgrund när du kommer, säger han när vi bokar in mötet.
Dagen efter ligger arken i faxen.
Beskrivningen ?Han sitter inte fast?, från en kollega inom Apotekarsocieteten i vars styrelse Jan-Erik Ögren suttit, stämmer troligen.
Steget mellan ord och handling verkar kort för denne skellefte-bo som, förutom några år i Boden direkt efter apotekarexamen 1966, blivit hemorten trogen.
? Min chef där, Göran Pettersson, som för övrigt är en av mina förebilder, sa att man borde byta jobb vart femte år.
Just det rådet har Jan-Erik Ögren alltså inte följt. Efter tre år i Boden återvände han till sitt elevapotek Nordstjärnan i Skellefteå, för att några år senare bli chef för sjukhusapoteket som öppnades 1972. Där har han blivit kvar. Det har inte varit nödvändigt att byta jobb för att utvecklas och få nya utmaningar konstaterar han, när han nu ser tillbaka på sina nästan fyrtio yrkesverksamma år.
? Men ett av de råd jag följt var att vi skulle publicera vad vi gjort.
Bland det första som Jan-Erik Ögren publicerade var en undersökning om hur mycket tid farmacevterna i Boden lade ned på att ringa till läkare för att kolla upp vad som stod på recepten. Han skrev om studien i Svensk farmacevtisk tidskrift (nuvarande Läkemedelsvärlden). Studien blev också en nyhetsartikel i Norrländska Socialdemokraten, då med rubriken ?Läkarna skriver hafsigt och slafsigt?. En aning tillspetsat och inte den rubrik Jan-Erik Ögren själv skulle ha valt.
? Men hellre en lite hårt dragen rubrik så artikeln blir läst, säger han.
Att sprida och förmedla läkemedelskunskap via media är en av farmacevter allt för illa utnyttjad möjlighet tycker Jan-Erik Ögren. Som dock själv är ett lysande undantag.
? Samtidigt med att man får ut viktig information är det också en betydelsefull del i synliggörandet av farmacevtens yrkesroll i förhållande till närliggande professioner.
Välkänd profil
Han har blivit en välkänd profil i de lokala medierna och tillhör en av de få apotekare som haft en egen spalt under rubriken ?Fråga apotekarn? i lokaltidningen. Något som ju vanligtvis är läkarens revir.
Om hur man får genomslag och utrymme i media har han nu skrivit en handbok tillsammans med ett par likasinnade kollegor i Föreningen för läkemedelsinformation, en förening inom Apotekarsocieteten som Jan-Erik Ögren var med och bildade.
Han har också medverkat i bland annat Nationalencyklopedin, Läkemedelsboken och i Nepi-skrifter. Den senaste Nepi-skriften handlar om utsättning av läkemedel ?kliniskt viktigt men praktiskt svårt? som han gjort tillsammans med professor Kurt Boman.
Jan-Erik Ögren går i pension vid årsskiftet så det ter sig naturligt att mycket av vårt samtal handlar om utvecklingen under de år han arbetat inom farmacin. Och han berättar gärna, mycket och livfullt och är ännu en i raden av västerbottningar som punkterar myten om norrlänningens tystlåtenhet. På den bandade intervjun finns inte några enstaviga svar.
Han berättar om kunden som ringde upp honom och påpekade att man glömt skriva ?plassebo? på burken. Om kunden hade rätt eller om burken innehöll vad det stod på etiketten har han glömt. Men det hände på 60-talet att läkare skrev ut placebo vilket också skrevs på etiketten tillsammans med det påstådda läkemedelsnamnet.
? Jag tycker vi utvecklat apoteksarbetet och farmacin mycket under de senaste trettio åren.
Och då tänker han kanske inte främst på de tidigare placeboförskrivningarna.
När jag ber honom nämna något som haft avgörande betydelse nämner han utan att tveka förstatligandet av apoteksverksamheten.
? Jag tror det var bra, bland annat för att det blev en mycket jämnare standard på apoteken. När jag började arbeta i slutet av 60-talet kunde den vara väldigt skiftande. Naturligtvis har monopolet också sina begränsningar, men jag tycker inte att den här verksamheten ska behöva vara utelämnad åt privata intressen.
Självständigare apotekare
Förstatligandet innebar också att apotekarna blev självständigare i förhållande till de andra intressenterna, anser han.
? På den privata tiden var ju apotekaren indirekt beroende av läkarens förskrivning vilket gjorde det svårt att diskutera och ifrågasätta den. Men nu fick vi en möjlighet att bygga upp ett helt annat samarbete med de andra professionerna.
Det samarbetet har Jan-Erik Ögren, sedan han 1970 blev Västerbottens läkemedelskommittés (ständige?) sekreterare, drivit med emfas.
? Vår kommitté var den första, tror jag, där också öppenvården kom med. Vi sa att eftersom merparten av alla läkemedel används inom öppenvård var det viktigt med ett bra samspel mellan öppen- och slutenvården. Det var ju samma patienter.
Ett tidigt resultat av läkemedelskommitténs bildande var också att läkemedelskonsulenternas besök organiserades via kommittén.
Satte egenvården på pränt
Egenvården har varit ett av Jan-Erik Ögrens stora engagemang. Det som satte honom på spåret var när Sveriges förste professor i socialmedicin, Gösta Tibblin, installerades 1975. Hans installationstal ?Vem är egenvårdens värd och vad är den värd? gjorde honom intresserad av ämnet.
? I sitt tal gick Tibblin tillbaka till 1700-talets mitt då det fanns en doktor och åtta sängplatser från Nordmaling till Kiruna. På den tiden var man helt enkelt tvungen att utveckla en viss egenvård eller dö. Det här vetandet hade funnits i generationer men på 70-talet med stora folkomflyttningar och ingen mamma eller farmor att visa prickarna för började folk springa till läkaren istället.
? Då var vi en apoteksgrupp som började samla in vilka frågor och vilka svar man fick på apotek och barnmottagningar när det gällde enklare åkommor.
Jan-Erik Ögren sammanställde materialet. Det var ett ganska oansenligt häfte på 20 sidor som, på grund av sitt röda omslag, internt gick under namnet ?Ögrens lilla röda? och trycktes i 3000 exemplar.
Upplagan tog slut på ett kick.
Den nionde upplagan har nu tryckts och häftet har blivit en handbok på nästan 200 sidor med en upplaga på 78 000.
Råd om utsättning
Det senaste projektet signerat Jan-Erik Ögren går under arbetsnamnet ?FAS-UT? och är en följd av det intresse som Nepi-skriften om problem vid utsättning rönt.
? I Västerbottens läkemedelskommitté har vi beslutat oss för att ta fram konkreta råd för utsättning av läkemedel. Att driva den frågan känns idag lika viktig som det var för 25 år sedan att dra igång egenvårdsprojektet.
? Ibland skulle det faktiskt vara bättre att försöka sätta ut ett medel än att försöka lappa ihop den biverkan som det ena medlet ger med ett annat läkemedel. Speciellt inom äldreomsorgen kan man driva de här frågorna eftersom man har en god tillsyn och därför kan följa upp när man minskar eller förändrar en dosering.
Fortsätter gärna
Även om Jan-Erik Ögren till årsskiftet lämnar jobbet som apotekschef har han inga planer på att pensionera sig från sitt engagemang i läkemedelsfrågor.
? Vill dom ha mig så fortsätter jag i läkemedelskommittén. Jag vill vara med och driva utsättningsdelen ett tag till och så vill jag givetvis vara med och utvärdera vår kampanj ?Färre piller till mera nytta?.
Kampanjen som startade i februari är en lokal variant av den samsyn mellan professionerna som ABLA-projektet arbetar med på nationell nivå.
Jan-Erik Ögren beskriver kampanjen som ett brett samarbete, även pensionärs- och patientföreningar är engagerade.
? Tanken är att det är bättre att många förändrar sig lite, än några få mycket.
Den kampanjen liksom många andra är varianter på ett tema som följt Jan-Erik Ögren under hela karriären.
? Det gäller att med en dåres envishet driva frågorna och återkommande repetera vad det handlar om.
Men även om farmacin kommer att hålla Jan-Erik Ögren fortsatt sysselsatt blir det ännu mer tid över till hans idag särklass största fritidsintresse ? barnbarnen.
Dagen innan har han varit på besök i ett av barnbarnens klasser och tittat på teater. Och så hänger sig Jan-Erik Ögren en god stund åt att ? så ohämmat som bara mor- och far-föräldrar kan ? berätta om sina fantastiska barnbarns bravader.
? En av mina stora uppgifter tycker jag är att berömma barnbarnen och ge dem självförtroende.
Rekord i autografer
Avkopplande är det också att sitta med autografsamlingen som är så stor att Jan-Erik Ögren under några år på 80-talet fanns med i Guinness rekord för största samlingen världsstjärnor.
Den senaste är den holländska cyklisten Leonien Zijlaard-Van Moorsel som vunnit tre OS-guld.
I jakten på stjärnorna har Jan-Erik Ögren ohämmat använt sig av påtryckningar, även Åke Hallman (omtalad chef för Apoteksbolaget) har bidragit med en galoppryttare.
? Alla har ju känt till mitt intresse. Har ni inte en pappersbit ? be dom skriva på armen har jag sagt; jag ordnar med transplantation.
Cirka 4 000 autografer finns nu i samlingen ? alla på papper.
Han blev kvar
utan att sitta fast
På sjukhusapoteket i Skellefteå är målet att kunden ska expedieras inom tio minuter. Hur man lyckas kan avläsas i fikarummet där resultatet redovisas på en vägg i stapeldiagrammets form. Gröna staplar då målet uppfyllts, röda staplar innebär att det inte blev någon tårta den månaden.
? Men någon i personalen anmärkte att det borde vara tvärtom; tårta när vi inte nått målet, eftersom röd stapel innebär att arbetsbördan varit stor, berättar Jan-Erik Ögren medan han visar mig runt i apotekets lokaler.
Väl förberedd
Efter rundvandringen stänger vi in oss i ett spartanskt möblerat kontorsrum för den här intervjun. Jag borde vara väl förberedd. Jan-Erik Ögren har nämligen sänt mig 25 handskrivna ark med en kortversion av sin livshistoria.
? Du jag skriver ned lite om mig själv och skickar dig, så har du lite bakgrund när du kommer, säger han när vi bokar in mötet.
Dagen efter ligger arken i faxen.
Beskrivningen ?Han sitter inte fast?, från en kollega inom Apotekarsocieteten i vars styrelse Jan-Erik Ögren suttit, stämmer troligen.
Steget mellan ord och handling verkar kort för denne skellefte-bo som, förutom några år i Boden direkt efter apotekarexamen 1966, blivit hemorten trogen.
? Min chef där, Göran Pettersson, som för övrigt är en av mina förebilder, sa att man borde byta jobb vart femte år.
Just det rådet har Jan-Erik Ögren alltså inte följt. Efter tre år i Boden återvände han till sitt elevapotek Nordstjärnan i Skellefteå, för att några år senare bli chef för sjukhusapoteket som öppnades 1972. Där har han blivit kvar. Det har inte varit nödvändigt att byta jobb för att utvecklas och få nya utmaningar konstaterar han, när han nu ser tillbaka på sina nästan fyrtio yrkesverksamma år.
? Men ett av de råd jag följt var att vi skulle publicera vad vi gjort.
Bland det första som Jan-Erik Ögren publicerade var en undersökning om hur mycket tid farmacevterna i Boden lade ned på att ringa till läkare för att kolla upp vad som stod på recepten. Han skrev om studien i Svensk farmacevtisk tidskrift (nuvarande Läkemedelsvärlden). Studien blev också en nyhetsartikel i Norrländska Socialdemokraten, då med rubriken ?Läkarna skriver hafsigt och slafsigt?. En aning tillspetsat och inte den rubrik Jan-Erik Ögren själv skulle ha valt.
? Men hellre en lite hårt dragen rubrik så artikeln blir läst, säger han.
Att sprida och förmedla läkemedelskunskap via media är en av farmacevter allt för illa utnyttjad möjlighet tycker Jan-Erik Ögren. Som dock själv är ett lysande undantag.
? Samtidigt med att man får ut viktig information är det också en betydelsefull del i synliggörandet av farmacevtens yrkesroll i förhållande till närliggande professioner.
Välkänd profil
Han har blivit en välkänd profil i de lokala medierna och tillhör en av de få apotekare som haft en egen spalt under rubriken ?Fråga apotekarn? i lokaltidningen. Något som ju vanligtvis är läkarens revir.
Om hur man får genomslag och utrymme i media har han nu skrivit en handbok tillsammans med ett par likasinnade kollegor i Föreningen för läkemedelsinformation, en förening inom Apotekarsocieteten som Jan-Erik Ögren var med och bildade.
Han har också medverkat i bland annat Nationalencyklopedin, Läkemedelsboken och i Nepi-skrifter. Den senaste Nepi-skriften handlar om utsättning av läkemedel ?kliniskt viktigt men praktiskt svårt? som han gjort tillsammans med professor Kurt Boman.
Jan-Erik Ögren går i pension vid årsskiftet så det ter sig naturligt att mycket av vårt samtal handlar om utvecklingen under de år han arbetat inom farmacin. Och han berättar gärna, mycket och livfullt och är ännu en i raden av västerbottningar som punkterar myten om norrlänningens tystlåtenhet. På den bandade intervjun finns inte några enstaviga svar.
Han berättar om kunden som ringde upp honom och påpekade att man glömt skriva ?plassebo? på burken. Om kunden hade rätt eller om burken innehöll vad det stod på etiketten har han glömt. Men det hände på 60-talet att läkare skrev ut placebo vilket också skrevs på etiketten tillsammans med det påstådda läkemedelsnamnet.
? Jag tycker vi utvecklat apoteksarbetet och farmacin mycket under de senaste trettio åren.
Och då tänker han kanske inte främst på de tidigare placeboförskrivningarna.
När jag ber honom nämna något som haft avgörande betydelse nämner han utan att tveka förstatligandet av apoteksverksamheten.
? Jag tror det var bra, bland annat för att det blev en mycket jämnare standard på apoteken. När jag började arbeta i slutet av 60-talet kunde den vara väldigt skiftande. Naturligtvis har monopolet också sina begränsningar, men jag tycker inte att den här verksamheten ska behöva vara utelämnad åt privata intressen.
Självständigare apotekare
Förstatligandet innebar också att apotekarna blev självständigare i förhållande till de andra intressenterna, anser han.
? På den privata tiden var ju apotekaren indirekt beroende av läkarens förskrivning vilket gjorde det svårt att diskutera och ifrågasätta den. Men nu fick vi en möjlighet att bygga upp ett helt annat samarbete med de andra professionerna.
Det samarbetet har Jan-Erik Ögren, sedan han 1970 blev Västerbottens läkemedelskommittés (ständige?) sekreterare, drivit med emfas.
? Vår kommitté var den första, tror jag, där också öppenvården kom med. Vi sa att eftersom merparten av alla läkemedel används inom öppenvård var det viktigt med ett bra samspel mellan öppen- och slutenvården. Det var ju samma patienter.
Ett tidigt resultat av läkemedelskommitténs bildande var också att läkemedelskonsulenternas besök organiserades via kommittén.
Satte egenvården på pränt
Egenvården har varit ett av Jan-Erik Ögrens stora engagemang. Det som satte honom på spåret var när Sveriges förste professor i socialmedicin, Gösta Tibblin, installerades 1975. Hans installationstal ?Vem är egenvårdens värd och vad är den värd? gjorde honom intresserad av ämnet.
? I sitt tal gick Tibblin tillbaka till 1700-talets mitt då det fanns en doktor och åtta sängplatser från Nordmaling till Kiruna. På den tiden var man helt enkelt tvungen att utveckla en viss egenvård eller dö. Det här vetandet hade funnits i generationer men på 70-talet med stora folkomflyttningar och ingen mamma eller farmor att visa prickarna för började folk springa till läkaren istället.
? Då var vi en apoteksgrupp som började samla in vilka frågor och vilka svar man fick på apotek och barnmottagningar när det gällde enklare åkommor.
Jan-Erik Ögren sammanställde materialet. Det var ett ganska oansenligt häfte på 20 sidor som, på grund av sitt röda omslag, internt gick under namnet ?Ögrens lilla röda? och trycktes i 3000 exemplar.
Upplagan tog slut på ett kick.
Den nionde upplagan har nu tryckts och häftet har blivit en handbok på nästan 200 sidor med en upplaga på 78 000.
Råd om utsättning
Det senaste projektet signerat Jan-Erik Ögren går under arbetsnamnet ?FAS-UT? och är en följd av det intresse som Nepi-skriften om problem vid utsättning rönt.
? I Västerbottens läkemedelskommitté har vi beslutat oss för att ta fram konkreta råd för utsättning av läkemedel. Att driva den frågan känns idag lika viktig som det var för 25 år sedan att dra igång egenvårdsprojektet.
? Ibland skulle det faktiskt vara bättre att försöka sätta ut ett medel än att försöka lappa ihop den biverkan som det ena medlet ger med ett annat läkemedel. Speciellt inom äldreomsorgen kan man driva de här frågorna eftersom man har en god tillsyn och därför kan följa upp när man minskar eller förändrar en dosering.
Fortsätter gärna
Även om Jan-Erik Ögren till årsskiftet lämnar jobbet som apotekschef har han inga planer på att pensionera sig från sitt engagemang i läkemedelsfrågor.
? Vill dom ha mig så fortsätter jag i läkemedelskommittén. Jag vill vara med och driva utsättningsdelen ett tag till och så vill jag givetvis vara med och utvärdera vår kampanj ?Färre piller till mera nytta?.
Kampanjen som startade i februari är en lokal variant av den samsyn mellan professionerna som ABLA-projektet arbetar med på nationell nivå.
Jan-Erik Ögren beskriver kampanjen som ett brett samarbete, även pensionärs- och patientföreningar är engagerade.
? Tanken är att det är bättre att många förändrar sig lite, än några få mycket.
Den kampanjen liksom många andra är varianter på ett tema som följt Jan-Erik Ögren under hela karriären.
? Det gäller att med en dåres envishet driva frågorna och återkommande repetera vad det handlar om.
Men även om farmacin kommer att hålla Jan-Erik Ögren fortsatt sysselsatt blir det ännu mer tid över till hans idag särklass största fritidsintresse ? barnbarnen.
Dagen innan har han varit på besök i ett av barnbarnens klasser och tittat på teater. Och så hänger sig Jan-Erik Ögren en god stund åt att ? så ohämmat som bara mor- och far-föräldrar kan ? berätta om sina fantastiska barnbarns bravader.
? En av mina stora uppgifter tycker jag är att berömma barnbarnen och ge dem självförtroende.
Rekord i autografer
Avkopplande är det också att sitta med autografsamlingen som är så stor att Jan-Erik Ögren under några år på 80-talet fanns med i Guinness rekord för största samlingen världsstjärnor.
Den senaste är den holländska cyklisten Leonien Zijlaard-Van Moorsel som vunnit tre OS-guld.
I jakten på stjärnorna har Jan-Erik Ögren ohämmat använt sig av påtryckningar, även Åke Hallman (omtalad chef för Apoteksbolaget) har bidragit med en galoppryttare.
? Alla har ju känt till mitt intresse. Har ni inte en pappersbit ? be dom skriva på armen har jag sagt; jag ordnar med transplantation.
Cirka 4 000 autografer finns nu i samlingen ? alla på papper.
Han blev kvar
utan att sitta fast
På sjukhusapoteket i Skellefteå är målet att kunden ska expedieras inom tio minuter. Hur man lyckas kan avläsas i fikarummet där resultatet redovisas på en vägg i stapeldiagrammets form. Gröna staplar då målet uppfyllts, röda staplar innebär att det inte blev någon tårta den månaden.
? Men någon i personalen anmärkte att det borde vara tvärtom; tårta när vi inte nått målet, eftersom röd stapel innebär att arbetsbördan varit stor, berättar Jan-Erik Ögren medan han visar mig runt i apotekets lokaler.
Väl förberedd
Efter rundvandringen stänger vi in oss i ett spartanskt möblerat kontorsrum för den här intervjun. Jag borde vara väl förberedd. Jan-Erik Ögren har nämligen sänt mig 25 handskrivna ark med en kortversion av sin livshistoria.
? Du jag skriver ned lite om mig själv och skickar dig, så har du lite bakgrund när du kommer, säger han när vi bokar in mötet.
Dagen efter ligger arken i faxen.
Beskrivningen ?Han sitter inte fast?, från en kollega inom Apotekarsocieteten i vars styrelse Jan-Erik Ögren suttit, stämmer troligen.
Steget mellan ord och handling verkar kort för denne skellefte-bo som, förutom några år i Boden direkt efter apotekarexamen 1966, blivit hemorten trogen.
? Min chef där, Göran Pettersson, som för övrigt är en av mina förebilder, sa att man borde byta jobb vart femte år.
Just det rådet har Jan-Erik Ögren alltså inte följt. Efter tre år i Boden återvände han till sitt elevapotek Nordstjärnan i Skellefteå, för att några år senare bli chef för sjukhusapoteket som öppnades 1972. Där har han blivit kvar. Det har inte varit nödvändigt att byta jobb för att utvecklas och få nya utmaningar konstaterar han, när han nu ser tillbaka på sina nästan fyrtio yrkesverksamma år.
? Men ett av de råd jag följt var att vi skulle publicera vad vi gjort.
Bland det första som Jan-Erik Ögren publicerade var en undersökning om hur mycket tid farmacevterna i Boden lade ned på att ringa till läkare för att kolla upp vad som stod på recepten. Han skrev om studien i Svensk farmacevtisk tidskrift (nuvarande Läkemedelsvärlden). Studien blev också en nyhetsartikel i Norrländska Socialdemokraten, då med rubriken ?Läkarna skriver hafsigt och slafsigt?. En aning tillspetsat och inte den rubrik Jan-Erik Ögren själv skulle ha valt.
? Men hellre en lite hårt dragen rubrik så artikeln blir läst, säger han.
Att sprida och förmedla läkemedelskunskap via media är en av farmacevter allt för illa utnyttjad möjlighet tycker Jan-Erik Ögren. Som dock själv är ett lysande undantag.
? Samtidigt med att man får ut viktig information är det också en betydelsefull del i synliggörandet av farmacevtens yrkesroll i förhållande till närliggande professioner.
Välkänd profil
Han har blivit en välkänd profil i de lokala medierna och tillhör en av de få apotekare som haft en egen spalt under rubriken ?Fråga apotekarn? i lokaltidningen. Något som ju vanligtvis är läkarens revir.
Om hur man får genomslag och utrymme i media har han nu skrivit en handbok tillsammans med ett par likasinnade kollegor i Föreningen för läkemedelsinformation, en förening inom Apotekarsocieteten som Jan-Erik Ögren var med och bildade.
Han har också medverkat i bland annat Nationalencyklopedin, Läkemedelsboken och i Nepi-skrifter. Den senaste Nepi-skriften handlar om utsättning av läkemedel ?kliniskt viktigt men praktiskt svårt? som han gjort tillsammans med professor Kurt Boman.
Jan-Erik Ögren går i pension vid årsskiftet så det ter sig naturligt att mycket av vårt samtal handlar om utvecklingen under de år han arbetat inom farmacin. Och han berättar gärna, mycket och livfullt och är ännu en i raden av västerbottningar som punkterar myten om norrlänningens tystlåtenhet. På den bandade intervjun finns inte några enstaviga svar.
Han berättar om kunden som ringde upp honom och påpekade att man glömt skriva ?plassebo? på burken. Om kunden hade rätt eller om burken innehöll vad det stod på etiketten har han glömt. Men det hände på 60-talet att läkare skrev ut placebo vilket också skrevs på etiketten tillsammans med det påstådda läkemedelsnamnet.
? Jag tycker vi utvecklat apoteksarbetet och farmacin mycket under de senaste trettio åren.
Och då tänker han kanske inte främst på de tidigare placeboförskrivningarna.
När jag ber honom nämna något som haft avgörande betydelse nämner han utan att tveka förstatligandet av apoteksverksamheten.
? Jag tror det var bra, bland annat för att det blev en mycket jämnare standard på apoteken. När jag började arbeta i slutet av 60-talet kunde den vara väldigt skiftande. Naturligtvis har monopolet också sina begränsningar, men jag tycker inte att den här verksamheten ska behöva vara utelämnad åt privata intressen.
Självständigare apotekare
Förstatligandet innebar också att apotekarna blev självständigare i förhållande till de andra intressenterna, anser han.
? På den privata tiden var ju apotekaren indirekt beroende av läkarens förskrivning vilket gjorde det svårt att diskutera och ifrågasätta den. Men nu fick vi en möjlighet att bygga upp ett helt annat samarbete med de andra professionerna.
Det samarbetet har Jan-Erik Ögren, sedan han 1970 blev Västerbottens läkemedelskommittés (ständige?) sekreterare, drivit med emfas.
? Vår kommitté var den första, tror jag, där också öppenvården kom med. Vi sa att eftersom merparten av alla läkemedel används inom öppenvård var det viktigt med ett bra samspel mellan öppen- och slutenvården. Det var ju samma patienter.
Ett tidigt resultat av läkemedelskommitténs bildande var också att läkemedelskonsulenternas besök organiserades via kommittén.
Satte egenvården på pränt
Egenvården har varit ett av Jan-Erik Ögrens stora engagemang. Det som satte honom på spåret var när Sveriges förste professor i socialmedicin, Gösta Tibblin, installerades 1975. Hans installationstal ?Vem är egenvårdens värd och vad är den värd? gjorde honom intresserad av ämnet.
? I sitt tal gick Tibblin tillbaka till 1700-talets mitt då det fanns en doktor och åtta sängplatser från Nordmaling till Kiruna. På den tiden var man helt enkelt tvungen att utveckla en viss egenvård eller dö. Det här vetandet hade funnits i generationer men på 70-talet med stora folkomflyttningar och ingen mamma eller farmor att visa prickarna för började folk springa till läkaren istället.
? Då var vi en apoteksgrupp som började samla in vilka frågor och vilka svar man fick på apotek och barnmottagningar när det gällde enklare åkommor.
Jan-Erik Ögren sammanställde materialet. Det var ett ganska oansenligt häfte på 20 sidor som, på grund av sitt röda omslag, internt gick under namnet ?Ögrens lilla röda? och trycktes i 3000 exemplar.
Upplagan tog slut på ett kick.
Den nionde upplagan har nu tryckts och häftet har blivit en handbok på nästan 200 sidor med en upplaga på 78 000.
Råd om utsättning
Det senaste projektet signerat Jan-Erik Ögren går under arbetsnamnet ?FAS-UT? och är en följd av det intresse som Nepi-skriften om problem vid utsättning rönt.
? I Västerbottens läkemedelskommitté har vi beslutat oss för att ta fram konkreta råd för utsättning av läkemedel. Att driva den frågan känns idag lika viktig som det var för 25 år sedan att dra igång egenvårdsprojektet.
? Ibland skulle det faktiskt vara bättre att försöka sätta ut ett medel än att försöka lappa ihop den biverkan som det ena medlet ger med ett annat läkemedel. Speciellt inom äldreomsorgen kan man driva de här frågorna eftersom man har en god tillsyn och därför kan följa upp när man minskar eller förändrar en dosering.
Fortsätter gärna
Även om Jan-Erik Ögren till årsskiftet lämnar jobbet som apotekschef har han inga planer på att pensionera sig från sitt engagemang i läkemedelsfrågor.
? Vill dom ha mig så fortsätter jag i läkemedelskommittén. Jag vill vara med och driva utsättningsdelen ett tag till och så vill jag givetvis vara med och utvärdera vår kampanj ?Färre piller till mera nytta?.
Kampanjen som startade i februari är en lokal variant av den samsyn mellan professionerna som ABLA-projektet arbetar med på nationell nivå.
Jan-Erik Ögren beskriver kampanjen som ett brett samarbete, även pensionärs- och patientföreningar är engagerade.
? Tanken är att det är bättre att många förändrar sig lite, än några få mycket.
Den kampanjen liksom många andra är varianter på ett tema som följt Jan-Erik Ögren under hela karriären.
? Det gäller att med en dåres envishet driva frågorna och återkommande repetera vad det handlar om.
Men även om farmacin kommer att hålla Jan-Erik Ögren fortsatt sysselsatt blir det ännu mer tid över till hans idag särklass största fritidsintresse ? barnbarnen.
Dagen innan har han varit på besök i ett av barnbarnens klasser och tittat på teater. Och så hänger sig Jan-Erik Ögren en god stund åt att ? så ohämmat som bara mor- och far-föräldrar kan ? berätta om sina fantastiska barnbarns bravader.
? En av mina stora uppgifter tycker jag är att berömma barnbarnen och ge dem självförtroende.
Rekord i autografer
Avkopplande är det också att sitta med autografsamlingen som är så stor att Jan-Erik Ögren under några år på 80-talet fanns med i Guinness rekord för största samlingen världsstjärnor.
Den senaste är den holländska cyklisten Leonien Zijlaard-Van Moorsel som vunnit tre OS-guld.
I jakten på stjärnorna har Jan-Erik Ögren ohämmat använt sig av påtryckningar, även Åke Hallman (omtalad chef för Apoteksbolaget) har bidragit med en galoppryttare.
? Alla har ju känt till mitt intresse. Har ni inte en pappersbit ? be dom skriva på armen har jag sagt; jag ordnar med transplantation.
Cirka 4 000 autografer finns nu i samlingen ? alla på papper.
Därför gillar Nalle Puh hyaluronsyra
Uppfinningsrikedomen vad gäller garnityr förefaller outtömlig på krogarna, och allt oftare tvingas man till ett längre parti plockepinn innan man äntligen kommer fram eller ner till maten. Samtidigt har två klassiska garneringar fullkomligt försvunnit från borden: de små kvistarna kruslockig persilja som förr bildade en raffinerad kontrast mot smörfatets gyllengula konkylier, och tuppkammarna som uppträdda på en hatelett elegant prydde förnämligare köttanrättningar.
Persiljan försvann när smöret ersattes med margarin, vilket är förståeligt; det är svårt att uppamma tillräcklig entusiasm för det fadda, bleka, veganska fettsurrogatet för att vilja smycka det med fräsch grönska. Men vad är anledningen till att tuppkammarna försvunnit?
I en tidigare artikel berättade jag om tixotropa (?beröringsföränderliga?) vätskor, vätskor som blir mer lättflytande när de utsätts för skjuvkrafter, det vill säga när vätskelagren tvingas glida över varandra. Till dessa vätskor hör, som jag påpekade, just margarin, vilket gör margarinet bredbart (men knappast ätbart). Men hit hör även ledvätskan, och det som gör ledvätskan tixotrop är dess innehåll av hyaluronsyra (eller egentligen ett salt, hyaluronan): jättemolekyler som består av en enda oerhört lång kedja med sisådär 5000 kolhydratgrupper, omväxlande N-acetylglukosamin och glukuronsyra, fästad vid en snutt protein. Den effektiva volym en sådan lång molekyl sveper över i en vattenlösning är ungefär 1000 gånger större än molekylens egen volym. Man kan föreställa sig hyaluronsyramolekylen som en ?trädgren?: ett antal sådana ?trädgrenar?, hyaluronsyramolekyler, kommer att bilda en ?trädkrona? vars volym är mycket större än ?trädgrenarnas? sammantagna volym. Små molekyler som vattenmolekyler kan röra sig fritt ut och in genom ?grenverket?, ungefär som gråsparvar och talgoxar i ett verkligt grenverk. När vätskan är i vila bildar hyaluronsyramolekylerna alltså stora, trassliga, vattenfyllda nystan, och ledvätskan är närmast geléartad; när vi rör på leden kammas nystanen ut, och därmed blir det lätt för vätskeskikten att glida över varandra.
Men de stora, trassliga, vattenfyllda nystanen eller ?trädkronorna? av hyaluronsyra utgör naturligtvis också alldeles förträffliga stötdämpare, liksom en verklig trädkrona utgör en förträfflig stötdämpare. En Biggles och hans kamrater har goda chanser att komma oskadda från en korrekt genomförd nödlandning i trädtopparna, och en Nalle Puh kan slippa undan med blotta förskräckelsen (samt en del taggar från den slutliga landningsplatsen, en gultörnebuske) från sitt äventyrliga honungsletande medelst klättring i ek. Hyaluronsyra förekommer därför inte bara i ledvätskan, utan även i strukturer som behöver en viss elasticitet för att vara motståndskraftiga mot mekanisk skada: kärlväggarna och navelsträngen ? samt ögat.
Hyalos är det grekiska ordet för glas, och glaskroppen består till stor del av just hyaluronsyra. Det är hyaluronsyran som ger glaskroppen dess tämligen manetliknande konsistens, så behaglig för gommen när man under avnjutandet av lammskalle tuggar på det tillhörande ögat, gärna brännvinsdoppat. (Fast den yppersta delikatessen vad ett fåröga beträffar är faktiskt själva irisen.) Och hyaluronsyran har även en viktig användning inom ögonkirurgin: när man opererar patienter för grå starr (en grumling av linsen orsakad av ålder eller diabetes eller annat, vilken får linsen att glittra som fallande vatten; därav den medicinska termen katarakt, vattenfall) sprutar man in hyaluronsyra i den främre kammaren för att hålla den utspänd under ingreppet.
Det är följaktligen stor medicinsk efterfrågan på hyaluronsyra, och det är här det klassiska kökets garnityranspråk fått vika för läkekonstens mer omedelbara och tvingande krav. Hyaluronsyra är nämligen även det som ger tuppkammar spänst (till hönan Agdas och andra pullors förtjusning), och den viktigaste källan till den medicinskt åtråvärda hyaluronsyran är just tuppkammar. Hönserier världen över klipper alltså av tuppkammarna och skickar dem till läkemedelsindustrin, till fromma för bland annat patienter med grå starr. Hateletterna ligger oanvända i kökslådorna, men tuppkammar är fortfarande en fröjd för ögat.
Därför gillar Nalle Puh hyaluronsyra
Uppfinningsrikedomen vad gäller garnityr förefaller outtömlig på krogarna, och allt oftare tvingas man till ett längre parti plockepinn innan man äntligen kommer fram eller ner till maten. Samtidigt har två klassiska garneringar fullkomligt försvunnit från borden: de små kvistarna kruslockig persilja som förr bildade en raffinerad kontrast mot smörfatets gyllengula konkylier, och tuppkammarna som uppträdda på en hatelett elegant prydde förnämligare köttanrättningar.
Persiljan försvann när smöret ersattes med margarin, vilket är förståeligt; det är svårt att uppamma tillräcklig entusiasm för det fadda, bleka, veganska fettsurrogatet för att vilja smycka det med fräsch grönska. Men vad är anledningen till att tuppkammarna försvunnit?
I en tidigare artikel berättade jag om tixotropa (?beröringsföränderliga?) vätskor, vätskor som blir mer lättflytande när de utsätts för skjuvkrafter, det vill säga när vätskelagren tvingas glida över varandra. Till dessa vätskor hör, som jag påpekade, just margarin, vilket gör margarinet bredbart (men knappast ätbart). Men hit hör även ledvätskan, och det som gör ledvätskan tixotrop är dess innehåll av hyaluronsyra (eller egentligen ett salt, hyaluronan): jättemolekyler som består av en enda oerhört lång kedja med sisådär 5000 kolhydratgrupper, omväxlande N-acetylglukosamin och glukuronsyra, fästad vid en snutt protein. Den effektiva volym en sådan lång molekyl sveper över i en vattenlösning är ungefär 1000 gånger större än molekylens egen volym. Man kan föreställa sig hyaluronsyramolekylen som en ?trädgren?: ett antal sådana ?trädgrenar?, hyaluronsyramolekyler, kommer att bilda en ?trädkrona? vars volym är mycket större än ?trädgrenarnas? sammantagna volym. Små molekyler som vattenmolekyler kan röra sig fritt ut och in genom ?grenverket?, ungefär som gråsparvar och talgoxar i ett verkligt grenverk. När vätskan är i vila bildar hyaluronsyramolekylerna alltså stora, trassliga, vattenfyllda nystan, och ledvätskan är närmast geléartad; när vi rör på leden kammas nystanen ut, och därmed blir det lätt för vätskeskikten att glida över varandra.
Men de stora, trassliga, vattenfyllda nystanen eller ?trädkronorna? av hyaluronsyra utgör naturligtvis också alldeles förträffliga stötdämpare, liksom en verklig trädkrona utgör en förträfflig stötdämpare. En Biggles och hans kamrater har goda chanser att komma oskadda från en korrekt genomförd nödlandning i trädtopparna, och en Nalle Puh kan slippa undan med blotta förskräckelsen (samt en del taggar från den slutliga landningsplatsen, en gultörnebuske) från sitt äventyrliga honungsletande medelst klättring i ek. Hyaluronsyra förekommer därför inte bara i ledvätskan, utan även i strukturer som behöver en viss elasticitet för att vara motståndskraftiga mot mekanisk skada: kärlväggarna och navelsträngen ? samt ögat.
Hyalos är det grekiska ordet för glas, och glaskroppen består till stor del av just hyaluronsyra. Det är hyaluronsyran som ger glaskroppen dess tämligen manetliknande konsistens, så behaglig för gommen när man under avnjutandet av lammskalle tuggar på det tillhörande ögat, gärna brännvinsdoppat. (Fast den yppersta delikatessen vad ett fåröga beträffar är faktiskt själva irisen.) Och hyaluronsyran har även en viktig användning inom ögonkirurgin: när man opererar patienter för grå starr (en grumling av linsen orsakad av ålder eller diabetes eller annat, vilken får linsen att glittra som fallande vatten; därav den medicinska termen katarakt, vattenfall) sprutar man in hyaluronsyra i den främre kammaren för att hålla den utspänd under ingreppet.
Det är följaktligen stor medicinsk efterfrågan på hyaluronsyra, och det är här det klassiska kökets garnityranspråk fått vika för läkekonstens mer omedelbara och tvingande krav. Hyaluronsyra är nämligen även det som ger tuppkammar spänst (till hönan Agdas och andra pullors förtjusning), och den viktigaste källan till den medicinskt åtråvärda hyaluronsyran är just tuppkammar. Hönserier världen över klipper alltså av tuppkammarna och skickar dem till läkemedelsindustrin, till fromma för bland annat patienter med grå starr. Hateletterna ligger oanvända i kökslådorna, men tuppkammar är fortfarande en fröjd för ögat.
Därför gillar Nalle Puh hyaluronsyra
Uppfinningsrikedomen vad gäller garnityr förefaller outtömlig på krogarna, och allt oftare tvingas man till ett längre parti plockepinn innan man äntligen kommer fram eller ner till maten. Samtidigt har två klassiska garneringar fullkomligt försvunnit från borden: de små kvistarna kruslockig persilja som förr bildade en raffinerad kontrast mot smörfatets gyllengula konkylier, och tuppkammarna som uppträdda på en hatelett elegant prydde förnämligare köttanrättningar.
Persiljan försvann när smöret ersattes med margarin, vilket är förståeligt; det är svårt att uppamma tillräcklig entusiasm för det fadda, bleka, veganska fettsurrogatet för att vilja smycka det med fräsch grönska. Men vad är anledningen till att tuppkammarna försvunnit?
I en tidigare artikel berättade jag om tixotropa (?beröringsföränderliga?) vätskor, vätskor som blir mer lättflytande när de utsätts för skjuvkrafter, det vill säga när vätskelagren tvingas glida över varandra. Till dessa vätskor hör, som jag påpekade, just margarin, vilket gör margarinet bredbart (men knappast ätbart). Men hit hör även ledvätskan, och det som gör ledvätskan tixotrop är dess innehåll av hyaluronsyra (eller egentligen ett salt, hyaluronan): jättemolekyler som består av en enda oerhört lång kedja med sisådär 5000 kolhydratgrupper, omväxlande N-acetylglukosamin och glukuronsyra, fästad vid en snutt protein. Den effektiva volym en sådan lång molekyl sveper över i en vattenlösning är ungefär 1000 gånger större än molekylens egen volym. Man kan föreställa sig hyaluronsyramolekylen som en ?trädgren?: ett antal sådana ?trädgrenar?, hyaluronsyramolekyler, kommer att bilda en ?trädkrona? vars volym är mycket större än ?trädgrenarnas? sammantagna volym. Små molekyler som vattenmolekyler kan röra sig fritt ut och in genom ?grenverket?, ungefär som gråsparvar och talgoxar i ett verkligt grenverk. När vätskan är i vila bildar hyaluronsyramolekylerna alltså stora, trassliga, vattenfyllda nystan, och ledvätskan är närmast geléartad; när vi rör på leden kammas nystanen ut, och därmed blir det lätt för vätskeskikten att glida över varandra.
Men de stora, trassliga, vattenfyllda nystanen eller ?trädkronorna? av hyaluronsyra utgör naturligtvis också alldeles förträffliga stötdämpare, liksom en verklig trädkrona utgör en förträfflig stötdämpare. En Biggles och hans kamrater har goda chanser att komma oskadda från en korrekt genomförd nödlandning i trädtopparna, och en Nalle Puh kan slippa undan med blotta förskräckelsen (samt en del taggar från den slutliga landningsplatsen, en gultörnebuske) från sitt äventyrliga honungsletande medelst klättring i ek. Hyaluronsyra förekommer därför inte bara i ledvätskan, utan även i strukturer som behöver en viss elasticitet för att vara motståndskraftiga mot mekanisk skada: kärlväggarna och navelsträngen ? samt ögat.
Hyalos är det grekiska ordet för glas, och glaskroppen består till stor del av just hyaluronsyra. Det är hyaluronsyran som ger glaskroppen dess tämligen manetliknande konsistens, så behaglig för gommen när man under avnjutandet av lammskalle tuggar på det tillhörande ögat, gärna brännvinsdoppat. (Fast den yppersta delikatessen vad ett fåröga beträffar är faktiskt själva irisen.) Och hyaluronsyran har även en viktig användning inom ögonkirurgin: när man opererar patienter för grå starr (en grumling av linsen orsakad av ålder eller diabetes eller annat, vilken får linsen att glittra som fallande vatten; därav den medicinska termen katarakt, vattenfall) sprutar man in hyaluronsyra i den främre kammaren för att hålla den utspänd under ingreppet.
Det är följaktligen stor medicinsk efterfrågan på hyaluronsyra, och det är här det klassiska kökets garnityranspråk fått vika för läkekonstens mer omedelbara och tvingande krav. Hyaluronsyra är nämligen även det som ger tuppkammar spänst (till hönan Agdas och andra pullors förtjusning), och den viktigaste källan till den medicinskt åtråvärda hyaluronsyran är just tuppkammar. Hönserier världen över klipper alltså av tuppkammarna och skickar dem till läkemedelsindustrin, till fromma för bland annat patienter med grå starr. Hateletterna ligger oanvända i kökslådorna, men tuppkammar är fortfarande en fröjd för ögat.
Första medlet mot hemofili utan tillsatt plasmaprotein snart på marknaden
Medlet är en vidareutveckling av de rekombinantframställda koagulationsfaktor VIII-koncentrat som funnits på marknaden sedan tidigt 1990-tal.
Risken för blodsmitta, exempelvis hiv eller hepatit, elimineras nu helt tack vare frånvaron av plasmaproteiner. Men redan hos de befintliga rekombinanta medlen är denna risk reducerad till i princip noll. Effektmässigt skiljer sig heller inte Advate från de andra moderna medlen.
? Dagens läkemedel är redan extremt säkra, fördelen med Advate ligger främst på det psykologiska planet. Man ska i och för sig inte underskatta denna effekt och teoretiskt är nu säkerhetsmarginalen höjd ytterligare, säger Erik Berntorp, professor och sektionschef vid enheten för koagulationssjukdomar på sjukhuset MAS i Malmö.
Oklart om risk för antikroppar
Efter hiv-katastrofen, då omkring 100 personer smittades via plasmabaserade koagulationsläkemedel i Sverige, har patientgrupper tryckt på för att få industrin att ta fram helt plasmafria hemofilimedel.
När smittorisken eliminerats återstår ett överskuggande problem med läkemedlen mot blödarsjuka ? risken för bildning av antikroppar mot koagulationsfaktorn man tillfört (antikoagulans). Ungefär 30 procent av patienterna drabbas och i hälften av dessa fall leder det till större, kvarstående problem som omöjliggör fortsatt behandling med den aktuella faktorn. Dessa patienter är hänvisade till ett antal mer eller mindre experimentella behandlingsmetoder.
? Det har funnits en rädsla för att rekombinantläkemedlen generellt ger en ökad risk för antikroppsbildning jämfört med de äldre medlen. Ingen vet riktigt säkert om så är fallet, uppgifterna är motstridiga. Typen av blödarsjuka och andra ärftliga faktorer påverkar också risken för antikroppsbildning, säger Erik Berntorp.
Genombrott på 90-talet
Det stora genombrottet i behandlingen av blödarsjuka kom när de rekombinanta medlen gjorde sitt intåg i början 1990-talet.
? Risken för blodsmitta har som sagt försvunnit, dessutom är tillgången på läkemedel bättre än förut, eftersom antalet tillgängliga blodgivare inte längre är en begränsande faktor. Den nya behandlingen är också enklare såtillvida att mindre volymer injiceras. Baksidan är allt dyrare läkemedel.
? När det gäller Advate är förstås frågan om vinsten på det psykologiska planet motiverar ett högre pris. Det ligger ett stort ansvar på oss specialistläkare att använda läkemedlet på ett kostnadsmässigt optimerat sätt.
Första medlet mot hemofili utan tillsatt plasmaprotein snart på marknaden
Medlet är en vidareutveckling av de rekombinantframställda koagulationsfaktor VIII-koncentrat som funnits på marknaden sedan tidigt 1990-tal.
Risken för blodsmitta, exempelvis hiv eller hepatit, elimineras nu helt tack vare frånvaron av plasmaproteiner. Men redan hos de befintliga rekombinanta medlen är denna risk reducerad till i princip noll. Effektmässigt skiljer sig heller inte Advate från de andra moderna medlen.
? Dagens läkemedel är redan extremt säkra, fördelen med Advate ligger främst på det psykologiska planet. Man ska i och för sig inte underskatta denna effekt och teoretiskt är nu säkerhetsmarginalen höjd ytterligare, säger Erik Berntorp, professor och sektionschef vid enheten för koagulationssjukdomar på sjukhuset MAS i Malmö.
Oklart om risk för antikroppar
Efter hiv-katastrofen, då omkring 100 personer smittades via plasmabaserade koagulationsläkemedel i Sverige, har patientgrupper tryckt på för att få industrin att ta fram helt plasmafria hemofilimedel.
När smittorisken eliminerats återstår ett överskuggande problem med läkemedlen mot blödarsjuka ? risken för bildning av antikroppar mot koagulationsfaktorn man tillfört (antikoagulans). Ungefär 30 procent av patienterna drabbas och i hälften av dessa fall leder det till större, kvarstående problem som omöjliggör fortsatt behandling med den aktuella faktorn. Dessa patienter är hänvisade till ett antal mer eller mindre experimentella behandlingsmetoder.
? Det har funnits en rädsla för att rekombinantläkemedlen generellt ger en ökad risk för antikroppsbildning jämfört med de äldre medlen. Ingen vet riktigt säkert om så är fallet, uppgifterna är motstridiga. Typen av blödarsjuka och andra ärftliga faktorer påverkar också risken för antikroppsbildning, säger Erik Berntorp.
Genombrott på 90-talet
Det stora genombrottet i behandlingen av blödarsjuka kom när de rekombinanta medlen gjorde sitt intåg i början 1990-talet.
? Risken för blodsmitta har som sagt försvunnit, dessutom är tillgången på läkemedel bättre än förut, eftersom antalet tillgängliga blodgivare inte längre är en begränsande faktor. Den nya behandlingen är också enklare såtillvida att mindre volymer injiceras. Baksidan är allt dyrare läkemedel.
? När det gäller Advate är förstås frågan om vinsten på det psykologiska planet motiverar ett högre pris. Det ligger ett stort ansvar på oss specialistläkare att använda läkemedlet på ett kostnadsmässigt optimerat sätt.
Första medlet mot hemofili utan tillsatt plasmaprotein snart på marknaden
Medlet är en vidareutveckling av de rekombinantframställda koagulationsfaktor VIII-koncentrat som funnits på marknaden sedan tidigt 1990-tal.
Risken för blodsmitta, exempelvis hiv eller hepatit, elimineras nu helt tack vare frånvaron av plasmaproteiner. Men redan hos de befintliga rekombinanta medlen är denna risk reducerad till i princip noll. Effektmässigt skiljer sig heller inte Advate från de andra moderna medlen.
? Dagens läkemedel är redan extremt säkra, fördelen med Advate ligger främst på det psykologiska planet. Man ska i och för sig inte underskatta denna effekt och teoretiskt är nu säkerhetsmarginalen höjd ytterligare, säger Erik Berntorp, professor och sektionschef vid enheten för koagulationssjukdomar på sjukhuset MAS i Malmö.
Oklart om risk för antikroppar
Efter hiv-katastrofen, då omkring 100 personer smittades via plasmabaserade koagulationsläkemedel i Sverige, har patientgrupper tryckt på för att få industrin att ta fram helt plasmafria hemofilimedel.
När smittorisken eliminerats återstår ett överskuggande problem med läkemedlen mot blödarsjuka ? risken för bildning av antikroppar mot koagulationsfaktorn man tillfört (antikoagulans). Ungefär 30 procent av patienterna drabbas och i hälften av dessa fall leder det till större, kvarstående problem som omöjliggör fortsatt behandling med den aktuella faktorn. Dessa patienter är hänvisade till ett antal mer eller mindre experimentella behandlingsmetoder.
? Det har funnits en rädsla för att rekombinantläkemedlen generellt ger en ökad risk för antikroppsbildning jämfört med de äldre medlen. Ingen vet riktigt säkert om så är fallet, uppgifterna är motstridiga. Typen av blödarsjuka och andra ärftliga faktorer påverkar också risken för antikroppsbildning, säger Erik Berntorp.
Genombrott på 90-talet
Det stora genombrottet i behandlingen av blödarsjuka kom när de rekombinanta medlen gjorde sitt intåg i början 1990-talet.
? Risken för blodsmitta har som sagt försvunnit, dessutom är tillgången på läkemedel bättre än förut, eftersom antalet tillgängliga blodgivare inte längre är en begränsande faktor. Den nya behandlingen är också enklare såtillvida att mindre volymer injiceras. Baksidan är allt dyrare läkemedel.
? När det gäller Advate är förstås frågan om vinsten på det psykologiska planet motiverar ett högre pris. Det ligger ett stort ansvar på oss specialistläkare att använda läkemedlet på ett kostnadsmässigt optimerat sätt.
Mer diabetes med äldre hypertoniläkemedel än med nyare
Enligt nya resultat från den svenska Alpinestudien, som nyligen publicerades i Journal of Hypertension uppvisade 18 patienter i diuretikagruppen, jämfört med fem patienter i candesartangruppen, ett metabolt syndrom. Den blodtryckssänkande effekten var likvärdig mellan grupperna. Det framgår i ett pressmeddelande från Astrazeneca.
Fastenivåer av både blodsocker och insulin ökade i gruppen som fick behandling med diuretika, medan nivåerna i gruppen som fick candesartan inte påverkades. Diabetes typ 2 diagnostiserades hos totalt nio patienter, varav åtta diuretikagruppen (4,1 %) och en patient (0,5 %) i gruppen som fick candesartan.
Totalt ingick 392 patienter (medelålder 55 år, 48 procent män) i Alpinestudien som har pågått under ett år. 94 procent av patienterna hade aldrig tidigare fått blodtryckssänkande behandling.
Alpinestudien har undersökt effekterna på blodsocker, insulin, blodfetter, saltbalans samt upplevd livskvalitet vid behandling med hydroklortiazid, vid behov i kombination med atenolol. Denna behandling har jämförts med candesartan, vid behov i kombination med felodipin.
Professor Lars Hjalmar Lindholm, Umeå universitetssjukhus, har varit ansvarig prövare i Alpinestudien. Han framhåller att studien är unik genom att grupperna hållits strikt isär och att så gott som alla patienter tidigare är obehandlade för högt blodtryck. Studien bekräftar tidigare studier som klart visat förhöjd risk för diabetes när patienter med hypertoni får äldre läkemedel i form av diuretika i kombination med betablockerare.
Mer diabetes med äldre hypertoniläkemedel än med nyare
Enligt nya resultat från den svenska Alpinestudien, som nyligen publicerades i Journal of Hypertension uppvisade 18 patienter i diuretikagruppen, jämfört med fem patienter i candesartangruppen, ett metabolt syndrom. Den blodtryckssänkande effekten var likvärdig mellan grupperna. Det framgår i ett pressmeddelande från Astrazeneca.
Fastenivåer av både blodsocker och insulin ökade i gruppen som fick behandling med diuretika, medan nivåerna i gruppen som fick candesartan inte påverkades. Diabetes typ 2 diagnostiserades hos totalt nio patienter, varav åtta diuretikagruppen (4,1 %) och en patient (0,5 %) i gruppen som fick candesartan.
Totalt ingick 392 patienter (medelålder 55 år, 48 procent män) i Alpinestudien som har pågått under ett år. 94 procent av patienterna hade aldrig tidigare fått blodtryckssänkande behandling.
Alpinestudien har undersökt effekterna på blodsocker, insulin, blodfetter, saltbalans samt upplevd livskvalitet vid behandling med hydroklortiazid, vid behov i kombination med atenolol. Denna behandling har jämförts med candesartan, vid behov i kombination med felodipin.
Professor Lars Hjalmar Lindholm, Umeå universitetssjukhus, har varit ansvarig prövare i Alpinestudien. Han framhåller att studien är unik genom att grupperna hållits strikt isär och att så gott som alla patienter tidigare är obehandlade för högt blodtryck. Studien bekräftar tidigare studier som klart visat förhöjd risk för diabetes när patienter med hypertoni får äldre läkemedel i form av diuretika i kombination med betablockerare.
Mer diabetes med äldre hypertoniläkemedel än med nyare
Enligt nya resultat från den svenska Alpinestudien, som nyligen publicerades i Journal of Hypertension uppvisade 18 patienter i diuretikagruppen, jämfört med fem patienter i candesartangruppen, ett metabolt syndrom. Den blodtryckssänkande effekten var likvärdig mellan grupperna. Det framgår i ett pressmeddelande från Astrazeneca.
Fastenivåer av både blodsocker och insulin ökade i gruppen som fick behandling med diuretika, medan nivåerna i gruppen som fick candesartan inte påverkades. Diabetes typ 2 diagnostiserades hos totalt nio patienter, varav åtta diuretikagruppen (4,1 %) och en patient (0,5 %) i gruppen som fick candesartan.
Totalt ingick 392 patienter (medelålder 55 år, 48 procent män) i Alpinestudien som har pågått under ett år. 94 procent av patienterna hade aldrig tidigare fått blodtryckssänkande behandling.
Alpinestudien har undersökt effekterna på blodsocker, insulin, blodfetter, saltbalans samt upplevd livskvalitet vid behandling med hydroklortiazid, vid behov i kombination med atenolol. Denna behandling har jämförts med candesartan, vid behov i kombination med felodipin.
Professor Lars Hjalmar Lindholm, Umeå universitetssjukhus, har varit ansvarig prövare i Alpinestudien. Han framhåller att studien är unik genom att grupperna hållits strikt isär och att så gott som alla patienter tidigare är obehandlade för högt blodtryck. Studien bekräftar tidigare studier som klart visat förhöjd risk för diabetes när patienter med hypertoni får äldre läkemedel i form av diuretika i kombination med betablockerare.