Månads arkivering augusti 2003

Utan patentlagstiftning blir det ingen läkemedelsforskning. Att företagen måste ta hem dyra forsknings- och utvecklingskostnader med hjälp av patent och höga priser är en väl upprepad fras i den rika världen. Men enligt Maud Johansson, policychef på en sammanslutning av biståndsorganisationer som kallas Forum Syd, stämmer detta inte i den fattiga delen av världen.
? Det är en myt att billiga läkemedel i u-länderna skulle hindra forskningen. Det finns inga empiriska belägg för att det skulle vara så.
Hon menar att det handlar mer om pengar än om patent, även om de två självklart ofta hör ihop. Men de epidemier som plågar tredje världen kommer ofta långt ner på forskande företags prioriteringslista oavsett om det finns patenteringsmöjligheter eller ej. Enligt en rapport från brittiska regeringen 2002 har det inte kommit någon ny klass av läkemedel mot TBC på över 30 år. Läkemedelsforskningen för malaria domineras av förebyggande läkemedel till resenärer snarare än vacciner och på aidsområdet forskas det mest på den variant av sjukdomen som är vanlig inom västvärlden. Mellan 1975 och 1999 var endast 13 av

1 393 godkända läkemedel avsedda för behandling av tropiska sjukdomar.
Maud Johansson pekar också på att forskningen i den rika delen av världen har fungerat utmärkt trots att länder som Brasilien och Indien haft stora industrier för tillverkning av generiska läkemedel. För Indien var detta möjligt eftersom det tidigare inte fanns någon lag om produktpatent. Däremot skyddades tillverkningsprocesserna genom processpatent. Läkemedel kunde därför tillverkas med alternativa tillverkningsmetoder.
? De hade mycket bättre tillgång till läkemedel i Indien än i grannlandet Pakistan. Indien har dessutom kunnat exportera och försörja delar av Afrika med billiga läkemedel.

Lokala lösningar nödvändiga
Därför är det enligt Maud Johansson viktigt att alla länder får utrymme att lösa läkemedelsförsörjningen på det sätt som passar i just det landet. Och det är det som hon menar är så problematiskt med TRIPS-avtalet (Trade-related Aspects of Intellectual Property Rights) som slutits mellan länderna i WTO angående patentlagstiftning.
? Vi står inför ett paradigmskifte. Nu lägger vi in ett globalt regelverk där patentlagarna inte är självvalda av respektive land. De ska dessutom förhandlas mot till exempel jordbruksfrågor. Vi vill att dessa frågor ska lösas så generöst som möjligt för u-länderna men det är de rika länderna som sätter dagordningen i TRIPS.
Att alla länder själva kan välja om de vill vara med i WTO anser inte Maud Johansson duger som argument.
? Det är självklart att alla vill vara med. Alla världens länder vill ju handla med varann och de flesta vill ha internationella tullavtal. Men för att få vara med i WTO:s tullavtal måste man också anta patentavtalet. Och WTO:s tvistlösningssystem innebär sedan att om länder inte lyder patentreglerna kan de få handelssanktioner riktade mot sig.
TRIPS, som ställer krav på produktpatent, trädde i kraft 1995. För några u-länder gäller dock fortfarande övergångsbestämmelser. TRIPS-avtalet medger rätt för länder som befinner sig i nöd att utfärda så kallade tvångslicenser. Med hjälp av dessa kan landet själv producera läkemedel utan att först rådgöra med företaget som har patent på produkten. Men de länder som inte själva har möjligheter

att bygga upp en generikaindustri

är inte mycket hjälpta av detta då avtalet samtidigt i princip förbjuder export av läkemedel tillverkade under tvångslicens.

Mediciner som utpressningsmedel
På ministermötet i Doha 2001 antogs en deklaration om TRIPS och folkhälsa där det sägs att detta problem måste lösas senast under 2002. Trots idoga försök har man dock inte lyckats med detta. USA har hittills satt sig emot det förslag som finns till lösning bland annat därför att det inkluderar också ospecificerade epidemier.
? Också enligt organisationer som arbetar med bistånd är det ett dåligt förslag. Det öppnar dörren för USA att sätta press på u-länder om vilka produkter och sjukdomar som omfattas, säger Maud Johansson.
Hon utesluter inte heller att rika länder skulle använda läkemedel som utpressningsmedel i andra frågor.
? Det skulle till exempel kunna vara ett sätt att skaffa sig militärt strategiska kompisar.
Rädslan för att billiga läkemedel i u-länderna skulle hitta vägen tillbaka till västvärlden och där konkurrera med dyrare läkemedel är också en orsak till att det varit trögt att få fram lösningar för u-länderna. Frågan aktualiserades under 2002 då läkemedel från Glaxosmithkline som var ämnade för sjuka afrikaner dök upp på den europeiska marknaden.
Inom EU har det nyligen klubbats igenom ett förslag som ska råda bot på detta. 76 utvecklingsländer kan därmed få tillgång till läkemedel mot hiv, malaria och TBC till ett pris som ligger antingen minst 75 procent under genomsnittspriset i OECD eller högst 15 procent över tillverkningskostnaden. Läkemedlen ska föras upp på en lista som EU-kommissionen har hand om och dessutom märkas på ett särskilt sätt. Märkningen och listningsproceduren ska stå som garanter för att läkemedlen inte tar sig tillbaka in i EU.
Men proceduren har kritiserats

av läkemedelsindustrin. Enligt tidningen Scrip menar den europeiska branschorganisationen EFPIA att regelverket inte går att arbeta med. Läkemedelsindustrin vill inte avslöja prisstrategier för EU-kommissionen och anser att tullkontrollerna inom EU är otillräckliga.
? Om hundratusentals människor sluppit dö, vilket visat sig i till exempel Brasilien där de haft tillgång till läkemedel, låter återimporten till EU som ett förhållandevis litet problem. Jag känner inte till några läkemedelsföretag som gått i konkurs på grund av detta. De är ju tvärtom de mest vinstdrivande företagen i västvärlden, menar Maud Johansson.

Politiker låter sig pressas
Även argumentet att det finns risker för att överenskommelserna i TRIPS ska användas annat än för nödsituationer avfärdar hon raskt.
? Jag har svårt att tro att något land skulle gå igenom hela processen med tvångslicenser om det gällde livsstilsläkemedel. Det där är obehagliga argument, vulgärargument, förklarar hon.
Men för övrigt har hon stor förståelse för läkemedelsindustrins agerande i frågan om billiga läkemedel i u-länderna.
? Debatten får lätt moraliska övertoner. Företagen har sina villkor och jobbar för att maximera vinsten. De för en intensiv lobbyverksamhet i TRIPS-frågorna och det ser vi som ett problem men vi kan inte förbjuda dem att utöva påtryckningar. Ljuset bör istället riktas på politikerna som låter sig pressas av industrin.
Även om priset på läkemedel i tredje världen sänks blir det svårt att nå de allra fattigaste. I många länder finns dessutom regimer som själva försvårar tillgängligheten på läkemedel.
? Det är en lokal kamp man får ta hela tiden med exempelvis korrupta regeringar eller familjesystem där kvinnor inte får tillgång till primärvård. Men det är i sig ingen anledning till att man inte skulle ha ett bra regelverk för billiga läkemedel.

Utan patentlagstiftning blir det ingen läkemedelsforskning. Att företagen måste ta hem dyra forsknings- och utvecklingskostnader med hjälp av patent och höga priser är en väl upprepad fras i den rika världen. Men enligt Maud Johansson, policychef på en sammanslutning av biståndsorganisationer som kallas Forum Syd, stämmer detta inte i den fattiga delen av världen.
? Det är en myt att billiga läkemedel i u-länderna skulle hindra forskningen. Det finns inga empiriska belägg för att det skulle vara så.
Hon menar att det handlar mer om pengar än om patent, även om de två självklart ofta hör ihop. Men de epidemier som plågar tredje världen kommer ofta långt ner på forskande företags prioriteringslista oavsett om det finns patenteringsmöjligheter eller ej. Enligt en rapport från brittiska regeringen 2002 har det inte kommit någon ny klass av läkemedel mot TBC på över 30 år. Läkemedelsforskningen för malaria domineras av förebyggande läkemedel till resenärer snarare än vacciner och på aidsområdet forskas det mest på den variant av sjukdomen som är vanlig inom västvärlden. Mellan 1975 och 1999 var endast 13 av

1 393 godkända läkemedel avsedda för behandling av tropiska sjukdomar.
Maud Johansson pekar också på att forskningen i den rika delen av världen har fungerat utmärkt trots att länder som Brasilien och Indien haft stora industrier för tillverkning av generiska läkemedel. För Indien var detta möjligt eftersom det tidigare inte fanns någon lag om produktpatent. Däremot skyddades tillverkningsprocesserna genom processpatent. Läkemedel kunde därför tillverkas med alternativa tillverkningsmetoder.
? De hade mycket bättre tillgång till läkemedel i Indien än i grannlandet Pakistan. Indien har dessutom kunnat exportera och försörja delar av Afrika med billiga läkemedel.

Lokala lösningar nödvändiga
Därför är det enligt Maud Johansson viktigt att alla länder får utrymme att lösa läkemedelsförsörjningen på det sätt som passar i just det landet. Och det är det som hon menar är så problematiskt med TRIPS-avtalet (Trade-related Aspects of Intellectual Property Rights) som slutits mellan länderna i WTO angående patentlagstiftning.
? Vi står inför ett paradigmskifte. Nu lägger vi in ett globalt regelverk där patentlagarna inte är självvalda av respektive land. De ska dessutom förhandlas mot till exempel jordbruksfrågor. Vi vill att dessa frågor ska lösas så generöst som möjligt för u-länderna men det är de rika länderna som sätter dagordningen i TRIPS.
Att alla länder själva kan välja om de vill vara med i WTO anser inte Maud Johansson duger som argument.
? Det är självklart att alla vill vara med. Alla världens länder vill ju handla med varann och de flesta vill ha internationella tullavtal. Men för att få vara med i WTO:s tullavtal måste man också anta patentavtalet. Och WTO:s tvistlösningssystem innebär sedan att om länder inte lyder patentreglerna kan de få handelssanktioner riktade mot sig.
TRIPS, som ställer krav på produktpatent, trädde i kraft 1995. För några u-länder gäller dock fortfarande övergångsbestämmelser. TRIPS-avtalet medger rätt för länder som befinner sig i nöd att utfärda så kallade tvångslicenser. Med hjälp av dessa kan landet själv producera läkemedel utan att först rådgöra med företaget som har patent på produkten. Men de länder som inte själva har möjligheter

att bygga upp en generikaindustri

är inte mycket hjälpta av detta då avtalet samtidigt i princip förbjuder export av läkemedel tillverkade under tvångslicens.

Mediciner som utpressningsmedel
På ministermötet i Doha 2001 antogs en deklaration om TRIPS och folkhälsa där det sägs att detta problem måste lösas senast under 2002. Trots idoga försök har man dock inte lyckats med detta. USA har hittills satt sig emot det förslag som finns till lösning bland annat därför att det inkluderar också ospecificerade epidemier.
? Också enligt organisationer som arbetar med bistånd är det ett dåligt förslag. Det öppnar dörren för USA att sätta press på u-länder om vilka produkter och sjukdomar som omfattas, säger Maud Johansson.
Hon utesluter inte heller att rika länder skulle använda läkemedel som utpressningsmedel i andra frågor.
? Det skulle till exempel kunna vara ett sätt att skaffa sig militärt strategiska kompisar.
Rädslan för att billiga läkemedel i u-länderna skulle hitta vägen tillbaka till västvärlden och där konkurrera med dyrare läkemedel är också en orsak till att det varit trögt att få fram lösningar för u-länderna. Frågan aktualiserades under 2002 då läkemedel från Glaxosmithkline som var ämnade för sjuka afrikaner dök upp på den europeiska marknaden.
Inom EU har det nyligen klubbats igenom ett förslag som ska råda bot på detta. 76 utvecklingsländer kan därmed få tillgång till läkemedel mot hiv, malaria och TBC till ett pris som ligger antingen minst 75 procent under genomsnittspriset i OECD eller högst 15 procent över tillverkningskostnaden. Läkemedlen ska föras upp på en lista som EU-kommissionen har hand om och dessutom märkas på ett särskilt sätt. Märkningen och listningsproceduren ska stå som garanter för att läkemedlen inte tar sig tillbaka in i EU.
Men proceduren har kritiserats

av läkemedelsindustrin. Enligt tidningen Scrip menar den europeiska branschorganisationen EFPIA att regelverket inte går att arbeta med. Läkemedelsindustrin vill inte avslöja prisstrategier för EU-kommissionen och anser att tullkontrollerna inom EU är otillräckliga.
? Om hundratusentals människor sluppit dö, vilket visat sig i till exempel Brasilien där de haft tillgång till läkemedel, låter återimporten till EU som ett förhållandevis litet problem. Jag känner inte till några läkemedelsföretag som gått i konkurs på grund av detta. De är ju tvärtom de mest vinstdrivande företagen i västvärlden, menar Maud Johansson.

Politiker låter sig pressas
Även argumentet att det finns risker för att överenskommelserna i TRIPS ska användas annat än för nödsituationer avfärdar hon raskt.
? Jag har svårt att tro att något land skulle gå igenom hela processen med tvångslicenser om det gällde livsstilsläkemedel. Det där är obehagliga argument, vulgärargument, förklarar hon.
Men för övrigt har hon stor förståelse för läkemedelsindustrins agerande i frågan om billiga läkemedel i u-länderna.
? Debatten får lätt moraliska övertoner. Företagen har sina villkor och jobbar för att maximera vinsten. De för en intensiv lobbyverksamhet i TRIPS-frågorna och det ser vi som ett problem men vi kan inte förbjuda dem att utöva påtryckningar. Ljuset bör istället riktas på politikerna som låter sig pressas av industrin.
Även om priset på läkemedel i tredje världen sänks blir det svårt att nå de allra fattigaste. I många länder finns dessutom regimer som själva försvårar tillgängligheten på läkemedel.
? Det är en lokal kamp man får ta hela tiden med exempelvis korrupta regeringar eller familjesystem där kvinnor inte får tillgång till primärvård. Men det är i sig ingen anledning till att man inte skulle ha ett bra regelverk för billiga läkemedel.

Utan patentlagstiftning blir det ingen läkemedelsforskning. Att företagen måste ta hem dyra forsknings- och utvecklingskostnader med hjälp av patent och höga priser är en väl upprepad fras i den rika världen. Men enligt Maud Johansson, policychef på en sammanslutning av biståndsorganisationer som kallas Forum Syd, stämmer detta inte i den fattiga delen av världen.
? Det är en myt att billiga läkemedel i u-länderna skulle hindra forskningen. Det finns inga empiriska belägg för att det skulle vara så.
Hon menar att det handlar mer om pengar än om patent, även om de två självklart ofta hör ihop. Men de epidemier som plågar tredje världen kommer ofta långt ner på forskande företags prioriteringslista oavsett om det finns patenteringsmöjligheter eller ej. Enligt en rapport från brittiska regeringen 2002 har det inte kommit någon ny klass av läkemedel mot TBC på över 30 år. Läkemedelsforskningen för malaria domineras av förebyggande läkemedel till resenärer snarare än vacciner och på aidsområdet forskas det mest på den variant av sjukdomen som är vanlig inom västvärlden. Mellan 1975 och 1999 var endast 13 av

1 393 godkända läkemedel avsedda för behandling av tropiska sjukdomar.
Maud Johansson pekar också på att forskningen i den rika delen av världen har fungerat utmärkt trots att länder som Brasilien och Indien haft stora industrier för tillverkning av generiska läkemedel. För Indien var detta möjligt eftersom det tidigare inte fanns någon lag om produktpatent. Däremot skyddades tillverkningsprocesserna genom processpatent. Läkemedel kunde därför tillverkas med alternativa tillverkningsmetoder.
? De hade mycket bättre tillgång till läkemedel i Indien än i grannlandet Pakistan. Indien har dessutom kunnat exportera och försörja delar av Afrika med billiga läkemedel.

Lokala lösningar nödvändiga
Därför är det enligt Maud Johansson viktigt att alla länder får utrymme att lösa läkemedelsförsörjningen på det sätt som passar i just det landet. Och det är det som hon menar är så problematiskt med TRIPS-avtalet (Trade-related Aspects of Intellectual Property Rights) som slutits mellan länderna i WTO angående patentlagstiftning.
? Vi står inför ett paradigmskifte. Nu lägger vi in ett globalt regelverk där patentlagarna inte är självvalda av respektive land. De ska dessutom förhandlas mot till exempel jordbruksfrågor. Vi vill att dessa frågor ska lösas så generöst som möjligt för u-länderna men det är de rika länderna som sätter dagordningen i TRIPS.
Att alla länder själva kan välja om de vill vara med i WTO anser inte Maud Johansson duger som argument.
? Det är självklart att alla vill vara med. Alla världens länder vill ju handla med varann och de flesta vill ha internationella tullavtal. Men för att få vara med i WTO:s tullavtal måste man också anta patentavtalet. Och WTO:s tvistlösningssystem innebär sedan att om länder inte lyder patentreglerna kan de få handelssanktioner riktade mot sig.
TRIPS, som ställer krav på produktpatent, trädde i kraft 1995. För några u-länder gäller dock fortfarande övergångsbestämmelser. TRIPS-avtalet medger rätt för länder som befinner sig i nöd att utfärda så kallade tvångslicenser. Med hjälp av dessa kan landet själv producera läkemedel utan att först rådgöra med företaget som har patent på produkten. Men de länder som inte själva har möjligheter

att bygga upp en generikaindustri

är inte mycket hjälpta av detta då avtalet samtidigt i princip förbjuder export av läkemedel tillverkade under tvångslicens.

Mediciner som utpressningsmedel
På ministermötet i Doha 2001 antogs en deklaration om TRIPS och folkhälsa där det sägs att detta problem måste lösas senast under 2002. Trots idoga försök har man dock inte lyckats med detta. USA har hittills satt sig emot det förslag som finns till lösning bland annat därför att det inkluderar också ospecificerade epidemier.
? Också enligt organisationer som arbetar med bistånd är det ett dåligt förslag. Det öppnar dörren för USA att sätta press på u-länder om vilka produkter och sjukdomar som omfattas, säger Maud Johansson.
Hon utesluter inte heller att rika länder skulle använda läkemedel som utpressningsmedel i andra frågor.
? Det skulle till exempel kunna vara ett sätt att skaffa sig militärt strategiska kompisar.
Rädslan för att billiga läkemedel i u-länderna skulle hitta vägen tillbaka till västvärlden och där konkurrera med dyrare läkemedel är också en orsak till att det varit trögt att få fram lösningar för u-länderna. Frågan aktualiserades under 2002 då läkemedel från Glaxosmithkline som var ämnade för sjuka afrikaner dök upp på den europeiska marknaden.
Inom EU har det nyligen klubbats igenom ett förslag som ska råda bot på detta. 76 utvecklingsländer kan därmed få tillgång till läkemedel mot hiv, malaria och TBC till ett pris som ligger antingen minst 75 procent under genomsnittspriset i OECD eller högst 15 procent över tillverkningskostnaden. Läkemedlen ska föras upp på en lista som EU-kommissionen har hand om och dessutom märkas på ett särskilt sätt. Märkningen och listningsproceduren ska stå som garanter för att läkemedlen inte tar sig tillbaka in i EU.
Men proceduren har kritiserats

av läkemedelsindustrin. Enligt tidningen Scrip menar den europeiska branschorganisationen EFPIA att regelverket inte går att arbeta med. Läkemedelsindustrin vill inte avslöja prisstrategier för EU-kommissionen och anser att tullkontrollerna inom EU är otillräckliga.
? Om hundratusentals människor sluppit dö, vilket visat sig i till exempel Brasilien där de haft tillgång till läkemedel, låter återimporten till EU som ett förhållandevis litet problem. Jag känner inte till några läkemedelsföretag som gått i konkurs på grund av detta. De är ju tvärtom de mest vinstdrivande företagen i västvärlden, menar Maud Johansson.

Politiker låter sig pressas
Även argumentet att det finns risker för att överenskommelserna i TRIPS ska användas annat än för nödsituationer avfärdar hon raskt.
? Jag har svårt att tro att något land skulle gå igenom hela processen med tvångslicenser om det gällde livsstilsläkemedel. Det där är obehagliga argument, vulgärargument, förklarar hon.
Men för övrigt har hon stor förståelse för läkemedelsindustrins agerande i frågan om billiga läkemedel i u-länderna.
? Debatten får lätt moraliska övertoner. Företagen har sina villkor och jobbar för att maximera vinsten. De för en intensiv lobbyverksamhet i TRIPS-frågorna och det ser vi som ett problem men vi kan inte förbjuda dem att utöva påtryckningar. Ljuset bör istället riktas på politikerna som låter sig pressas av industrin.
Även om priset på läkemedel i tredje världen sänks blir det svårt att nå de allra fattigaste. I många länder finns dessutom regimer som själva försvårar tillgängligheten på läkemedel.
? Det är en lokal kamp man får ta hela tiden med exempelvis korrupta regeringar eller familjesystem där kvinnor inte får tillgång till primärvård. Men det är i sig ingen anledning till att man inte skulle ha ett bra regelverk för billiga läkemedel.

Bistånd är som en trestegsraket. Först måste problemen identifieras. Sen måste man enas om de bästa lösningarna innan de nödvändiga resurserna tas fram. Utmaningen är att det finns minst lika många problem som det finns länder.
? Världen utanför Sverige ser väldigt olik ut, och blir mer och mer olik. Den traditionella bilden med u-länder och i-länder stämmer ganska dåligt idag, säger Anders Nordström på Sida.
Han är läkare i grunden men har jobbat med biståndsfrågor på Sida i tolv år. Innan dess på Röda Korset. I augusti flyttade han med familjen till Genève för en tjänst som administrativ chef på WHO. Direkt underställd den nya generaldirektören, sydkoreanen Lee Jong-wook, kommer Anders Nordström ansvara för personal och pengar.

Värst i Afrika
Problemen ser olika ut både mellan länder och mellan kontinenter. Afrika är värst drabbat.
? Afrika ligger obönhörligen efter andra länder, där finns de stora problemen.
Anders Nordström menar att det historiska arvet efter kolonialismen fortfarande påverkar Afrika men självklart även den politiska styrningen idag samt den sämre ekonomiska utvecklingen. De afrikanska länderna har haft ett påtagligt sämre hälsoläge från början vilket också påverkat möjligheten till ekonomisk utveckling.
? Att vara sjuk kostar mycket för landet, folk producerar inte. Ovanpå allt annat har aidsepidemin kommit vilket gör att meddellivslängden dramatiskt sjunker. I Botswana och Malawi kryper den ner under 40 år. Ett enormt gap jämfört med Sverige.
Anders Nordström menar att det finns kopplingar mellan levnadslängd och ekonomisk utveckling. Om man vet att livet är relativt kort sparar man inte utan lever för dagen. Man sparar inte till sin pension eller för att köpa ett hus.
? Dåligt hälsoläge ger sämre sparande vilket ger sämre ekonomisk utveckling. Därför lönar det sig att investera i människors hälsa.
För att komma tillrätta med läget i tredje världen har FN inrättat åtta Millenniemål. Tre och ett halvt av dessa åtta mål handlar om hälsa. De är att minska barnadödlighet, minska mödradödlighet, bekämpa smittsamma sjukdomar samt öka tillgång på läkemedel, som egentligen är ett delmål inom ett annat mål.
Alla FN:s 191 medlemsländer har gått med på att man ska klara av Millenniemålen senast 2015.
? Både Asien och Latinamerika, samt i viss mån Östeuropa, är på rätt väg. Men Afrika kommer inte att nå målen om inte stora insatser görs nu.

Kvinnans ställning avgör
Mycket av hälsoproblemen ligger utanför den traditionella hälsosektorn och handlar istället om trafik, miljö, vatten, sanitet, dåliga spisar för matlagning, livsstilsfrågor, tillgång på mat och krig.
Den kanske viktigaste faktorn enligt Anders Nordström är kvinnornas utbildningsnivå och läskunnighet.
? Med bättre utbildning föder de färre barn. Då tar de bättre hand om barnen och familjen får bättre hälsa.
Det politiska läget och styret i landet är dock grundvalen. För 15 år sen hade till exempel Zimbabwe ett väldigt bra system med bra löner.
? Idag är det helt ruinerat, säger Anders Nordström.
Under maktens nivå handlar det om de idag stora flaskhalsarna ? organisation och hälsosystem ? framför allt personal. Det behövs personal som är motiverad, som har rimliga löner och som är bra utbildad, som vet vad de gör och som finns på rätt ställe i landet. Många länder har utbildad personal men de jobbar inte inom vården eftersom lönerna är för dåliga.
I kölvattnet till dåliga löner och svagt ledarskap följer ofta korruption. Det förekommer vid upphandlingar av varor och tjänster, även inom hälsosektorn. Men det kan också förekomma att personalen hittar på egna avgifter som patienterna tvingas betala för att lönerna är för dåliga.
Vidare behövs bra fungerande upphandlingssystem och effektiva distributionssystem. I många länder distribueras det som råkar finns på lager, istället för att kontrollera vad som verkligen behövs ute i landet.
? Sen måste hela förskrivarbiten ses över. De läkare som finns har en tendens att inte vilja använda det enkla och billiga, utan något som är dyrare och mer svåråtkomligt i tron att det är mycket bättre. Det handlar egentligen om ett informationsproblem.

Eget ansvar
Anders Nordström ser trots den mörka bilden positivt på framtiden.
? Ganska många länder anslår idag mer pengar till hälso- och sjukvård. Samtidigt har biståndet ökat för hälsorelaterade frågor under den senaste tioårsperioden.
Han tycker dock inte att man ska överskatta biståndets roll. Det utgör egentligen en ganska liten del av ländernas budget och kan inte ta över ansvaret från en nationell politik.
Tidigare gick mycket bistånd ut på att driva enskilda projekt. Idag är tanken annorlunda. För att få bättre effekt måste man jobba mer övergripande. Därför består dagens bistånd av mer samarbete, både mellan länder och mellan organisationer.
? Vi ska skapa förutsättningar, öka kunskapsutbytet, hjälpa dem att själva komma igång och i vissa fall tillföra ekonomiska resurser. Det fungerar bättre idag än för 10-15 år sedan.

Ett positivt exempel
Vietnam hade tidigare många av de traditionella fattigdomssjukdomarna som diarré och luftvägsinfektioner. Men landet är idag ett bra exempel på ett land som utvecklas i rätt riktning.
? Vietnam har en rimligt positiv ekonomisk utveckling, bättre nutritionsstatus, barnen dör inte som tidigare och folk lever längre. Då levnadsnivån ökar kommer man tillrätta med en del av fattigdomsproblemen och sjukdomarna.
Å andra sidan kommer istället andra sjukdomar. Istället för infektionssjukdomar drabbas befolkningen av västvärldens vällevnadssjukdomar.
? Den övergången börjar komma i en del andra fattiga länderna såsom Sri Lanka, Costa Rica, Kenya och Sydafrika. Många av dessa länder lever med en dubbel sjukdomsbörda, med dubbla sjukdomssystem, som måste klara av både gamla och nya sjukdomar.
Dock har införandet av marknadsekonomi och privatiseringar inneburit att skillnaden mellan människor vad gäller tillgång till hälsovård förändrats. Vietnam står inför svåra utmaningar framledes.
Fredrik Hed

Bistånd är som en trestegsraket. Först måste problemen identifieras. Sen måste man enas om de bästa lösningarna innan de nödvändiga resurserna tas fram. Utmaningen är att det finns minst lika många problem som det finns länder.
? Världen utanför Sverige ser väldigt olik ut, och blir mer och mer olik. Den traditionella bilden med u-länder och i-länder stämmer ganska dåligt idag, säger Anders Nordström på Sida.
Han är läkare i grunden men har jobbat med biståndsfrågor på Sida i tolv år. Innan dess på Röda Korset. I augusti flyttade han med familjen till Genève för en tjänst som administrativ chef på WHO. Direkt underställd den nya generaldirektören, sydkoreanen Lee Jong-wook, kommer Anders Nordström ansvara för personal och pengar.

Värst i Afrika
Problemen ser olika ut både mellan länder och mellan kontinenter. Afrika är värst drabbat.
? Afrika ligger obönhörligen efter andra länder, där finns de stora problemen.
Anders Nordström menar att det historiska arvet efter kolonialismen fortfarande påverkar Afrika men självklart även den politiska styrningen idag samt den sämre ekonomiska utvecklingen. De afrikanska länderna har haft ett påtagligt sämre hälsoläge från början vilket också påverkat möjligheten till ekonomisk utveckling.
? Att vara sjuk kostar mycket för landet, folk producerar inte. Ovanpå allt annat har aidsepidemin kommit vilket gör att meddellivslängden dramatiskt sjunker. I Botswana och Malawi kryper den ner under 40 år. Ett enormt gap jämfört med Sverige.
Anders Nordström menar att det finns kopplingar mellan levnadslängd och ekonomisk utveckling. Om man vet att livet är relativt kort sparar man inte utan lever för dagen. Man sparar inte till sin pension eller för att köpa ett hus.
? Dåligt hälsoläge ger sämre sparande vilket ger sämre ekonomisk utveckling. Därför lönar det sig att investera i människors hälsa.
För att komma tillrätta med läget i tredje världen har FN inrättat åtta Millenniemål. Tre och ett halvt av dessa åtta mål handlar om hälsa. De är att minska barnadödlighet, minska mödradödlighet, bekämpa smittsamma sjukdomar samt öka tillgång på läkemedel, som egentligen är ett delmål inom ett annat mål.
Alla FN:s 191 medlemsländer har gått med på att man ska klara av Millenniemålen senast 2015.
? Både Asien och Latinamerika, samt i viss mån Östeuropa, är på rätt väg. Men Afrika kommer inte att nå målen om inte stora insatser görs nu.

Kvinnans ställning avgör
Mycket av hälsoproblemen ligger utanför den traditionella hälsosektorn och handlar istället om trafik, miljö, vatten, sanitet, dåliga spisar för matlagning, livsstilsfrågor, tillgång på mat och krig.
Den kanske viktigaste faktorn enligt Anders Nordström är kvinnornas utbildningsnivå och läskunnighet.
? Med bättre utbildning föder de färre barn. Då tar de bättre hand om barnen och familjen får bättre hälsa.
Det politiska läget och styret i landet är dock grundvalen. För 15 år sen hade till exempel Zimbabwe ett väldigt bra system med bra löner.
? Idag är det helt ruinerat, säger Anders Nordström.
Under maktens nivå handlar det om de idag stora flaskhalsarna ? organisation och hälsosystem ? framför allt personal. Det behövs personal som är motiverad, som har rimliga löner och som är bra utbildad, som vet vad de gör och som finns på rätt ställe i landet. Många länder har utbildad personal men de jobbar inte inom vården eftersom lönerna är för dåliga.
I kölvattnet till dåliga löner och svagt ledarskap följer ofta korruption. Det förekommer vid upphandlingar av varor och tjänster, även inom hälsosektorn. Men det kan också förekomma att personalen hittar på egna avgifter som patienterna tvingas betala för att lönerna är för dåliga.
Vidare behövs bra fungerande upphandlingssystem och effektiva distributionssystem. I många länder distribueras det som råkar finns på lager, istället för att kontrollera vad som verkligen behövs ute i landet.
? Sen måste hela förskrivarbiten ses över. De läkare som finns har en tendens att inte vilja använda det enkla och billiga, utan något som är dyrare och mer svåråtkomligt i tron att det är mycket bättre. Det handlar egentligen om ett informationsproblem.

Eget ansvar
Anders Nordström ser trots den mörka bilden positivt på framtiden.
? Ganska många länder anslår idag mer pengar till hälso- och sjukvård. Samtidigt har biståndet ökat för hälsorelaterade frågor under den senaste tioårsperioden.
Han tycker dock inte att man ska överskatta biståndets roll. Det utgör egentligen en ganska liten del av ländernas budget och kan inte ta över ansvaret från en nationell politik.
Tidigare gick mycket bistånd ut på att driva enskilda projekt. Idag är tanken annorlunda. För att få bättre effekt måste man jobba mer övergripande. Därför består dagens bistånd av mer samarbete, både mellan länder och mellan organisationer.
? Vi ska skapa förutsättningar, öka kunskapsutbytet, hjälpa dem att själva komma igång och i vissa fall tillföra ekonomiska resurser. Det fungerar bättre idag än för 10-15 år sedan.

Ett positivt exempel
Vietnam hade tidigare många av de traditionella fattigdomssjukdomarna som diarré och luftvägsinfektioner. Men landet är idag ett bra exempel på ett land som utvecklas i rätt riktning.
? Vietnam har en rimligt positiv ekonomisk utveckling, bättre nutritionsstatus, barnen dör inte som tidigare och folk lever längre. Då levnadsnivån ökar kommer man tillrätta med en del av fattigdomsproblemen och sjukdomarna.
Å andra sidan kommer istället andra sjukdomar. Istället för infektionssjukdomar drabbas befolkningen av västvärldens vällevnadssjukdomar.
? Den övergången börjar komma i en del andra fattiga länderna såsom Sri Lanka, Costa Rica, Kenya och Sydafrika. Många av dessa länder lever med en dubbel sjukdomsbörda, med dubbla sjukdomssystem, som måste klara av både gamla och nya sjukdomar.
Dock har införandet av marknadsekonomi och privatiseringar inneburit att skillnaden mellan människor vad gäller tillgång till hälsovård förändrats. Vietnam står inför svåra utmaningar framledes.
Fredrik Hed

Bistånd är som en trestegsraket. Först måste problemen identifieras. Sen måste man enas om de bästa lösningarna innan de nödvändiga resurserna tas fram. Utmaningen är att det finns minst lika många problem som det finns länder.
? Världen utanför Sverige ser väldigt olik ut, och blir mer och mer olik. Den traditionella bilden med u-länder och i-länder stämmer ganska dåligt idag, säger Anders Nordström på Sida.
Han är läkare i grunden men har jobbat med biståndsfrågor på Sida i tolv år. Innan dess på Röda Korset. I augusti flyttade han med familjen till Genève för en tjänst som administrativ chef på WHO. Direkt underställd den nya generaldirektören, sydkoreanen Lee Jong-wook, kommer Anders Nordström ansvara för personal och pengar.

Värst i Afrika
Problemen ser olika ut både mellan länder och mellan kontinenter. Afrika är värst drabbat.
? Afrika ligger obönhörligen efter andra länder, där finns de stora problemen.
Anders Nordström menar att det historiska arvet efter kolonialismen fortfarande påverkar Afrika men självklart även den politiska styrningen idag samt den sämre ekonomiska utvecklingen. De afrikanska länderna har haft ett påtagligt sämre hälsoläge från början vilket också påverkat möjligheten till ekonomisk utveckling.
? Att vara sjuk kostar mycket för landet, folk producerar inte. Ovanpå allt annat har aidsepidemin kommit vilket gör att meddellivslängden dramatiskt sjunker. I Botswana och Malawi kryper den ner under 40 år. Ett enormt gap jämfört med Sverige.
Anders Nordström menar att det finns kopplingar mellan levnadslängd och ekonomisk utveckling. Om man vet att livet är relativt kort sparar man inte utan lever för dagen. Man sparar inte till sin pension eller för att köpa ett hus.
? Dåligt hälsoläge ger sämre sparande vilket ger sämre ekonomisk utveckling. Därför lönar det sig att investera i människors hälsa.
För att komma tillrätta med läget i tredje världen har FN inrättat åtta Millenniemål. Tre och ett halvt av dessa åtta mål handlar om hälsa. De är att minska barnadödlighet, minska mödradödlighet, bekämpa smittsamma sjukdomar samt öka tillgång på läkemedel, som egentligen är ett delmål inom ett annat mål.
Alla FN:s 191 medlemsländer har gått med på att man ska klara av Millenniemålen senast 2015.
? Både Asien och Latinamerika, samt i viss mån Östeuropa, är på rätt väg. Men Afrika kommer inte att nå målen om inte stora insatser görs nu.

Kvinnans ställning avgör
Mycket av hälsoproblemen ligger utanför den traditionella hälsosektorn och handlar istället om trafik, miljö, vatten, sanitet, dåliga spisar för matlagning, livsstilsfrågor, tillgång på mat och krig.
Den kanske viktigaste faktorn enligt Anders Nordström är kvinnornas utbildningsnivå och läskunnighet.
? Med bättre utbildning föder de färre barn. Då tar de bättre hand om barnen och familjen får bättre hälsa.
Det politiska läget och styret i landet är dock grundvalen. För 15 år sen hade till exempel Zimbabwe ett väldigt bra system med bra löner.
? Idag är det helt ruinerat, säger Anders Nordström.
Under maktens nivå handlar det om de idag stora flaskhalsarna ? organisation och hälsosystem ? framför allt personal. Det behövs personal som är motiverad, som har rimliga löner och som är bra utbildad, som vet vad de gör och som finns på rätt ställe i landet. Många länder har utbildad personal men de jobbar inte inom vården eftersom lönerna är för dåliga.
I kölvattnet till dåliga löner och svagt ledarskap följer ofta korruption. Det förekommer vid upphandlingar av varor och tjänster, även inom hälsosektorn. Men det kan också förekomma att personalen hittar på egna avgifter som patienterna tvingas betala för att lönerna är för dåliga.
Vidare behövs bra fungerande upphandlingssystem och effektiva distributionssystem. I många länder distribueras det som råkar finns på lager, istället för att kontrollera vad som verkligen behövs ute i landet.
? Sen måste hela förskrivarbiten ses över. De läkare som finns har en tendens att inte vilja använda det enkla och billiga, utan något som är dyrare och mer svåråtkomligt i tron att det är mycket bättre. Det handlar egentligen om ett informationsproblem.

Eget ansvar
Anders Nordström ser trots den mörka bilden positivt på framtiden.
? Ganska många länder anslår idag mer pengar till hälso- och sjukvård. Samtidigt har biståndet ökat för hälsorelaterade frågor under den senaste tioårsperioden.
Han tycker dock inte att man ska överskatta biståndets roll. Det utgör egentligen en ganska liten del av ländernas budget och kan inte ta över ansvaret från en nationell politik.
Tidigare gick mycket bistånd ut på att driva enskilda projekt. Idag är tanken annorlunda. För att få bättre effekt måste man jobba mer övergripande. Därför består dagens bistånd av mer samarbete, både mellan länder och mellan organisationer.
? Vi ska skapa förutsättningar, öka kunskapsutbytet, hjälpa dem att själva komma igång och i vissa fall tillföra ekonomiska resurser. Det fungerar bättre idag än för 10-15 år sedan.

Ett positivt exempel
Vietnam hade tidigare många av de traditionella fattigdomssjukdomarna som diarré och luftvägsinfektioner. Men landet är idag ett bra exempel på ett land som utvecklas i rätt riktning.
? Vietnam har en rimligt positiv ekonomisk utveckling, bättre nutritionsstatus, barnen dör inte som tidigare och folk lever längre. Då levnadsnivån ökar kommer man tillrätta med en del av fattigdomsproblemen och sjukdomarna.
Å andra sidan kommer istället andra sjukdomar. Istället för infektionssjukdomar drabbas befolkningen av västvärldens vällevnadssjukdomar.
? Den övergången börjar komma i en del andra fattiga länderna såsom Sri Lanka, Costa Rica, Kenya och Sydafrika. Många av dessa länder lever med en dubbel sjukdomsbörda, med dubbla sjukdomssystem, som måste klara av både gamla och nya sjukdomar.
Dock har införandet av marknadsekonomi och privatiseringar inneburit att skillnaden mellan människor vad gäller tillgång till hälsovård förändrats. Vietnam står inför svåra utmaningar framledes.
Fredrik Hed

Ett färskt exempel på hur svårt det kan vara att intressera läkemedelsindustrin för att satsa på u-landsläkemedel är en potentiell terapi mot afrikansk sömnsjuka. Det är en dödlig sjukdom som hittills huvudsakligen har kunnat behandlas med en giftig arsenikförening.
Den metod som Anders Hofer och Lars Thelander vid Institutionen för medicinsk kemi och biofysik vid Umeå universitet har tagit fram bygger på forskning kring parasiten Trypanosoma brucei. Den är känslig mot glutaminanaloger som slår ut ett för parasiten nödvändigt enzym. Forskarna har gjort försök på odlade parasiter samt typanosominfekterade möss, men ännu inte på människa.
Ungefär en halv miljon människor i Afrika beräknas ha denna form av sömnsjuka som alltid leder till döden om den inte behandlas. Det mest använda läkemedlet är melarsoprol, men ofta dör patienten av en melarsoprol-orsakad hjärninflammation och behovet av nya läkemedel är därför stort.
Forskarna i Umeå har flera pågående projekt där man försöker hitta den substans som bäst binder till enzymets yta. Men ansträngningarna att hitta företag som vill utveckla ett läkemedel baserat på principen har inte gett resultat.
I nuläget samarbetar forskarna med ett nybildat företag i Umeå som heter Omnio, men det krävs ett samarbete med något större företag för att kunna utveckla ett läkemedel.
? Det är många företag som har nappat på idén, men den ekonomiskt ansvarige har alltid bedömt att det inte är ekonomiskt hållbart, säger Anders Hofer.
Han tycker att det är tragiskt att det ska vara så svårt eftersom behovet av läkemedel för många sjukdomar som hiv, malaria och sömnsjuka är stort.
Visserligen har det blivit ett större intresse bland företagen genom att man ser det som en möjlighet att få goodwill, men det räcker inte.
Anders Hofer tror att företagen kanske skulle ha varit mer intresserade av deras idé om de hade haft resultat från kliniska försök. Pengar till kliniska studier räknar man med att få via olika intresseorganisationer.
? Tyvärr är det dock inget företag som har sagt att vi ska komma igen när vi gjort kliniska studier, säger han.


Företagen gör en hel del
Från industrins sida menar man att ansvaret för att bekämpa sjukdomar i tredje världen inte ligger enbart på dem. De hänvisar till många insatser som görs, till exempel att subventionera läkemedel, bedriva forskning på u-landssjukdomar, samarbeta med olika hjälp- eller sjukvårdsorganisationer när det gäller att utbilda sjukvårdspersonal.
Astrazeneca gör en riktad satsning på tuberkulos genom ett nyinvigt forskningscenter i Indien (Bangalore). Under en femårsperiod satsar de 40 miljoner dollar på forskning kring nya behandlingsmekanismer.
? Vi har också valt att göra en gemensam satsning med Röda Korset för att bekämpa tuberkulos i Kirgisistan och Turkmenistan, där över 9 000 nya fall diagnosticeras varje år. Vår del av satsningen är cirka 4 miljoner kronor över tre år, säger Staffan Ternby, informationschef på Astrazeneca.
Programmet samordnas genom Red Crescent som är den internationella federationen för Röda Korset och Röda Halvmånen.
MSD samarbetar sedan 1997 med myndigheterna i Rumänien för att öka tillgängligheten på aidsläkemedel för barn och vuxna. Hittills har man bidragit med 1,5 miljoner dollar. Även i Botswana, Afrika, deltar MSD i ett samarbete för att bekämpa hiv/aids.
MSD:s största satsning är på behandling av onkocerciasis i Afrika. 1987 deklarerade MSD att man skulle ge läkemedlet ivermektin till alla som behöver det för all framtid. Hittills har 30 miljoner personer behandlats.
Pfizer samarbetar sedan år 2000 med sjukvårdsmyndigheter i Sydafrika genom att förse aidsdrabbade med fluconazol (Diflucan), ett medel mot svampinfektioner. Hittills har företaget distribuerat mer än två miljoner kostnadsfria doseringar av läkemedlet.
Pfizer donerar även azitromycin (Azitromax) till länder i Afrika som är svårt drabbade av trakom samt bedriver forskning i Indien kring nya medel mot malaria.
Glaxosmithkline, GSK, har forskning inom samtliga tre av WHO:s prioriterade sjukdomar i tredje världen ? hiv/aids, malaria och tuberkulos.
Inom hiv/aids stöder GSK 29 kliniska studier i u-länder varav 20 i Afrika, för att utvärdera användningen av antivirala medel för behandling av smitta överförd från mamma till barn.
Företaget har efter kritik från aidsaktivister halverat priset på sitt största aidsläkemedel Combivir (kombination av lamivudin och zidovudin). Det är den andra sänkningen av priset på sju månader och priset är därmed nästan nere i samma nivå som ett indiskt generikapreparat.
Enligt Läkare utan Gränser kommer endast en procent av läkemedelsföretagens inkomster från de afrikanska länderna och prissänkningar till fattiga länder kommer därför inte nämnvärt att påverka företagens möjlighet negativt till forskning och utveckling.


Pfizer stäms för studie i Nigeria
Ett annat problem för fattiga länder är risken för en ökningen av antalet oetiska kliniska studier. I takt med att det blir allt svårare att hitta frivilliga försökspersoner i Europa och USA har det skett en betydande ökning av antalet studier i fattiga länder som Afrika, Östeuropa, Asien och Latinamerika.
I ett uppmärksammat fall för några år sedan testade Pfizer ett experimentellt läkemedel på barn med hjärnhinneinflammation i Afrika.
Det var 1996 som den allvarlig epidemi av bakteriell hjärnhinneinflammation bröt ut i Nigerias slum där totalt över 15 000 personer smittades. Pfizer testade ett nytt icke godkänt läkemedel, trovafloxacin (Trovan) på 200 barn varav elva dog och flera blev hjärnskadade eller döva. Det resulterade i att 30 nigerianska familjer stämde Pfizer för att bryta mot internationell lag och medicinsk etik. I åtalet hävdas att Pfizer gav barnen ett nytt otestat läkemedel utan föräldrarnas informerade samtycke.
Pfizer hävdar att studien var godkänd av myndigheterna i Nigeria och att familjerna hade gett samtycke.
Trovan blev senare bara godkänt för behandling av vuxna och efter rapporter om leverbiverkningar drogs medlet in helt i Europa.

Ett färskt exempel på hur svårt det kan vara att intressera läkemedelsindustrin för att satsa på u-landsläkemedel är en potentiell terapi mot afrikansk sömnsjuka. Det är en dödlig sjukdom som hittills huvudsakligen har kunnat behandlas med en giftig arsenikförening.
Den metod som Anders Hofer och Lars Thelander vid Institutionen för medicinsk kemi och biofysik vid Umeå universitet har tagit fram bygger på forskning kring parasiten Trypanosoma brucei. Den är känslig mot glutaminanaloger som slår ut ett för parasiten nödvändigt enzym. Forskarna har gjort försök på odlade parasiter samt typanosominfekterade möss, men ännu inte på människa.
Ungefär en halv miljon människor i Afrika beräknas ha denna form av sömnsjuka som alltid leder till döden om den inte behandlas. Det mest använda läkemedlet är melarsoprol, men ofta dör patienten av en melarsoprol-orsakad hjärninflammation och behovet av nya läkemedel är därför stort.
Forskarna i Umeå har flera pågående projekt där man försöker hitta den substans som bäst binder till enzymets yta. Men ansträngningarna att hitta företag som vill utveckla ett läkemedel baserat på principen har inte gett resultat.
I nuläget samarbetar forskarna med ett nybildat företag i Umeå som heter Omnio, men det krävs ett samarbete med något större företag för att kunna utveckla ett läkemedel.
? Det är många företag som har nappat på idén, men den ekonomiskt ansvarige har alltid bedömt att det inte är ekonomiskt hållbart, säger Anders Hofer.
Han tycker att det är tragiskt att det ska vara så svårt eftersom behovet av läkemedel för många sjukdomar som hiv, malaria och sömnsjuka är stort.
Visserligen har det blivit ett större intresse bland företagen genom att man ser det som en möjlighet att få goodwill, men det räcker inte.
Anders Hofer tror att företagen kanske skulle ha varit mer intresserade av deras idé om de hade haft resultat från kliniska försök. Pengar till kliniska studier räknar man med att få via olika intresseorganisationer.
? Tyvärr är det dock inget företag som har sagt att vi ska komma igen när vi gjort kliniska studier, säger han.


Företagen gör en hel del
Från industrins sida menar man att ansvaret för att bekämpa sjukdomar i tredje världen inte ligger enbart på dem. De hänvisar till många insatser som görs, till exempel att subventionera läkemedel, bedriva forskning på u-landssjukdomar, samarbeta med olika hjälp- eller sjukvårdsorganisationer när det gäller att utbilda sjukvårdspersonal.
Astrazeneca gör en riktad satsning på tuberkulos genom ett nyinvigt forskningscenter i Indien (Bangalore). Under en femårsperiod satsar de 40 miljoner dollar på forskning kring nya behandlingsmekanismer.
? Vi har också valt att göra en gemensam satsning med Röda Korset för att bekämpa tuberkulos i Kirgisistan och Turkmenistan, där över 9 000 nya fall diagnosticeras varje år. Vår del av satsningen är cirka 4 miljoner kronor över tre år, säger Staffan Ternby, informationschef på Astrazeneca.
Programmet samordnas genom Red Crescent som är den internationella federationen för Röda Korset och Röda Halvmånen.
MSD samarbetar sedan 1997 med myndigheterna i Rumänien för att öka tillgängligheten på aidsläkemedel för barn och vuxna. Hittills har man bidragit med 1,5 miljoner dollar. Även i Botswana, Afrika, deltar MSD i ett samarbete för att bekämpa hiv/aids.
MSD:s största satsning är på behandling av onkocerciasis i Afrika. 1987 deklarerade MSD att man skulle ge läkemedlet ivermektin till alla som behöver det för all framtid. Hittills har 30 miljoner personer behandlats.
Pfizer samarbetar sedan år 2000 med sjukvårdsmyndigheter i Sydafrika genom att förse aidsdrabbade med fluconazol (Diflucan), ett medel mot svampinfektioner. Hittills har företaget distribuerat mer än två miljoner kostnadsfria doseringar av läkemedlet.
Pfizer donerar även azitromycin (Azitromax) till länder i Afrika som är svårt drabbade av trakom samt bedriver forskning i Indien kring nya medel mot malaria.
Glaxosmithkline, GSK, har forskning inom samtliga tre av WHO:s prioriterade sjukdomar i tredje världen ? hiv/aids, malaria och tuberkulos.
Inom hiv/aids stöder GSK 29 kliniska studier i u-länder varav 20 i Afrika, för att utvärdera användningen av antivirala medel för behandling av smitta överförd från mamma till barn.
Företaget har efter kritik från aidsaktivister halverat priset på sitt största aidsläkemedel Combivir (kombination av lamivudin och zidovudin). Det är den andra sänkningen av priset på sju månader och priset är därmed nästan nere i samma nivå som ett indiskt generikapreparat.
Enligt Läkare utan Gränser kommer endast en procent av läkemedelsföretagens inkomster från de afrikanska länderna och prissänkningar till fattiga länder kommer därför inte nämnvärt att påverka företagens möjlighet negativt till forskning och utveckling.


Pfizer stäms för studie i Nigeria
Ett annat problem för fattiga länder är risken för en ökningen av antalet oetiska kliniska studier. I takt med att det blir allt svårare att hitta frivilliga försökspersoner i Europa och USA har det skett en betydande ökning av antalet studier i fattiga länder som Afrika, Östeuropa, Asien och Latinamerika.
I ett uppmärksammat fall för några år sedan testade Pfizer ett experimentellt läkemedel på barn med hjärnhinneinflammation i Afrika.
Det var 1996 som den allvarlig epidemi av bakteriell hjärnhinneinflammation bröt ut i Nigerias slum där totalt över 15 000 personer smittades. Pfizer testade ett nytt icke godkänt läkemedel, trovafloxacin (Trovan) på 200 barn varav elva dog och flera blev hjärnskadade eller döva. Det resulterade i att 30 nigerianska familjer stämde Pfizer för att bryta mot internationell lag och medicinsk etik. I åtalet hävdas att Pfizer gav barnen ett nytt otestat läkemedel utan föräldrarnas informerade samtycke.
Pfizer hävdar att studien var godkänd av myndigheterna i Nigeria och att familjerna hade gett samtycke.
Trovan blev senare bara godkänt för behandling av vuxna och efter rapporter om leverbiverkningar drogs medlet in helt i Europa.

Ett färskt exempel på hur svårt det kan vara att intressera läkemedelsindustrin för att satsa på u-landsläkemedel är en potentiell terapi mot afrikansk sömnsjuka. Det är en dödlig sjukdom som hittills huvudsakligen har kunnat behandlas med en giftig arsenikförening.
Den metod som Anders Hofer och Lars Thelander vid Institutionen för medicinsk kemi och biofysik vid Umeå universitet har tagit fram bygger på forskning kring parasiten Trypanosoma brucei. Den är känslig mot glutaminanaloger som slår ut ett för parasiten nödvändigt enzym. Forskarna har gjort försök på odlade parasiter samt typanosominfekterade möss, men ännu inte på människa.
Ungefär en halv miljon människor i Afrika beräknas ha denna form av sömnsjuka som alltid leder till döden om den inte behandlas. Det mest använda läkemedlet är melarsoprol, men ofta dör patienten av en melarsoprol-orsakad hjärninflammation och behovet av nya läkemedel är därför stort.
Forskarna i Umeå har flera pågående projekt där man försöker hitta den substans som bäst binder till enzymets yta. Men ansträngningarna att hitta företag som vill utveckla ett läkemedel baserat på principen har inte gett resultat.
I nuläget samarbetar forskarna med ett nybildat företag i Umeå som heter Omnio, men det krävs ett samarbete med något större företag för att kunna utveckla ett läkemedel.
? Det är många företag som har nappat på idén, men den ekonomiskt ansvarige har alltid bedömt att det inte är ekonomiskt hållbart, säger Anders Hofer.
Han tycker att det är tragiskt att det ska vara så svårt eftersom behovet av läkemedel för många sjukdomar som hiv, malaria och sömnsjuka är stort.
Visserligen har det blivit ett större intresse bland företagen genom att man ser det som en möjlighet att få goodwill, men det räcker inte.
Anders Hofer tror att företagen kanske skulle ha varit mer intresserade av deras idé om de hade haft resultat från kliniska försök. Pengar till kliniska studier räknar man med att få via olika intresseorganisationer.
? Tyvärr är det dock inget företag som har sagt att vi ska komma igen när vi gjort kliniska studier, säger han.


Företagen gör en hel del
Från industrins sida menar man att ansvaret för att bekämpa sjukdomar i tredje världen inte ligger enbart på dem. De hänvisar till många insatser som görs, till exempel att subventionera läkemedel, bedriva forskning på u-landssjukdomar, samarbeta med olika hjälp- eller sjukvårdsorganisationer när det gäller att utbilda sjukvårdspersonal.
Astrazeneca gör en riktad satsning på tuberkulos genom ett nyinvigt forskningscenter i Indien (Bangalore). Under en femårsperiod satsar de 40 miljoner dollar på forskning kring nya behandlingsmekanismer.
? Vi har också valt att göra en gemensam satsning med Röda Korset för att bekämpa tuberkulos i Kirgisistan och Turkmenistan, där över 9 000 nya fall diagnosticeras varje år. Vår del av satsningen är cirka 4 miljoner kronor över tre år, säger Staffan Ternby, informationschef på Astrazeneca.
Programmet samordnas genom Red Crescent som är den internationella federationen för Röda Korset och Röda Halvmånen.
MSD samarbetar sedan 1997 med myndigheterna i Rumänien för att öka tillgängligheten på aidsläkemedel för barn och vuxna. Hittills har man bidragit med 1,5 miljoner dollar. Även i Botswana, Afrika, deltar MSD i ett samarbete för att bekämpa hiv/aids.
MSD:s största satsning är på behandling av onkocerciasis i Afrika. 1987 deklarerade MSD att man skulle ge läkemedlet ivermektin till alla som behöver det för all framtid. Hittills har 30 miljoner personer behandlats.
Pfizer samarbetar sedan år 2000 med sjukvårdsmyndigheter i Sydafrika genom att förse aidsdrabbade med fluconazol (Diflucan), ett medel mot svampinfektioner. Hittills har företaget distribuerat mer än två miljoner kostnadsfria doseringar av läkemedlet.
Pfizer donerar även azitromycin (Azitromax) till länder i Afrika som är svårt drabbade av trakom samt bedriver forskning i Indien kring nya medel mot malaria.
Glaxosmithkline, GSK, har forskning inom samtliga tre av WHO:s prioriterade sjukdomar i tredje världen ? hiv/aids, malaria och tuberkulos.
Inom hiv/aids stöder GSK 29 kliniska studier i u-länder varav 20 i Afrika, för att utvärdera användningen av antivirala medel för behandling av smitta överförd från mamma till barn.
Företaget har efter kritik från aidsaktivister halverat priset på sitt största aidsläkemedel Combivir (kombination av lamivudin och zidovudin). Det är den andra sänkningen av priset på sju månader och priset är därmed nästan nere i samma nivå som ett indiskt generikapreparat.
Enligt Läkare utan Gränser kommer endast en procent av läkemedelsföretagens inkomster från de afrikanska länderna och prissänkningar till fattiga länder kommer därför inte nämnvärt att påverka företagens möjlighet negativt till forskning och utveckling.


Pfizer stäms för studie i Nigeria
Ett annat problem för fattiga länder är risken för en ökningen av antalet oetiska kliniska studier. I takt med att det blir allt svårare att hitta frivilliga försökspersoner i Europa och USA har det skett en betydande ökning av antalet studier i fattiga länder som Afrika, Östeuropa, Asien och Latinamerika.
I ett uppmärksammat fall för några år sedan testade Pfizer ett experimentellt läkemedel på barn med hjärnhinneinflammation i Afrika.
Det var 1996 som den allvarlig epidemi av bakteriell hjärnhinneinflammation bröt ut i Nigerias slum där totalt över 15 000 personer smittades. Pfizer testade ett nytt icke godkänt läkemedel, trovafloxacin (Trovan) på 200 barn varav elva dog och flera blev hjärnskadade eller döva. Det resulterade i att 30 nigerianska familjer stämde Pfizer för att bryta mot internationell lag och medicinsk etik. I åtalet hävdas att Pfizer gav barnen ett nytt otestat läkemedel utan föräldrarnas informerade samtycke.
Pfizer hävdar att studien var godkänd av myndigheterna i Nigeria och att familjerna hade gett samtycke.
Trovan blev senare bara godkänt för behandling av vuxna och efter rapporter om leverbiverkningar drogs medlet in helt i Europa.

Krig och interna konflikter i Afrika drabbar i första hand civila. I östra Kongo-Kinshasa har brist på läkemedel och hälsovård fått dödssiffrorna att skjuta i höjden.

Bukavu och Goma, de två städer som ligger vid var sin ända av Kivusjön, i östra Kongo-Kinshasa, skulle kunna ha varit lysande juveler i en oändlig matta av smaragdgrön djungel. Vattenvägen borde ha gjort städerna till både semesterparadis och handelscentra. Men kriget har solkat bilden; utarmat folket, skändat kvinnorna och berövat de yngsta på en oskyldig barndom.
Färgstarka bougainvillea som ivrigt klättrar i varje trädgård är likt prunkande slöjor som försöker dölja allt det fula. Men lidandet är så påtagligt att inte ens en illusion av vad som kunde ha varit, kan sudda ut den bistra verkligheten.
Det sägs, enligt en FN-rapport förra året, att omkring tre miljoner människor har dött i det fem år långa kriget, men de allra flesta har inte dött i strid utan på grund av hunger och brist på medicin och läkarvård.
? Det värsta hotet förutom hiv/aids är malaria, men också undernäring. Kliniker har förstörts under kriget

och den ekonomiska köpkraften har minskat så till den grad att folk inte har råd att köpa medicin som kostar så lite som en halv US-dollar, säger Justin Rukika, som arbetar för den icke-statliga tyska hjälporganisationen Malteser.

Läkarbesök kostar förmögenhet
I maj startade Malteser, som finansieras av EU:s biståndsorgan Echo, en försöksverksamhet med mobila kliniker i södra Kivuprovinsen. Syftet var att stödja lokala kliniker och sjukhus på de platser dit befolkningen flytt undan kriget.
? Organisationen stödjer specifika områden dit vi försöker nå ut med vår mobila klinik, men vi kan aldrig stanna över natten på grund av säkerhetsskäl. Ofta försöker vi dock återvända två dagar i rad eftersom vi inte hinner behandla alla på en dag, säger Justin Rukika.
Under de fyra första försöksveckorna kom runt 3000 patienter, samt 800 fall av undernäring, till de mobila klinikerna.
? Konsekvensen av kriget är enkel. Får inte folk läkemedel och vård dör de. Vi servar tre hälsozoner men når inte hela provinsen. Det finns platser dit ingen organisation når, säger Justin Rukika.
Detta är kalla fakta i Kongo-Kinshasa, en verklighet som bekräftas av andra organisationer som är engagerade inom hälsosektorn. På Läkare utan gränsers (MSF) klinik strax utanför Bukavu säger Davy Dhillon:
? Konflikten har gjort att det är svårt att nå ut med läkemedel till områden som ligger långt från städerna. Om det inte finns medicin försöker folk att överleva så gott det går, men det håller inte i längden. Till slut dör de på grund av brist på den mest grundläggande läkarvård. Medellivslängden i landet är bara cirka 50 år och jag tror att brist på sjukvård är en av orsakerna.
Enligt Davy Dhillon är kostnaden på läkemedel ett av de största problemen i tredjevärlden. Det finns inget statligt system som kan fånga upp kostnaderna och även om de flesta mediciner är godkända piratkopior av dyrare läkemedel så överstiger kostnaderna vad den vanlige kongolesen har råd att betala.
? Ett läkarbesök är en förmögenhet för många. Folk tvekar att söka upp klinikerna och ibland kan valet stå mellan att köpa medicin eller mat.

Med kanot och motorcykel
Ett annat stort problem är infrastrukturen. Efter 40 år av vanstyre är det mäktiga landet, fyra gånger Frankrikes storlek, i totalt förfall. Vägarna, i den mån de fortfarande är farbara, är inte mycket mer än en lång sträcka av djupa sliriga hålor. Milis, rebellgrupper och banditband som kontrollerar de östra delarna har gjort säkerhetsläget till ett stort hinder för de internationella organisationer som befinner sig i landet.
Att förhandla fram en säker väg tar tid ? tid som bättre skulle kunna ha använts till att hjälpa lokalbefolkningen. Trots att alla stridande parter skrev under ett fredsfördrag i slutet av förra året gör freden i östra Kongo bara små, små framsteg.
Norr om Kivusjön ligger Goma. Staden var skådeplats för den stora flyktingvågen från Rwanda 1994. Förra året dränktes delar av Goma i det vulkanutbrott som berövade invånarna på det som kriget inte förstört. Internationella Rödakorskommittén (ICRC) är en av de organisationer som nu försöker göra livet mer drägligt för de 400 000 invånarna.
Men ICRC sträcker sin hjälp ännu längre bort ? till de avlägsna områden där stilleståndslinjen är dragen. Över rebellernas territorium och in på regeringskontrollerat område ? även om det efter fredsavtalet inte längre borde finnas områden som betecknas tillhöra rebellerna, lokalmilisen eller regeringen. ICRC:s neutralitetspolitik gör det möjligt att företa en resa som övergår allt annat. I två områden penetrerar ICRC så djupt in i djungeln att det krävs kanot, motorcykel och vanlig cykel för att efter flera dagars färd nå fram till sammanlagt tio hälsocentra ? livlinan för mer än 200 000 personer.

En hoppets livlina
Stéphane du Mortier, hälsosamordnare för programmet berättar om färden i ett av områdena, Equadorprovinsen:
? Det är 420 kilometer mellan Anzi, det första hälsocentret, och Kisangani. Vägarna är simpla skogsstigar, det regnar varje dag och stora flockar av fjärilar dansar i bambu- och palmplantagerna. Från vägen ser vi ibland stora hål där guld och diamanter fortfarande utvinns. Kontrasten mellan naturens rikedom och människornas fattigdom är enorm.
För att nå klinikerna måste man resa två dagar med kanot mellan Kisangani och staden Opala. Sedan vidtar en tur på motorcykel. Mediciner och utrustning till hälsocentren transporteras från Opala med cykel. Varje cykel klarar 40 kilo som lokala Rödakorsarbetare under två-tre dagar distribuerar till enskilda kliniker.
? Vi är den enda organisation som når till just dessa platser. För folket har ICRC blivit en livlina och ett hopp, men i början var det så vanskligt att vi bara kunde stanna fyra timmar vid våra besök (som sker var sjätte vecka). I takt med att säkerheten förbättrats och ICRC blivit känt har vårt arbete underlättats. Nu kan vi stanna längre och utbilda personalen, berättar Stéphane du Mortier.
Sedan början av året är en läkare baserade i Anzi och denne ger regelbundet stöd till klinikerna ? med bättre diagnoser och korrekt användning av läkemedel har standarden på hälsovården höjts, påpekar du Mortier.
? Efter mer än sex års uppehåll

har vaccinationsprogram återupptagits och arbetet utvecklas ständigt. Men klinikerna är fortfarande helt beroende av oss även om byborna från första dagen varit djupt engagerade i hur vi ska förbättra hälsoservicen ytterligare. Det är helt otroligt att se hur denna entusiasm håller i sig, två år efter det vi startade projektet, säger du Mortier.

Krig och interna konflikter i Afrika drabbar i första hand civila. I östra Kongo-Kinshasa har brist på läkemedel och hälsovård fått dödssiffrorna att skjuta i höjden.

Bukavu och Goma, de två städer som ligger vid var sin ända av Kivusjön, i östra Kongo-Kinshasa, skulle kunna ha varit lysande juveler i en oändlig matta av smaragdgrön djungel. Vattenvägen borde ha gjort städerna till både semesterparadis och handelscentra. Men kriget har solkat bilden; utarmat folket, skändat kvinnorna och berövat de yngsta på en oskyldig barndom.
Färgstarka bougainvillea som ivrigt klättrar i varje trädgård är likt prunkande slöjor som försöker dölja allt det fula. Men lidandet är så påtagligt att inte ens en illusion av vad som kunde ha varit, kan sudda ut den bistra verkligheten.
Det sägs, enligt en FN-rapport förra året, att omkring tre miljoner människor har dött i det fem år långa kriget, men de allra flesta har inte dött i strid utan på grund av hunger och brist på medicin och läkarvård.
? Det värsta hotet förutom hiv/aids är malaria, men också undernäring. Kliniker har förstörts under kriget

och den ekonomiska köpkraften har minskat så till den grad att folk inte har råd att köpa medicin som kostar så lite som en halv US-dollar, säger Justin Rukika, som arbetar för den icke-statliga tyska hjälporganisationen Malteser.

Läkarbesök kostar förmögenhet
I maj startade Malteser, som finansieras av EU:s biståndsorgan Echo, en försöksverksamhet med mobila kliniker i södra Kivuprovinsen. Syftet var att stödja lokala kliniker och sjukhus på de platser dit befolkningen flytt undan kriget.
? Organisationen stödjer specifika områden dit vi försöker nå ut med vår mobila klinik, men vi kan aldrig stanna över natten på grund av säkerhetsskäl. Ofta försöker vi dock återvända två dagar i rad eftersom vi inte hinner behandla alla på en dag, säger Justin Rukika.
Under de fyra första försöksveckorna kom runt 3000 patienter, samt 800 fall av undernäring, till de mobila klinikerna.
? Konsekvensen av kriget är enkel. Får inte folk läkemedel och vård dör de. Vi servar tre hälsozoner men når inte hela provinsen. Det finns platser dit ingen organisation når, säger Justin Rukika.
Detta är kalla fakta i Kongo-Kinshasa, en verklighet som bekräftas av andra organisationer som är engagerade inom hälsosektorn. På Läkare utan gränsers (MSF) klinik strax utanför Bukavu säger Davy Dhillon:
? Konflikten har gjort att det är svårt att nå ut med läkemedel till områden som ligger långt från städerna. Om det inte finns medicin försöker folk att överleva så gott det går, men det håller inte i längden. Till slut dör de på grund av brist på den mest grundläggande läkarvård. Medellivslängden i landet är bara cirka 50 år och jag tror att brist på sjukvård är en av orsakerna.
Enligt Davy Dhillon är kostnaden på läkemedel ett av de största problemen i tredjevärlden. Det finns inget statligt system som kan fånga upp kostnaderna och även om de flesta mediciner är godkända piratkopior av dyrare läkemedel så överstiger kostnaderna vad den vanlige kongolesen har råd att betala.
? Ett läkarbesök är en förmögenhet för många. Folk tvekar att söka upp klinikerna och ibland kan valet stå mellan att köpa medicin eller mat.

Med kanot och motorcykel
Ett annat stort problem är infrastrukturen. Efter 40 år av vanstyre är det mäktiga landet, fyra gånger Frankrikes storlek, i totalt förfall. Vägarna, i den mån de fortfarande är farbara, är inte mycket mer än en lång sträcka av djupa sliriga hålor. Milis, rebellgrupper och banditband som kontrollerar de östra delarna har gjort säkerhetsläget till ett stort hinder för de internationella organisationer som befinner sig i landet.
Att förhandla fram en säker väg tar tid ? tid som bättre skulle kunna ha använts till att hjälpa lokalbefolkningen. Trots att alla stridande parter skrev under ett fredsfördrag i slutet av förra året gör freden i östra Kongo bara små, små framsteg.
Norr om Kivusjön ligger Goma. Staden var skådeplats för den stora flyktingvågen från Rwanda 1994. Förra året dränktes delar av Goma i det vulkanutbrott som berövade invånarna på det som kriget inte förstört. Internationella Rödakorskommittén (ICRC) är en av de organisationer som nu försöker göra livet mer drägligt för de 400 000 invånarna.
Men ICRC sträcker sin hjälp ännu längre bort ? till de avlägsna områden där stilleståndslinjen är dragen. Över rebellernas territorium och in på regeringskontrollerat område ? även om det efter fredsavtalet inte längre borde finnas områden som betecknas tillhöra rebellerna, lokalmilisen eller regeringen. ICRC:s neutralitetspolitik gör det möjligt att företa en resa som övergår allt annat. I två områden penetrerar ICRC så djupt in i djungeln att det krävs kanot, motorcykel och vanlig cykel för att efter flera dagars färd nå fram till sammanlagt tio hälsocentra ? livlinan för mer än 200 000 personer.

En hoppets livlina
Stéphane du Mortier, hälsosamordnare för programmet berättar om färden i ett av områdena, Equadorprovinsen:
? Det är 420 kilometer mellan Anzi, det första hälsocentret, och Kisangani. Vägarna är simpla skogsstigar, det regnar varje dag och stora flockar av fjärilar dansar i bambu- och palmplantagerna. Från vägen ser vi ibland stora hål där guld och diamanter fortfarande utvinns. Kontrasten mellan naturens rikedom och människornas fattigdom är enorm.
För att nå klinikerna måste man resa två dagar med kanot mellan Kisangani och staden Opala. Sedan vidtar en tur på motorcykel. Mediciner och utrustning till hälsocentren transporteras från Opala med cykel. Varje cykel klarar 40 kilo som lokala Rödakorsarbetare under två-tre dagar distribuerar till enskilda kliniker.
? Vi är den enda organisation som når till just dessa platser. För folket har ICRC blivit en livlina och ett hopp, men i början var det så vanskligt att vi bara kunde stanna fyra timmar vid våra besök (som sker var sjätte vecka). I takt med att säkerheten förbättrats och ICRC blivit känt har vårt arbete underlättats. Nu kan vi stanna längre och utbilda personalen, berättar Stéphane du Mortier.
Sedan början av året är en läkare baserade i Anzi och denne ger regelbundet stöd till klinikerna ? med bättre diagnoser och korrekt användning av läkemedel har standarden på hälsovården höjts, påpekar du Mortier.
? Efter mer än sex års uppehåll

har vaccinationsprogram återupptagits och arbetet utvecklas ständigt. Men klinikerna är fortfarande helt beroende av oss även om byborna från första dagen varit djupt engagerade i hur vi ska förbättra hälsoservicen ytterligare. Det är helt otroligt att se hur denna entusiasm håller i sig, två år efter det vi startade projektet, säger du Mortier.

Krig och interna konflikter i Afrika drabbar i första hand civila. I östra Kongo-Kinshasa har brist på läkemedel och hälsovård fått dödssiffrorna att skjuta i höjden.

Bukavu och Goma, de två städer som ligger vid var sin ända av Kivusjön, i östra Kongo-Kinshasa, skulle kunna ha varit lysande juveler i en oändlig matta av smaragdgrön djungel. Vattenvägen borde ha gjort städerna till både semesterparadis och handelscentra. Men kriget har solkat bilden; utarmat folket, skändat kvinnorna och berövat de yngsta på en oskyldig barndom.
Färgstarka bougainvillea som ivrigt klättrar i varje trädgård är likt prunkande slöjor som försöker dölja allt det fula. Men lidandet är så påtagligt att inte ens en illusion av vad som kunde ha varit, kan sudda ut den bistra verkligheten.
Det sägs, enligt en FN-rapport förra året, att omkring tre miljoner människor har dött i det fem år långa kriget, men de allra flesta har inte dött i strid utan på grund av hunger och brist på medicin och läkarvård.
? Det värsta hotet förutom hiv/aids är malaria, men också undernäring. Kliniker har förstörts under kriget

och den ekonomiska köpkraften har minskat så till den grad att folk inte har råd att köpa medicin som kostar så lite som en halv US-dollar, säger Justin Rukika, som arbetar för den icke-statliga tyska hjälporganisationen Malteser.

Läkarbesök kostar förmögenhet
I maj startade Malteser, som finansieras av EU:s biståndsorgan Echo, en försöksverksamhet med mobila kliniker i södra Kivuprovinsen. Syftet var att stödja lokala kliniker och sjukhus på de platser dit befolkningen flytt undan kriget.
? Organisationen stödjer specifika områden dit vi försöker nå ut med vår mobila klinik, men vi kan aldrig stanna över natten på grund av säkerhetsskäl. Ofta försöker vi dock återvända två dagar i rad eftersom vi inte hinner behandla alla på en dag, säger Justin Rukika.
Under de fyra första försöksveckorna kom runt 3000 patienter, samt 800 fall av undernäring, till de mobila klinikerna.
? Konsekvensen av kriget är enkel. Får inte folk läkemedel och vård dör de. Vi servar tre hälsozoner men når inte hela provinsen. Det finns platser dit ingen organisation når, säger Justin Rukika.
Detta är kalla fakta i Kongo-Kinshasa, en verklighet som bekräftas av andra organisationer som är engagerade inom hälsosektorn. På Läkare utan gränsers (MSF) klinik strax utanför Bukavu säger Davy Dhillon:
? Konflikten har gjort att det är svårt att nå ut med läkemedel till områden som ligger långt från städerna. Om det inte finns medicin försöker folk att överleva så gott det går, men det håller inte i längden. Till slut dör de på grund av brist på den mest grundläggande läkarvård. Medellivslängden i landet är bara cirka 50 år och jag tror att brist på sjukvård är en av orsakerna.
Enligt Davy Dhillon är kostnaden på läkemedel ett av de största problemen i tredjevärlden. Det finns inget statligt system som kan fånga upp kostnaderna och även om de flesta mediciner är godkända piratkopior av dyrare läkemedel så överstiger kostnaderna vad den vanlige kongolesen har råd att betala.
? Ett läkarbesök är en förmögenhet för många. Folk tvekar att söka upp klinikerna och ibland kan valet stå mellan att köpa medicin eller mat.

Med kanot och motorcykel
Ett annat stort problem är infrastrukturen. Efter 40 år av vanstyre är det mäktiga landet, fyra gånger Frankrikes storlek, i totalt förfall. Vägarna, i den mån de fortfarande är farbara, är inte mycket mer än en lång sträcka av djupa sliriga hålor. Milis, rebellgrupper och banditband som kontrollerar de östra delarna har gjort säkerhetsläget till ett stort hinder för de internationella organisationer som befinner sig i landet.
Att förhandla fram en säker väg tar tid ? tid som bättre skulle kunna ha använts till att hjälpa lokalbefolkningen. Trots att alla stridande parter skrev under ett fredsfördrag i slutet av förra året gör freden i östra Kongo bara små, små framsteg.
Norr om Kivusjön ligger Goma. Staden var skådeplats för den stora flyktingvågen från Rwanda 1994. Förra året dränktes delar av Goma i det vulkanutbrott som berövade invånarna på det som kriget inte förstört. Internationella Rödakorskommittén (ICRC) är en av de organisationer som nu försöker göra livet mer drägligt för de 400 000 invånarna.
Men ICRC sträcker sin hjälp ännu längre bort ? till de avlägsna områden där stilleståndslinjen är dragen. Över rebellernas territorium och in på regeringskontrollerat område ? även om det efter fredsavtalet inte längre borde finnas områden som betecknas tillhöra rebellerna, lokalmilisen eller regeringen. ICRC:s neutralitetspolitik gör det möjligt att företa en resa som övergår allt annat. I två områden penetrerar ICRC så djupt in i djungeln att det krävs kanot, motorcykel och vanlig cykel för att efter flera dagars färd nå fram till sammanlagt tio hälsocentra ? livlinan för mer än 200 000 personer.

En hoppets livlina
Stéphane du Mortier, hälsosamordnare för programmet berättar om färden i ett av områdena, Equadorprovinsen:
? Det är 420 kilometer mellan Anzi, det första hälsocentret, och Kisangani. Vägarna är simpla skogsstigar, det regnar varje dag och stora flockar av fjärilar dansar i bambu- och palmplantagerna. Från vägen ser vi ibland stora hål där guld och diamanter fortfarande utvinns. Kontrasten mellan naturens rikedom och människornas fattigdom är enorm.
För att nå klinikerna måste man resa två dagar med kanot mellan Kisangani och staden Opala. Sedan vidtar en tur på motorcykel. Mediciner och utrustning till hälsocentren transporteras från Opala med cykel. Varje cykel klarar 40 kilo som lokala Rödakorsarbetare under två-tre dagar distribuerar till enskilda kliniker.
? Vi är den enda organisation som når till just dessa platser. För folket har ICRC blivit en livlina och ett hopp, men i början var det så vanskligt att vi bara kunde stanna fyra timmar vid våra besök (som sker var sjätte vecka). I takt med att säkerheten förbättrats och ICRC blivit känt har vårt arbete underlättats. Nu kan vi stanna längre och utbilda personalen, berättar Stéphane du Mortier.
Sedan början av året är en läkare baserade i Anzi och denne ger regelbundet stöd till klinikerna ? med bättre diagnoser och korrekt användning av läkemedel har standarden på hälsovården höjts, påpekar du Mortier.
? Efter mer än sex års uppehåll

har vaccinationsprogram återupptagits och arbetet utvecklas ständigt. Men klinikerna är fortfarande helt beroende av oss även om byborna från första dagen varit djupt engagerade i hur vi ska förbättra hälsoservicen ytterligare. Det är helt otroligt att se hur denna entusiasm håller i sig, två år efter det vi startade projektet, säger du Mortier.

Nya farmaceututbildningar blev en verklighet hösten 2000 då treåriga receptarie- och kandidatutbildningar startade i Kalmar och Göteborg. Pionjärerna fick ut sina examina i maj och juni. Alla verkar nöjda, arbete finns. Detta var de första nya kullarna som kom att bidra till att försäkra apoteken om ett tillskott av förhoppningsvis god farmaceutisk kompetens.

När Göteborg startade upp den treåriga receptarieutbildningen hade man 3,5 sökande per plats och för Kalmar gällde i stort sett detsamma, tillgången på sökande var god. Institutionerna vinnlade sig om att leva upp till en förväntad tuff granskning från Högskoleverket avseende programmens utformning och tillgången på lärarkompetens. Man fick också Högskoleverkets gillande.

När Kalmar och Göteborg väl gått i bräschen och sprängt fördämningarna för ett uppdämt utbildningsbehov och även Uppsala fått sin treåriga utbildning, brakade det löst. Linköping kom igång och också Umeå. Utbildning är på väg i Karlstad och kanske även i Luleå.
Liksom fallet var med farmacie kandidatutbildningen vid Södertörns högskola, som senare lades ner, upplever vi åter en cirkus av opportunistisk regionalpolitik. Läkemedelskunskap är en bricka i det politiska spelet. Det gäller att få till en massutbildning. Man bekymrar sig mindre om krav på kunskapsinnehåll och kvalitet. Vad blir resultatet? Jo, antalet sökande var i stort sett hälften såstort som antalet platser, vid vårens intagning till utbildningen i Uppsala.
Resultatet av den pågående utbildningspolitiken inom läkemedelsområdet skiljer sig inte från den avseende övriga naturvetenskaper. Beträffande kemi ? som är en nog så viktig del av läkemedelskunskapen ? har Högskoleverkets utvärdering visat att situationen är mer än bekymmersam. Antalet sökande är få i förhållande till antalet platser. Det finns för många kemiutbildningar och alla behöriga tas in, vilket innebär varierande förkunskaper. På det stora hela är studenternas förkunskaper sämre än tidigare och en del av grundutbildningen i kemi måste bli en repetition av gymnasiekursen.

Studenter har blivit en handelsvara som man köpslår om på en konkurrensutsatt marknad. Det kan vara bra och kvalitetshöjande för utbildaren men hur gör man om råvaran är av bristande kvalitet eller sinar? Ett konkurrensmedel kan ju vara att sänka kraven för såväl inträde som utsläpp i systemet. Antalet producerade enheter ökar även om kvaliteten sjunker, men det kanske gör mindre, huvudsaken är att man får betalt. Med färre studenter sjunker studentpengen, vilket leder till att man får råd med färre lärartimmar. Färre lärartimmar harmonierar med bristen på kompetenta lärarkrafter. Ta in fler outbildade lärare säger politikerna och sedan är vi inne i Moment 22-situationen.
Det hävdas att det elevmaterial som svensk gymnasieskola i dag förser universitet och högskola med utgörs av biologiska analfabeter. Det kanske är så att en förändring har skett! Undertecknad har undervisat i Läkemedelskemi/Läkemedelsmetabolism vid Farmaceutiska Fakulteten i Uppsala varje termin sedan 1974. Vid sidan av att inslaget av tuggummituggande disciplar som genomlever föreläsningarna med bakvänd keps på huvudet har ökat, så möttes jag vid en föreläsning i januari i år för första gången av kommentaren ?Jag fattar inte ett djävla skit?.

Kära politiker, åtgärder som genomförts på grundskolenivå börjar nu få effekt på högskolan! Även om specifikationsgränserna för råvaran vidgats när det gäller utbildning i läkemedelskunskap får man hoppas att marknaden skall kunna försörjas med bra kompetens även i framtiden.
Björn Lindeke
professor
Vd Apotekarsocieteten