Månads arkivering maj 2003

Det senaste och tydligaste exemplet på en av läkemedelsindustrin gemensamt skapad diagnos är kvinnlig sexuell dysfunktion. Det skriver den australiske medicinjournalisten Ray Moynihan i en uppmärksammad artikel i British Medical Journal (2003;326:45-47). Han beskriver hur sjukdomen definierades vid industrisponsrade symposier under de senaste sex åren av forskare med nära band till läkemedelsföretag.
Han är särskilt kritisk till en JAMA-artikel i februari 1999 av författare med band till Pfizer. Där kom man fram till att den totala förekomsten av sexuell dysfunktion hos kvinnor i åldern 18 till 59 år var 43 procent, en siffra som numera citeras flitigt både av forskare och media. Den baseras på en undersökning av 1 500 kvinnor som skulle svara ja eller nej på ett antal frågor om de hade upplevt någon av sju problem under minst två månader under det senaste året. Frågorna gällde exempelvis brist på intresse för sex och oro för att inte prestera tillräckligt bra.


Risk för övermedikalisering
Många experter har ifrågasatt den ofta citerade siffran och menar att verklig dysfunktion är väsentligt ovanligare och att siffran har bidragit till en övermedikalisering av kvinnlig sexualitet. Vad som är normalt för kvinnor med olika etisk, religiös och kulturell bakgrund samt olika åldrar är fortfarande oklart.
Angelica Hirschberg är docent och överläkare på Kvinnokliniken, Karolinska sjukhuset i Stockholm och kliniskt ansvarig för två studier på kvinnlig sexuell dysfunktion. Hon menar att siffran 40 procent kan stämma om man menar kvinnor som har olika brister i sexuallivet.
? Det beror helt på vilka kriterier man ställer upp. Det är många som tycker att deras sexualliv är otillfredsställande, men det betyder inte att det är onormalt. Man måste veta vad man pratar om, att man svarat ja på en av frågorna i den aktuella studien betyder inte att man är sjuk, säger hon.
Hon menar att läkarna har ett stort ansvar. En bra bedömning ska ta hänsyn till många faktorer som hur relationen är, andra sjukdomar, kvinnans ålder och så vidare. Det krävs mycket kunskap för att göra en helhetsbedömning.
? Det är lätt att tro att ett läkemedel är lösningen på allt, men då finns det stor risk att man blir besviken, säger hon. Men det är fler och fler kvinnor som söker hjälp för brister i sexuallivet och det är helt klart ett problem för många.
Vid Karolinska sjukhuset har man tidigare gjort en studie med sildenafil (Viagra) på kvinnor. Där fann man ingen signifikant effekt av sildenafil, vilket kan beror på att man inte hade delat upp kvinnornas problematik. I de nya studierna har man gjort en uppdelning i dels brist på lust och dels svårigheter att tända sexuellt. Man tror att sildenafil har bäst effekt på kvinnor med tändningsproblem och det är mer tveksamt om den typen av läkemedel har effekt när man saknar lust, menar Angelica Hirschberg.
Hon kan på grund av sekretess inte säga vilka företag eller vilka läkemedel de nya studierna vid Kvinnohälsan på KS gäller. Just nu håller man på att rekrytera patienter till studierna och letar efter kvinnor över 48 år.
Håkan Emilsson, informationschef på Pfizer i Sverige, bekräftar att Sverige är med i en internationell studie med sildenafil på kvinnor. Troligen rör det sig om flera år innan det kommer ut på marknaden och det är för tidigt att säga om det över huvud taget kommer så långt.


Att bygga en marknad
Sedan sildenafil lanserades 1998 har mer än 17 miljoner män fått recept på det som behandling för erektil dysfunktion För att bygga en liknande marknad för läkemedel bland kvinnor behöver företagen en klart definierad medicinsk diagnos med mätbara variabler för att kunna genomföra trovärdiga kliniska studier.
Vid en grundläggande sammankomst i Cape Cod, USA i maj 1997 möttes läkare, forskare och företagsrepresentanter för att diskutera framtida riktlinjer för kliniska studier på detta område. Enligt Ray Moynihan var bara läkare och forskare som samarbetat med läkemedelsindustrin inbjudna och av dokumentationen framgår att nio läkemedelsföretag gett ekonomiskt bidrag.
Arton månader senare, i oktober 1998, hölls den första internationella konsensuskonferensen om kvinnlig sexuell dysfunktion i Boston. Där kom man fram till en ny definition och klassificering av kvinnlig sexuell dysfunktion.
Av dokumentation från konferensen framgår att den fått ekonomiskt stöd från åtta läkemedelsföretag och att 18 av 19 författare till den nya definitionen hade finansiellt intresse eller andra band med totalt 22 läkemedelsföretag.
Efter publiceringen av Ray Moynihans artikel kom det in mängder av svar varav många var kritiska, mest från kvinnor som trodde att artikeln förnekade existensen av kvinnliga sexuella problem eller var försök att klassa alla sexuella problem som psykiska. En del kvinnor var glada för att deras problem medikaliserades ? att de slutligen blev tagna på allvar.
Den farmacevtiska industrin i Storbritannien tillbakavisade anklagelserna som falska och felaktiga och menade att artikeln varken är till hjälp för forskare, läkare eller kvinnor med sexuella problem. En representant för Pfizer deklarerade att diagnosen kvinnlig sexuell dysfunktion fanns redan 1994.

Det senaste och tydligaste exemplet på en av läkemedelsindustrin gemensamt skapad diagnos är kvinnlig sexuell dysfunktion. Det skriver den australiske medicinjournalisten Ray Moynihan i en uppmärksammad artikel i British Medical Journal (2003;326:45-47). Han beskriver hur sjukdomen definierades vid industrisponsrade symposier under de senaste sex åren av forskare med nära band till läkemedelsföretag.
Han är särskilt kritisk till en JAMA-artikel i februari 1999 av författare med band till Pfizer. Där kom man fram till att den totala förekomsten av sexuell dysfunktion hos kvinnor i åldern 18 till 59 år var 43 procent, en siffra som numera citeras flitigt både av forskare och media. Den baseras på en undersökning av 1 500 kvinnor som skulle svara ja eller nej på ett antal frågor om de hade upplevt någon av sju problem under minst två månader under det senaste året. Frågorna gällde exempelvis brist på intresse för sex och oro för att inte prestera tillräckligt bra.


Risk för övermedikalisering
Många experter har ifrågasatt den ofta citerade siffran och menar att verklig dysfunktion är väsentligt ovanligare och att siffran har bidragit till en övermedikalisering av kvinnlig sexualitet. Vad som är normalt för kvinnor med olika etisk, religiös och kulturell bakgrund samt olika åldrar är fortfarande oklart.
Angelica Hirschberg är docent och överläkare på Kvinnokliniken, Karolinska sjukhuset i Stockholm och kliniskt ansvarig för två studier på kvinnlig sexuell dysfunktion. Hon menar att siffran 40 procent kan stämma om man menar kvinnor som har olika brister i sexuallivet.
? Det beror helt på vilka kriterier man ställer upp. Det är många som tycker att deras sexualliv är otillfredsställande, men det betyder inte att det är onormalt. Man måste veta vad man pratar om, att man svarat ja på en av frågorna i den aktuella studien betyder inte att man är sjuk, säger hon.
Hon menar att läkarna har ett stort ansvar. En bra bedömning ska ta hänsyn till många faktorer som hur relationen är, andra sjukdomar, kvinnans ålder och så vidare. Det krävs mycket kunskap för att göra en helhetsbedömning.
? Det är lätt att tro att ett läkemedel är lösningen på allt, men då finns det stor risk att man blir besviken, säger hon. Men det är fler och fler kvinnor som söker hjälp för brister i sexuallivet och det är helt klart ett problem för många.
Vid Karolinska sjukhuset har man tidigare gjort en studie med sildenafil (Viagra) på kvinnor. Där fann man ingen signifikant effekt av sildenafil, vilket kan beror på att man inte hade delat upp kvinnornas problematik. I de nya studierna har man gjort en uppdelning i dels brist på lust och dels svårigheter att tända sexuellt. Man tror att sildenafil har bäst effekt på kvinnor med tändningsproblem och det är mer tveksamt om den typen av läkemedel har effekt när man saknar lust, menar Angelica Hirschberg.
Hon kan på grund av sekretess inte säga vilka företag eller vilka läkemedel de nya studierna vid Kvinnohälsan på KS gäller. Just nu håller man på att rekrytera patienter till studierna och letar efter kvinnor över 48 år.
Håkan Emilsson, informationschef på Pfizer i Sverige, bekräftar att Sverige är med i en internationell studie med sildenafil på kvinnor. Troligen rör det sig om flera år innan det kommer ut på marknaden och det är för tidigt att säga om det över huvud taget kommer så långt.


Att bygga en marknad
Sedan sildenafil lanserades 1998 har mer än 17 miljoner män fått recept på det som behandling för erektil dysfunktion För att bygga en liknande marknad för läkemedel bland kvinnor behöver företagen en klart definierad medicinsk diagnos med mätbara variabler för att kunna genomföra trovärdiga kliniska studier.
Vid en grundläggande sammankomst i Cape Cod, USA i maj 1997 möttes läkare, forskare och företagsrepresentanter för att diskutera framtida riktlinjer för kliniska studier på detta område. Enligt Ray Moynihan var bara läkare och forskare som samarbetat med läkemedelsindustrin inbjudna och av dokumentationen framgår att nio läkemedelsföretag gett ekonomiskt bidrag.
Arton månader senare, i oktober 1998, hölls den första internationella konsensuskonferensen om kvinnlig sexuell dysfunktion i Boston. Där kom man fram till en ny definition och klassificering av kvinnlig sexuell dysfunktion.
Av dokumentation från konferensen framgår att den fått ekonomiskt stöd från åtta läkemedelsföretag och att 18 av 19 författare till den nya definitionen hade finansiellt intresse eller andra band med totalt 22 läkemedelsföretag.
Efter publiceringen av Ray Moynihans artikel kom det in mängder av svar varav många var kritiska, mest från kvinnor som trodde att artikeln förnekade existensen av kvinnliga sexuella problem eller var försök att klassa alla sexuella problem som psykiska. En del kvinnor var glada för att deras problem medikaliserades ? att de slutligen blev tagna på allvar.
Den farmacevtiska industrin i Storbritannien tillbakavisade anklagelserna som falska och felaktiga och menade att artikeln varken är till hjälp för forskare, läkare eller kvinnor med sexuella problem. En representant för Pfizer deklarerade att diagnosen kvinnlig sexuell dysfunktion fanns redan 1994.

Det senaste och tydligaste exemplet på en av läkemedelsindustrin gemensamt skapad diagnos är kvinnlig sexuell dysfunktion. Det skriver den australiske medicinjournalisten Ray Moynihan i en uppmärksammad artikel i British Medical Journal (2003;326:45-47). Han beskriver hur sjukdomen definierades vid industrisponsrade symposier under de senaste sex åren av forskare med nära band till läkemedelsföretag.
Han är särskilt kritisk till en JAMA-artikel i februari 1999 av författare med band till Pfizer. Där kom man fram till att den totala förekomsten av sexuell dysfunktion hos kvinnor i åldern 18 till 59 år var 43 procent, en siffra som numera citeras flitigt både av forskare och media. Den baseras på en undersökning av 1 500 kvinnor som skulle svara ja eller nej på ett antal frågor om de hade upplevt någon av sju problem under minst två månader under det senaste året. Frågorna gällde exempelvis brist på intresse för sex och oro för att inte prestera tillräckligt bra.


Risk för övermedikalisering
Många experter har ifrågasatt den ofta citerade siffran och menar att verklig dysfunktion är väsentligt ovanligare och att siffran har bidragit till en övermedikalisering av kvinnlig sexualitet. Vad som är normalt för kvinnor med olika etisk, religiös och kulturell bakgrund samt olika åldrar är fortfarande oklart.
Angelica Hirschberg är docent och överläkare på Kvinnokliniken, Karolinska sjukhuset i Stockholm och kliniskt ansvarig för två studier på kvinnlig sexuell dysfunktion. Hon menar att siffran 40 procent kan stämma om man menar kvinnor som har olika brister i sexuallivet.
? Det beror helt på vilka kriterier man ställer upp. Det är många som tycker att deras sexualliv är otillfredsställande, men det betyder inte att det är onormalt. Man måste veta vad man pratar om, att man svarat ja på en av frågorna i den aktuella studien betyder inte att man är sjuk, säger hon.
Hon menar att läkarna har ett stort ansvar. En bra bedömning ska ta hänsyn till många faktorer som hur relationen är, andra sjukdomar, kvinnans ålder och så vidare. Det krävs mycket kunskap för att göra en helhetsbedömning.
? Det är lätt att tro att ett läkemedel är lösningen på allt, men då finns det stor risk att man blir besviken, säger hon. Men det är fler och fler kvinnor som söker hjälp för brister i sexuallivet och det är helt klart ett problem för många.
Vid Karolinska sjukhuset har man tidigare gjort en studie med sildenafil (Viagra) på kvinnor. Där fann man ingen signifikant effekt av sildenafil, vilket kan beror på att man inte hade delat upp kvinnornas problematik. I de nya studierna har man gjort en uppdelning i dels brist på lust och dels svårigheter att tända sexuellt. Man tror att sildenafil har bäst effekt på kvinnor med tändningsproblem och det är mer tveksamt om den typen av läkemedel har effekt när man saknar lust, menar Angelica Hirschberg.
Hon kan på grund av sekretess inte säga vilka företag eller vilka läkemedel de nya studierna vid Kvinnohälsan på KS gäller. Just nu håller man på att rekrytera patienter till studierna och letar efter kvinnor över 48 år.
Håkan Emilsson, informationschef på Pfizer i Sverige, bekräftar att Sverige är med i en internationell studie med sildenafil på kvinnor. Troligen rör det sig om flera år innan det kommer ut på marknaden och det är för tidigt att säga om det över huvud taget kommer så långt.


Att bygga en marknad
Sedan sildenafil lanserades 1998 har mer än 17 miljoner män fått recept på det som behandling för erektil dysfunktion För att bygga en liknande marknad för läkemedel bland kvinnor behöver företagen en klart definierad medicinsk diagnos med mätbara variabler för att kunna genomföra trovärdiga kliniska studier.
Vid en grundläggande sammankomst i Cape Cod, USA i maj 1997 möttes läkare, forskare och företagsrepresentanter för att diskutera framtida riktlinjer för kliniska studier på detta område. Enligt Ray Moynihan var bara läkare och forskare som samarbetat med läkemedelsindustrin inbjudna och av dokumentationen framgår att nio läkemedelsföretag gett ekonomiskt bidrag.
Arton månader senare, i oktober 1998, hölls den första internationella konsensuskonferensen om kvinnlig sexuell dysfunktion i Boston. Där kom man fram till en ny definition och klassificering av kvinnlig sexuell dysfunktion.
Av dokumentation från konferensen framgår att den fått ekonomiskt stöd från åtta läkemedelsföretag och att 18 av 19 författare till den nya definitionen hade finansiellt intresse eller andra band med totalt 22 läkemedelsföretag.
Efter publiceringen av Ray Moynihans artikel kom det in mängder av svar varav många var kritiska, mest från kvinnor som trodde att artikeln förnekade existensen av kvinnliga sexuella problem eller var försök att klassa alla sexuella problem som psykiska. En del kvinnor var glada för att deras problem medikaliserades ? att de slutligen blev tagna på allvar.
Den farmacevtiska industrin i Storbritannien tillbakavisade anklagelserna som falska och felaktiga och menade att artikeln varken är till hjälp för forskare, läkare eller kvinnor med sexuella problem. En representant för Pfizer deklarerade att diagnosen kvinnlig sexuell dysfunktion fanns redan 1994.

Syftet och målet med No Free Lunch, NFL, är att ingen marknadsföring ska förekomma på de medicinska mottagningarna, utbildningarna och inom den medicinska forskningen. Organisationen menar att marknadsföring av läkemedel inte får styra klinisk praxis och överentusiastisk reklam kan leda till ett dåligt patientomhändertagande. NFL vill att hälsovårdspersonal ska ge patienter högkvalitativ vård baserad på oberoende evidens.
NFL vill uppfattas som en källa till information, inspiration och stöd till dem som vill befria sin arbetsplats från marknadsföring. NFL vill vara ett idéforum och kan assistera med material och föreläsare
Organisationen har bland andra läkare, sjuksköterskor, apotekare samt tandläkare som medlemmar, och arbetar med upplysande verksamhet genom lobby, möten och på internet. Informationen riktas till både hälso- och sjukvården samt till allmänheten och går ut på att upplysa om hur läkemedelsindustrin marknadsför sina produkter, försöker påverka förskrivningen och att visa att marknadsföringen faktiskt påverkar förskrivare.
NFL menar att det finns mycket bevis i litteraturen att läkemedelsföretagen genom gåvor, mat och provförpackningar påverkar förskrivaren att göra ett annat läkemedelsval än hon tänkte från början. Samtidigt menar NFL att läkarna själva, som professionella medarbetar inom sjukvården, inte ska tillåta sig själva att bli påverkade av läkemedelsindustrin. NFL går därför ut med parollen ?Just say no to drug reps? ? Säg nej till läkemedelskonsulenter.
Organisationen finansieras enligt egen utsago genom medlemsavgifter (USD 30), donationer och försäljning av prylar, bland annat pennor, muggar och t-tröjor. Man driver också en aktiv byteskampanj för reklampennor ? skicka alla dina pennor till NFL och du får en av deras tillbaks.
Fredrik Hed

Syftet och målet med No Free Lunch, NFL, är att ingen marknadsföring ska förekomma på de medicinska mottagningarna, utbildningarna och inom den medicinska forskningen. Organisationen menar att marknadsföring av läkemedel inte får styra klinisk praxis och överentusiastisk reklam kan leda till ett dåligt patientomhändertagande. NFL vill att hälsovårdspersonal ska ge patienter högkvalitativ vård baserad på oberoende evidens.
NFL vill uppfattas som en källa till information, inspiration och stöd till dem som vill befria sin arbetsplats från marknadsföring. NFL vill vara ett idéforum och kan assistera med material och föreläsare
Organisationen har bland andra läkare, sjuksköterskor, apotekare samt tandläkare som medlemmar, och arbetar med upplysande verksamhet genom lobby, möten och på internet. Informationen riktas till både hälso- och sjukvården samt till allmänheten och går ut på att upplysa om hur läkemedelsindustrin marknadsför sina produkter, försöker påverka förskrivningen och att visa att marknadsföringen faktiskt påverkar förskrivare.
NFL menar att det finns mycket bevis i litteraturen att läkemedelsföretagen genom gåvor, mat och provförpackningar påverkar förskrivaren att göra ett annat läkemedelsval än hon tänkte från början. Samtidigt menar NFL att läkarna själva, som professionella medarbetar inom sjukvården, inte ska tillåta sig själva att bli påverkade av läkemedelsindustrin. NFL går därför ut med parollen ?Just say no to drug reps? ? Säg nej till läkemedelskonsulenter.
Organisationen finansieras enligt egen utsago genom medlemsavgifter (USD 30), donationer och försäljning av prylar, bland annat pennor, muggar och t-tröjor. Man driver också en aktiv byteskampanj för reklampennor ? skicka alla dina pennor till NFL och du får en av deras tillbaks.
Fredrik Hed

Syftet och målet med No Free Lunch, NFL, är att ingen marknadsföring ska förekomma på de medicinska mottagningarna, utbildningarna och inom den medicinska forskningen. Organisationen menar att marknadsföring av läkemedel inte får styra klinisk praxis och överentusiastisk reklam kan leda till ett dåligt patientomhändertagande. NFL vill att hälsovårdspersonal ska ge patienter högkvalitativ vård baserad på oberoende evidens.
NFL vill uppfattas som en källa till information, inspiration och stöd till dem som vill befria sin arbetsplats från marknadsföring. NFL vill vara ett idéforum och kan assistera med material och föreläsare
Organisationen har bland andra läkare, sjuksköterskor, apotekare samt tandläkare som medlemmar, och arbetar med upplysande verksamhet genom lobby, möten och på internet. Informationen riktas till både hälso- och sjukvården samt till allmänheten och går ut på att upplysa om hur läkemedelsindustrin marknadsför sina produkter, försöker påverka förskrivningen och att visa att marknadsföringen faktiskt påverkar förskrivare.
NFL menar att det finns mycket bevis i litteraturen att läkemedelsföretagen genom gåvor, mat och provförpackningar påverkar förskrivaren att göra ett annat läkemedelsval än hon tänkte från början. Samtidigt menar NFL att läkarna själva, som professionella medarbetar inom sjukvården, inte ska tillåta sig själva att bli påverkade av läkemedelsindustrin. NFL går därför ut med parollen ?Just say no to drug reps? ? Säg nej till läkemedelskonsulenter.
Organisationen finansieras enligt egen utsago genom medlemsavgifter (USD 30), donationer och försäljning av prylar, bland annat pennor, muggar och t-tröjor. Man driver också en aktiv byteskampanj för reklampennor ? skicka alla dina pennor till NFL och du får en av deras tillbaks.
Fredrik Hed

Syftet och målet med No Free Lunch, NFL, är att ingen marknadsföring ska förekomma på de medicinska mottagningarna, utbildningarna och inom den medicinska forskningen. Organisationen menar att marknadsföring av läkemedel inte får styra klinisk praxis och överentusiastisk reklam kan leda till ett dåligt patientomhändertagande. NFL vill att hälsovårdspersonal ska ge patienter högkvalitativ vård baserad på oberoende evidens.
NFL vill uppfattas som en källa till information, inspiration och stöd till dem som vill befria sin arbetsplats från marknadsföring. NFL vill vara ett idéforum och kan assistera med material och föreläsare
Organisationen har bland andra läkare, sjuksköterskor, apotekare samt tandläkare som medlemmar, och arbetar med upplysande verksamhet genom lobby, möten och på internet. Informationen riktas till både hälso- och sjukvården samt till allmänheten och går ut på att upplysa om hur läkemedelsindustrin marknadsför sina produkter, försöker påverka förskrivningen och att visa att marknadsföringen faktiskt påverkar förskrivare.
NFL menar att det finns mycket bevis i litteraturen att läkemedelsföretagen genom gåvor, mat och provförpackningar påverkar förskrivaren att göra ett annat läkemedelsval än hon tänkte från början. Samtidigt menar NFL att läkarna själva, som professionella medarbetar inom sjukvården, inte ska tillåta sig själva att bli påverkade av läkemedelsindustrin. NFL går därför ut med parollen ?Just say no to drug reps? ? Säg nej till läkemedelskonsulenter.
Organisationen finansieras enligt egen utsago genom medlemsavgifter (USD 30), donationer och försäljning av prylar, bland annat pennor, muggar och t-tröjor. Man driver också en aktiv byteskampanj för reklampennor ? skicka alla dina pennor till NFL och du får en av deras tillbaks.
Fredrik Hed

I år är det 50 år sedan Crick och Watson upptäckte DNA-molekylens struktur. Enligt fransmännen befinner vi oss också i år 3 (Anno Genomino) i medicinens moderna historia, det vill säga efter klarläggandet av det mänskliga genomet. Vi har turen att få leva i ett paradigmskifte med Thomas Kuhns ord från ?De vetenskapliga revolutionernas struktur?. Vår egen gamla vetenskapliga modell ger vika för en ny molekylärbiologisk modell baserad på varje människas unika genom. Den gamla empiriska, statistiska modellen som sökte det gemensamma i sjukdomar och terapi ersätts av en individorienterad modell där alla sjukdomar och terapier är unika och personanpassade. Ett nytt vetenskapligt paradigm ger oss också nya möjligheter att se en rad anomalier i den gamla världen i en ny belysning. Men det ger också upphov till frågor och ifrågasättande av gamla sanningar och maktpositioner.

Inom läkemedelsområdet måste vi fråga oss om vi egentligen har ett modernt vetenskapligt underlag för att fatta de beslut som ändå tas varje dag? Vi behöver antagligen förse våra experter med en varningstext. ?Denna uppfattning saknar modernt vetenskapligt underlag. Påståendet kan vara farligt för er hälsa.? Frågorna som aktualiseras är många.
Finns det en modern genombaserad dokumentation för något läkemedel? I annat fall vet vi ju inget om sambandet mellan individens genom och olika positiva och negativa effekter av läkemedlen. Vi vet inget om vilka subgrupper eller individer som reagerar olika på olika läkemedel. Därför kan vi inte med modern vetenskap bevisa vilka läkemedel som är bäst för olika patienter utan måste fortsätta att kliniskt pröva detta i samarbete mellan enskilda läkare och patienter.
Paradigmskiftet omöjliggör också mycket i det arbete som sker i olika läkemedelskommittéer och andra offentliga organ för att försöka välja ut bästa eller billigaste terapi ? en modell som bygger på att ?one size fits all?. Tanken är ju att ett statistiskt evidensbaserat underlag skulle kunna visa vilket läkemedel som är bäst. Men genomikbaserad terapi kräver tvärsom först diagnostika som kan differentiera mellan alla olika varianter av de sjukdomar som vi hittills klumpat ihop och sedan ett fritt val av terapi kopplat till individens unika reaktion och behov. Att bara rekommendera de läkemedel som passar större subgrupper bäst leder till en oetisk diskriminering av andra mindre populationer av patienter. Denna systematiska felbehandling är det som kostar de stora pengarna i vården eftersom vi kan räkna med att 20-50 procent av patienterna inte svarar på standardterapin på rätt sätt.

Av samma skäl blir det en oetisk diskriminering av vissa patientgrupper som inte får sina läkemedel subventionerade av läkemedelsförmånsnämnden (LFN). Eftersom även LFN saknar modernt genomikbaserat vetenskapligt underlag för sina beslut blir LFN:s beslut mest gissningar och tyckande som kan drabba stora patientgrupper både ekonomiskt och terapeutiskt.
Med paradigmskiftet blir det också enklare att förstå de stora kassationerna av läkemedel. Patienterna upptäcker själva att de inte mår bra på den förskrivna standardterapin. De är kloka nog att avbryta en felaktigt ordinerad terapi oavsett om denna bara är billig eller ett utslag av felaktig diagnos eller terapi. Men skyll inte på patienterna när orsaken är bristfällig kunskap om sjukdomar, diagnos och terapi i det vetenskapliga samhället. Kassationerna är inte ett slöseri utan måste ses som en besparning av vidare sjukvårdskostnader.

Det individ- och genomikbaserade paradigmet ger också en förklaring till varför läkemedelsindustrins produktivitet minskar. Jakten på blockbusters som skall passa alla patienter är egentligen ett omöjligt företag enligt detta paradigm. Det är ju små serier av skräddarsydda terapier som är framtidens läkemedel. Vi har idag inte den industristruktur som passar till framtidens läkemedelsförsörjning. Istället för ett minskande antal allt större dinosaurier borde vi ha breda nätverk med små skräddarverkstäder för måttsydda läkemedel.
Vi är på väg åt det hållet i bioteknikindustrin men det kommer att ta tid innan dessa företag blir flygfärdiga. De närmaste åren kommer därför att bli problematiska inom läkemedelsområdet. Professionerna måste tillägna sig de nya molekylärbiologiska kunskaperna. Men ännu svårare blir det att göra sig av med gamla tankemodeller och maktpositioner. Hela byråkratin inom läkemedelssektorn måste tänka om men de flesta som livnär sig på denna byråkrati kommer att kämpa emot nödvändiga förändringar med näbbar och klor.

De gamla kejsarna och kejsarinnorna fortsätter att paradera med sina pekpinnar och vasaller. Men den gamla vetenskapens vita täckmantel har fallit av. Medborgarna ser maktens nakenhet och skröplighet. I avvaktan på att den nya vetenskapen lär sig krypa och växa upp lever vi i ett interregnum. Det vore klädsamt om vi i debatten om läkemedlen erkände att vi just nu egentligen inte vet något säkert om läkemedel. Då kunde vi också undvika att använda medborgarnas skattepengar till att driva osakliga och odokumenterade kampanjer för okloka listor och politisk opportunism. Det skulle snabbt ge en bättre läkemedelsekonomi.

I år är det 50 år sedan Crick och Watson upptäckte DNA-molekylens struktur. Enligt fransmännen befinner vi oss också i år 3 (Anno Genomino) i medicinens moderna historia, det vill säga efter klarläggandet av det mänskliga genomet. Vi har turen att få leva i ett paradigmskifte med Thomas Kuhns ord från ?De vetenskapliga revolutionernas struktur?. Vår egen gamla vetenskapliga modell ger vika för en ny molekylärbiologisk modell baserad på varje människas unika genom. Den gamla empiriska, statistiska modellen som sökte det gemensamma i sjukdomar och terapi ersätts av en individorienterad modell där alla sjukdomar och terapier är unika och personanpassade. Ett nytt vetenskapligt paradigm ger oss också nya möjligheter att se en rad anomalier i den gamla världen i en ny belysning. Men det ger också upphov till frågor och ifrågasättande av gamla sanningar och maktpositioner.

Inom läkemedelsområdet måste vi fråga oss om vi egentligen har ett modernt vetenskapligt underlag för att fatta de beslut som ändå tas varje dag? Vi behöver antagligen förse våra experter med en varningstext. ?Denna uppfattning saknar modernt vetenskapligt underlag. Påståendet kan vara farligt för er hälsa.? Frågorna som aktualiseras är många.
Finns det en modern genombaserad dokumentation för något läkemedel? I annat fall vet vi ju inget om sambandet mellan individens genom och olika positiva och negativa effekter av läkemedlen. Vi vet inget om vilka subgrupper eller individer som reagerar olika på olika läkemedel. Därför kan vi inte med modern vetenskap bevisa vilka läkemedel som är bäst för olika patienter utan måste fortsätta att kliniskt pröva detta i samarbete mellan enskilda läkare och patienter.
Paradigmskiftet omöjliggör också mycket i det arbete som sker i olika läkemedelskommittéer och andra offentliga organ för att försöka välja ut bästa eller billigaste terapi ? en modell som bygger på att ?one size fits all?. Tanken är ju att ett statistiskt evidensbaserat underlag skulle kunna visa vilket läkemedel som är bäst. Men genomikbaserad terapi kräver tvärsom först diagnostika som kan differentiera mellan alla olika varianter av de sjukdomar som vi hittills klumpat ihop och sedan ett fritt val av terapi kopplat till individens unika reaktion och behov. Att bara rekommendera de läkemedel som passar större subgrupper bäst leder till en oetisk diskriminering av andra mindre populationer av patienter. Denna systematiska felbehandling är det som kostar de stora pengarna i vården eftersom vi kan räkna med att 20-50 procent av patienterna inte svarar på standardterapin på rätt sätt.

Av samma skäl blir det en oetisk diskriminering av vissa patientgrupper som inte får sina läkemedel subventionerade av läkemedelsförmånsnämnden (LFN). Eftersom även LFN saknar modernt genomikbaserat vetenskapligt underlag för sina beslut blir LFN:s beslut mest gissningar och tyckande som kan drabba stora patientgrupper både ekonomiskt och terapeutiskt.
Med paradigmskiftet blir det också enklare att förstå de stora kassationerna av läkemedel. Patienterna upptäcker själva att de inte mår bra på den förskrivna standardterapin. De är kloka nog att avbryta en felaktigt ordinerad terapi oavsett om denna bara är billig eller ett utslag av felaktig diagnos eller terapi. Men skyll inte på patienterna när orsaken är bristfällig kunskap om sjukdomar, diagnos och terapi i det vetenskapliga samhället. Kassationerna är inte ett slöseri utan måste ses som en besparning av vidare sjukvårdskostnader.

Det individ- och genomikbaserade paradigmet ger också en förklaring till varför läkemedelsindustrins produktivitet minskar. Jakten på blockbusters som skall passa alla patienter är egentligen ett omöjligt företag enligt detta paradigm. Det är ju små serier av skräddarsydda terapier som är framtidens läkemedel. Vi har idag inte den industristruktur som passar till framtidens läkemedelsförsörjning. Istället för ett minskande antal allt större dinosaurier borde vi ha breda nätverk med små skräddarverkstäder för måttsydda läkemedel.
Vi är på väg åt det hållet i bioteknikindustrin men det kommer att ta tid innan dessa företag blir flygfärdiga. De närmaste åren kommer därför att bli problematiska inom läkemedelsområdet. Professionerna måste tillägna sig de nya molekylärbiologiska kunskaperna. Men ännu svårare blir det att göra sig av med gamla tankemodeller och maktpositioner. Hela byråkratin inom läkemedelssektorn måste tänka om men de flesta som livnär sig på denna byråkrati kommer att kämpa emot nödvändiga förändringar med näbbar och klor.

De gamla kejsarna och kejsarinnorna fortsätter att paradera med sina pekpinnar och vasaller. Men den gamla vetenskapens vita täckmantel har fallit av. Medborgarna ser maktens nakenhet och skröplighet. I avvaktan på att den nya vetenskapen lär sig krypa och växa upp lever vi i ett interregnum. Det vore klädsamt om vi i debatten om läkemedlen erkände att vi just nu egentligen inte vet något säkert om läkemedel. Då kunde vi också undvika att använda medborgarnas skattepengar till att driva osakliga och odokumenterade kampanjer för okloka listor och politisk opportunism. Det skulle snabbt ge en bättre läkemedelsekonomi.

I år är det 50 år sedan Crick och Watson upptäckte DNA-molekylens struktur. Enligt fransmännen befinner vi oss också i år 3 (Anno Genomino) i medicinens moderna historia, det vill säga efter klarläggandet av det mänskliga genomet. Vi har turen att få leva i ett paradigmskifte med Thomas Kuhns ord från ?De vetenskapliga revolutionernas struktur?. Vår egen gamla vetenskapliga modell ger vika för en ny molekylärbiologisk modell baserad på varje människas unika genom. Den gamla empiriska, statistiska modellen som sökte det gemensamma i sjukdomar och terapi ersätts av en individorienterad modell där alla sjukdomar och terapier är unika och personanpassade. Ett nytt vetenskapligt paradigm ger oss också nya möjligheter att se en rad anomalier i den gamla världen i en ny belysning. Men det ger också upphov till frågor och ifrågasättande av gamla sanningar och maktpositioner.

Inom läkemedelsområdet måste vi fråga oss om vi egentligen har ett modernt vetenskapligt underlag för att fatta de beslut som ändå tas varje dag? Vi behöver antagligen förse våra experter med en varningstext. ?Denna uppfattning saknar modernt vetenskapligt underlag. Påståendet kan vara farligt för er hälsa.? Frågorna som aktualiseras är många.
Finns det en modern genombaserad dokumentation för något läkemedel? I annat fall vet vi ju inget om sambandet mellan individens genom och olika positiva och negativa effekter av läkemedlen. Vi vet inget om vilka subgrupper eller individer som reagerar olika på olika läkemedel. Därför kan vi inte med modern vetenskap bevisa vilka läkemedel som är bäst för olika patienter utan måste fortsätta att kliniskt pröva detta i samarbete mellan enskilda läkare och patienter.
Paradigmskiftet omöjliggör också mycket i det arbete som sker i olika läkemedelskommittéer och andra offentliga organ för att försöka välja ut bästa eller billigaste terapi ? en modell som bygger på att ?one size fits all?. Tanken är ju att ett statistiskt evidensbaserat underlag skulle kunna visa vilket läkemedel som är bäst. Men genomikbaserad terapi kräver tvärsom först diagnostika som kan differentiera mellan alla olika varianter av de sjukdomar som vi hittills klumpat ihop och sedan ett fritt val av terapi kopplat till individens unika reaktion och behov. Att bara rekommendera de läkemedel som passar större subgrupper bäst leder till en oetisk diskriminering av andra mindre populationer av patienter. Denna systematiska felbehandling är det som kostar de stora pengarna i vården eftersom vi kan räkna med att 20-50 procent av patienterna inte svarar på standardterapin på rätt sätt.

Av samma skäl blir det en oetisk diskriminering av vissa patientgrupper som inte får sina läkemedel subventionerade av läkemedelsförmånsnämnden (LFN). Eftersom även LFN saknar modernt genomikbaserat vetenskapligt underlag för sina beslut blir LFN:s beslut mest gissningar och tyckande som kan drabba stora patientgrupper både ekonomiskt och terapeutiskt.
Med paradigmskiftet blir det också enklare att förstå de stora kassationerna av läkemedel. Patienterna upptäcker själva att de inte mår bra på den förskrivna standardterapin. De är kloka nog att avbryta en felaktigt ordinerad terapi oavsett om denna bara är billig eller ett utslag av felaktig diagnos eller terapi. Men skyll inte på patienterna när orsaken är bristfällig kunskap om sjukdomar, diagnos och terapi i det vetenskapliga samhället. Kassationerna är inte ett slöseri utan måste ses som en besparning av vidare sjukvårdskostnader.

Det individ- och genomikbaserade paradigmet ger också en förklaring till varför läkemedelsindustrins produktivitet minskar. Jakten på blockbusters som skall passa alla patienter är egentligen ett omöjligt företag enligt detta paradigm. Det är ju små serier av skräddarsydda terapier som är framtidens läkemedel. Vi har idag inte den industristruktur som passar till framtidens läkemedelsförsörjning. Istället för ett minskande antal allt större dinosaurier borde vi ha breda nätverk med små skräddarverkstäder för måttsydda läkemedel.
Vi är på väg åt det hållet i bioteknikindustrin men det kommer att ta tid innan dessa företag blir flygfärdiga. De närmaste åren kommer därför att bli problematiska inom läkemedelsområdet. Professionerna måste tillägna sig de nya molekylärbiologiska kunskaperna. Men ännu svårare blir det att göra sig av med gamla tankemodeller och maktpositioner. Hela byråkratin inom läkemedelssektorn måste tänka om men de flesta som livnär sig på denna byråkrati kommer att kämpa emot nödvändiga förändringar med näbbar och klor.

De gamla kejsarna och kejsarinnorna fortsätter att paradera med sina pekpinnar och vasaller. Men den gamla vetenskapens vita täckmantel har fallit av. Medborgarna ser maktens nakenhet och skröplighet. I avvaktan på att den nya vetenskapen lär sig krypa och växa upp lever vi i ett interregnum. Det vore klädsamt om vi i debatten om läkemedlen erkände att vi just nu egentligen inte vet något säkert om läkemedel. Då kunde vi också undvika att använda medborgarnas skattepengar till att driva osakliga och odokumenterade kampanjer för okloka listor och politisk opportunism. Det skulle snabbt ge en bättre läkemedelsekonomi.

I år är det 50 år sedan Crick och Watson upptäckte DNA-molekylens struktur. Enligt fransmännen befinner vi oss också i år 3 (Anno Genomino) i medicinens moderna historia, det vill säga efter klarläggandet av det mänskliga genomet. Vi har turen att få leva i ett paradigmskifte med Thomas Kuhns ord från ?De vetenskapliga revolutionernas struktur?. Vår egen gamla vetenskapliga modell ger vika för en ny molekylärbiologisk modell baserad på varje människas unika genom. Den gamla empiriska, statistiska modellen som sökte det gemensamma i sjukdomar och terapi ersätts av en individorienterad modell där alla sjukdomar och terapier är unika och personanpassade. Ett nytt vetenskapligt paradigm ger oss också nya möjligheter att se en rad anomalier i den gamla världen i en ny belysning. Men det ger också upphov till frågor och ifrågasättande av gamla sanningar och maktpositioner.

Inom läkemedelsområdet måste vi fråga oss om vi egentligen har ett modernt vetenskapligt underlag för att fatta de beslut som ändå tas varje dag? Vi behöver antagligen förse våra experter med en varningstext. ?Denna uppfattning saknar modernt vetenskapligt underlag. Påståendet kan vara farligt för er hälsa.? Frågorna som aktualiseras är många.
Finns det en modern genombaserad dokumentation för något läkemedel? I annat fall vet vi ju inget om sambandet mellan individens genom och olika positiva och negativa effekter av läkemedlen. Vi vet inget om vilka subgrupper eller individer som reagerar olika på olika läkemedel. Därför kan vi inte med modern vetenskap bevisa vilka läkemedel som är bäst för olika patienter utan måste fortsätta att kliniskt pröva detta i samarbete mellan enskilda läkare och patienter.
Paradigmskiftet omöjliggör också mycket i det arbete som sker i olika läkemedelskommittéer och andra offentliga organ för att försöka välja ut bästa eller billigaste terapi ? en modell som bygger på att ?one size fits all?. Tanken är ju att ett statistiskt evidensbaserat underlag skulle kunna visa vilket läkemedel som är bäst. Men genomikbaserad terapi kräver tvärsom först diagnostika som kan differentiera mellan alla olika varianter av de sjukdomar som vi hittills klumpat ihop och sedan ett fritt val av terapi kopplat till individens unika reaktion och behov. Att bara rekommendera de läkemedel som passar större subgrupper bäst leder till en oetisk diskriminering av andra mindre populationer av patienter. Denna systematiska felbehandling är det som kostar de stora pengarna i vården eftersom vi kan räkna med att 20-50 procent av patienterna inte svarar på standardterapin på rätt sätt.

Av samma skäl blir det en oetisk diskriminering av vissa patientgrupper som inte får sina läkemedel subventionerade av läkemedelsförmånsnämnden (LFN). Eftersom även LFN saknar modernt genomikbaserat vetenskapligt underlag för sina beslut blir LFN:s beslut mest gissningar och tyckande som kan drabba stora patientgrupper både ekonomiskt och terapeutiskt.
Med paradigmskiftet blir det också enklare att förstå de stora kassationerna av läkemedel. Patienterna upptäcker själva att de inte mår bra på den förskrivna standardterapin. De är kloka nog att avbryta en felaktigt ordinerad terapi oavsett om denna bara är billig eller ett utslag av felaktig diagnos eller terapi. Men skyll inte på patienterna när orsaken är bristfällig kunskap om sjukdomar, diagnos och terapi i det vetenskapliga samhället. Kassationerna är inte ett slöseri utan måste ses som en besparning av vidare sjukvårdskostnader.

Det individ- och genomikbaserade paradigmet ger också en förklaring till varför läkemedelsindustrins produktivitet minskar. Jakten på blockbusters som skall passa alla patienter är egentligen ett omöjligt företag enligt detta paradigm. Det är ju små serier av skräddarsydda terapier som är framtidens läkemedel. Vi har idag inte den industristruktur som passar till framtidens läkemedelsförsörjning. Istället för ett minskande antal allt större dinosaurier borde vi ha breda nätverk med små skräddarverkstäder för måttsydda läkemedel.
Vi är på väg åt det hållet i bioteknikindustrin men det kommer att ta tid innan dessa företag blir flygfärdiga. De närmaste åren kommer därför att bli problematiska inom läkemedelsområdet. Professionerna måste tillägna sig de nya molekylärbiologiska kunskaperna. Men ännu svårare blir det att göra sig av med gamla tankemodeller och maktpositioner. Hela byråkratin inom läkemedelssektorn måste tänka om men de flesta som livnär sig på denna byråkrati kommer att kämpa emot nödvändiga förändringar med näbbar och klor.

De gamla kejsarna och kejsarinnorna fortsätter att paradera med sina pekpinnar och vasaller. Men den gamla vetenskapens vita täckmantel har fallit av. Medborgarna ser maktens nakenhet och skröplighet. I avvaktan på att den nya vetenskapen lär sig krypa och växa upp lever vi i ett interregnum. Det vore klädsamt om vi i debatten om läkemedlen erkände att vi just nu egentligen inte vet något säkert om läkemedel. Då kunde vi också undvika att använda medborgarnas skattepengar till att driva osakliga och odokumenterade kampanjer för okloka listor och politisk opportunism. Det skulle snabbt ge en bättre läkemedelsekonomi.

Varför utföll en behandling baserad på ACE-hämmare mer gynnsamt i ANBP2 än i ALLHAT? Orsaken kan vara patientsammansättningen i studierna. Medan gruppen afroamerikaner utgjorde hela 36 procent i ALLHAT, så var gruppen icke-kaukasier endast fem procent i ANBP2. Det är välkänt att afroamerikaner svarar dåligt blodtrycksmässigt på en ACE-hämmare behandling, men mycket väl på diuretika beroende på saltkänslig hypertoni.
Även om patientunderlaget i ANBP2 mer liknar svenska förhållanden så får ALLHAT studien tillmätas en särskild tyngd eftersom den genomfördes på ett betydligt större antal patienter och registrerade fler händelser. En basal behandling med ett lågdosdiuretikum försvarar väl sin plats hos patienter över 55 år med hypertoni och additiva riskfaktorer, men sannolikt uppvisar dessa medel en särskild fördel hos kvinnor (osteoporosprevention).

Konklusioner av studierna

1. Huvudresultatet i ALLHAT-studien (primär effektvariabel) var att det ej föreligger någon skillnad i utfall vid behandling med ett tiaziddiuretikum (klortalidon), en kalciumantagonist av dihydropyridintyp (amlodipin), en ACE-hämmare (lisinopril), eller en alfa-blockerare (doxazosin) hos hypertonipatienter över 55 år med blandad etnisk bakgrund.

2. Huvudresultatet i ANBP-2 studien (primär effektvariabel) var att behandling baserad på ACE-hämmar terapi (framför allt enalapril) var överlägsen (11 procent relativ riskreduktion) en behandling baserad på tiaziddiuretikum (framför allt hydroklortiazid) hos hypertonipatienter mellan 65-84 år av huvudsakligen kaukasisk bakgrund.

3. Det sekundära effektresultatet i ALLHAT var att klortalidon och amlodipin utföll lika, medan klortalidon var överlägsen en behandling med lisinopril eller doxazosin i vissa variabler (stroke, kombinerade kardiovaskulära händelser). Detta torde bero på skillnader i uppmätta blodtrycksnivåer (lisinopril), betingade av en sämre effekt av ACE-hämning hos framför allt afro-amerikaner, eller eventuellt andra effekter (doxazosin).

4. Det sekundära effektresultatet i ANBP2 var att en behandling med ACE-hämmare medförde färre fall av fatal eller icke-fatal hjärtinfarkt, men fler fall av fatal stroke än behandling med tiazidudiuretikum (dock ingen skillnad i stroke-risk totalt).

5. Bland övriga preparatrelaterade resultat i ALLHAT, som kan vara hypotesgenererande, förmärks bland annat en ökad förekomst av hjärtsvikt (amlodidpin, lisinopril, doxazosin), sänkt icke-kardiovaskulär mortalitet (amlodipin), samt ökad diabetesincidens (klortalidon). På motsvarande sätt noteras i ANBP2 en mer uttalad klinisk effekt av ACE-hämmare hos män, men ingen effektskillnad mot tiazid hos kvinnor (post-hoc analys).

6. En sammanvägd analys ger vid handen att blodtryckskontroll är det centrala målet och att flera olika hypertonimedel, ensamma eller i kombination, kan bidra till att uppnå detta mål. Patientkarakteristika som kön, ålder, etnisk bakgrund samt medicinsk anamnes kan vägleda det primära terapivalet.

7. Designen i såväl ALLHAT (ingen wash-out/run-in fas, krossade tabeller inlagda i kapslar) som ANBP2 (öppen förskrivning, blindad bedömning) kan inbjuda till kritiska kommentarer och ytterligare debatt.

I aprilnumret av Läkemedelsvärlden inleder professor Ola Ohlsson en debatt om läkemedelsnotan. I sitt inlägg uttrycker Ola Ohlsson sin oro över den ökande läkemedelskostnaden. Han anser att landstingen har förlorat kontrollen över läkemedelsförskrivningen.
Ola Ohlsson är ordförande i Läkemedelsrådet Skåne och som sådan är han en av dem som har ansvaret för att läkemedel används på ett säkert och kostnadseffektivt sätt. Det är då viktigt att våga lyfta blicken och se kostnaderna i ett helhetsperspektiv och att relatera kostnaderna till de effekter som olika läkemedel ger upphov till.

En central utgångspunkt för reformerna på läkemedelsområdet var att de samlade resurserna för hälso- och sjukvården skulle användas så effektivt som möjligt. Genom att föra över kostnadsansvaret för läkemedelsförmånen till landstingen fick landstingen ett samlat kostnadsansvar för all hälso- och sjukvård.
Därigenom skapades förutsättningar för att läkemedelsbehandling och andra sjukvårdande insatser vägs mot varandra på likvärdiga villkor och därmed till ett totalt sett bättre utnyttjande av de samlade resurserna.

I bakgrundsarbetet framhölls betydelsen av att rekommendationsarbetet fick karaktären av behandlingsrekommendationer och inte preparatrekommendationer. Vi vet att så inte alltid är fallet. I stället är det enskilda läkemedel som, utan att hänsyn tas till behovet att kompletterande medicinering eller annan vård, ställs mot varandra. Tablett mot tablett.
Men om syftet är att använda samhällets (inklusive vårdens) resurser på ett kostnadseffektivt sätt är det tämligen meningslöst att endast se till läkemedelskostnaden. Behandling med ett visst läkemedel kan nämligen påverka andra kostnader. Läkemedelsförmånsnämnden (LFN) skriver i sina rekommendationer att hälsoekonomiska analyser bör genomföras utifrån ett brett samhällsekonomiskt perspektiv. Denna nya svenska myndighet har alltså i likhet med andra länder anammat ett brett synsätt på kostnaderna.

Kostnadseffektivitet innebär vidare att man ser till såväl kostnader som effekter. Ett dyrare läkemedel ökar normalt sett den totala kostnaden men vi får samtidigt något för pengarna, till exempel längre liv och/eller förbättrad livskvalitet. Detta bör ju samhället vara villigt att betala för. Hur mycket man sedan är villig att betala per effektenhet är en betydligt svårare fråga.
Nya läkemedel bör jämföras med existerande behandlingar, må så vara äldre beprövade läkemedel, kirurgi, rehabilitering eller någon annan relevant intervention. Om det nya läkemedlet är kostnadseffektivt bör det subventioneras och användas i den kliniska vardagen. Då använder vi resurser på ett bra sätt. Att se snävt till enskilda budgetar innebär oftast att man i slutänden inte använder samhällets totala resurser på ett optimalt sätt. Vi måste se till helheten.

Att läkemedelskostnaderna ökar är alltså i sig inte ett problem. Men det är viktigt att med stöd av hälsoekonomiska studier visa hur de ökade kostnaderna för läkemedel påverkar övriga sjukvårds- och samhällskostnader och vilka hälsovinster som uppnås.
Vad gäller följsamhetsproblematiken håller jag helt med Ola Ohlsson. Att patienter uppsöker många olika läkare för samma åkomma och att mediciner hamnar oanvända i badrumsskåp eller spolas ner kan aldrig vara ett vettigt användande av vårdresurserna. Ola Ohlssons förslag om läkemedelsprofil på samtliga patienter kan vara ett steg i rätt riktning.
Ola Ohlsson avslutar sin debattartikel med att hävda att pengar slösas bort, och tar bland annat statiner och coxiber som exempel på läkemedel som inte medför något mervärde för patienterna. Jag vet inte vilka referenser Ola Ohlsson har i åtanke, för som hälsoekonom vet jag att studier visar att såväl statiner som coxiber är kostnadseffektiva läkemedel för vissa patientgrupper.

Det är hög tid att sluta att fokusera på läkemedel som en kostnad utan istället se dem som en viktig resurs. Rent generellt är läkemedel en billig produktionsfaktor av hälsa. Det är emellertid självklart viktigt att att vi studerar nya läkemedels marginalnytta och kostnadseffektivitet undersöks i välgjorda studier så att vi använder samhällets resurser på ett bra sätt. Detta tror jag, i motsats till Ola Ohlsson, bör och kan genomföras genom ökat samarbete mellan läkemedelsindustrin och vården.

Lars G Nilsson gör i Läkemedelsvärlden 4/03 ett försök att rädda myten om läkemedlens höga följdkostnader. Hans argument är att 30 procent av apotekskunderna har läkemedelsrelaterade problem. Det har framkommit i undersökningar i samband med två av apotekens temaår.
De problem, som därvid upptäcktes var bland annat att kunden inte kände till sin behandlingsplan, hur läkemedlet fungerade, hur man öppnar och förvarar ögondroppsflaskor samt inhalationsteknik. Det är uppenbart att dessa problem inte kan orsaka sjukvården kostnader i mångmiljardklassen. Nilsson skriver själv i Läkemedelvärlden nr 9/00 att det oftast inte handlar om några svåra problem.
En första knuff på myten om dubbla kostnader fick de svenska följdkostnaderna för läkemedel att rasa från över 20 miljarder kronor per år (Nilsson i nr 9/00) till mellan 10-20 miljarder (Nilsson i nr 4/03). Kanske kan en andra knuff få dem att rasa till närmare 10 miljarder?

Freddie Henriksson, Pfizer AB går i svaromål mot mitt inlägg i aprilnumret av Läkemedelsvärlden.
Henriksson tar tillfället i akt att få framföra den vanliga litanian som vi så ofta möter från industrin ? ?nya dyrare mediciner är så mycket bättre än de gamla och erbjuder längre liv och minskade kostnader för sjukvården?.
Det må vara honom tillåtet att tycka så, det är hans jobb.
Vilket av de 40 nya läkemedel som årligen tillkommit i modern tid, har bidragit till att öka medellivslängden i ett epidemiologiskt perspektiv? Nämn ett enda!
De flesta läkemedelsprövningar har dessvärre misslyckats med att visa detta.
I en undersökning gjord av Läkemedelsverket har det konstaterats att ungefär endast fem procent av nya läkemedel innebär verkliga innovationer.
För oss som arbetar i sjukvården är det i högsta grad oroande att kostnaderna för läkemedel ökar med cirka tio procent per år och för närvarande upptar nära 30 procent av den totala sjukvårdsbudgeten. Vi lägger stora summor pengar på dyra läkemedel där det finns billigare likvärdiga alternativ ? det är inte särskilt kostnadseffektivt.
Det kan knappast ha undgått Henriksson att minst 40 procent av protonpumpsförskrivningen sker på fel indikation till en kostnad för samhället på 500 miljoner kr per år. ALLHAT-studien visade att diuretika är lika bra som de mångdubbelt dyrare moderna hypertonimedlen. De dyra coxiberna har nyligen värderats av Socialstyrelsens expertgrupp och ej befunnits tillföra något mervärde för huvuddelen den stora patientgrupp som behandlas med dessa medel ? listan kan göras lång.
Vi har idag har efterlyst hälsoekonomiska data på ASCOT-studien, som Pfizers konsulenter just nu aviserar att de vill berätta om, men möts av beskedet att några sådana data har man ej tagit fram.
Det hade varit önskvärt att även Henriksson delade vårt helhetsperspektiv när det gäller sjukvårdens kostnader.

Vi, några svenska farmaceuter verksamma i Norge, har andra erfarenheter än de som B-M Skoglösa redovisar i förra Läkemedelsvärlden. Efter avregleringen från apotekarägda apotek till fritt ägda, har norskt apoteksväsen genomgått omfattande organisatoriska förändringar. Tre stora kedjor etablerades som jobbar på att skapa sina egna profiler, ett avgörande arbete för en bra positionering på marknaden, där service- och kompetensutbud samt rimliga priser är de starkaste konkurrensmedlen.
Att satsa på ekonomisk stabilitet och lönsamhet från början är bara sund affärsverksamhet och ett oumbärligt fundament att bygga sin verksamhet på. Apoteken strävar efter att knyta kunder till sig i stil med Apoteket AB:s ?Stamkundsprojekt?. Apokjeden satsar mycket seriöst och målmedvetet på kvalitet på alla plan genom ett gediget kvalitetssystem och kompetensutveckling för såväl apotekstekniker som farmaceuter genom egen kedjeskola. Dessutom har företaget startat ett omfattande ledarutvecklingsprogram.
Vi känner att vi klart är på rätt väg och upplever en stor arbetsglädje på norska apotek!