Jag kan inte minnas att uttrycken folkhälsa och folkhälsovetenskap nämndes under min apotekarutbildning, det var i alla fall inget stort fokus. Däremot läste vi samhällsfarmaci som omfattar en hel del som jag nu kan se har ett tydligt folkhälsoperspektiv; genusperspektiv, socioekonomiska faktorers påverkan på sjukdomar och hur läkemedelsanvändningen skiljer sig i olika befolkningsgrupper. Detta till trots är jag nu doktorand i folkhälsovetenskap, och har fått läsa in mig på allt från Linds välkända kliniska prövningar med citrusfrukter till hälsans bestämningsfaktorer.
Monopolisten Apoteket AB har haft ett visst krav på sig från ägaren staten att arbeta för en förbättrad folkhälsa. Bara under mina år på apotek yttrade detta sig som pluskundsträffar om olika hälsotillstånd, temaår, ökande sortiment inom friskvård och olika rådgivningstjänster. Självklart bör man från regeringens sida försäkra sig om att man även i framtiden utnyttjar apotekens 100 miljoner kundbesök per år (!) som en arena för folkhälsoarbete. Särskilt som läkemedel kan ses som den viktigaste interventionen i hälso- och sjukvården; 2/3 av befolkningen använder receptbelagda läkemedel under ett år. Generellt har många insatser skett inom den berömda marginalen (läses: gratis?) men sådana krav kan man ju inte riktigt ställa på våra framtida apoteksaktörer: privata vinstdrivande företag. En möjlig lösning är att försöka koppla ersättning till god vårdkvalitet, genom så kallad »Pay for Performance«, avsett att stimulera god hälso- och sjukvård och fördela resurserna mer effektivt. Ett nyligen presenterat examensarbete från Uppsala universitet visar också att representanter för de nya apotekskedjorna efterlyser just någon sådan ersättning för farmacevtiska tjänster.
Vi kan alltså göra det enkelt för oss och säga att det är upp till hälso- och sjukvården, SKL, TLV eller Socialstyrelsen att ställa krav på våra nya apoteksaktörer och besluta om ersättningsmodeller som leder till god folkhälsa. Men ska vi verkligen lämna avgörandet till dem? Jag vill påstå att det är nu, i den stora omregleringen, som vi har chansen att välja hur våra framtida yrkesroller ska utveckla sig, och samtidigt påverka hur den framtida apoteksmarknaden ska se ut. Ren distribution kan »vem som helst« erbjuda – det krävs en dator som kan läsa recept med hög säkerhet och en adress till kunden – men förbättrad läkemedelsanvändning och folkhälsoarbete är något mer och det är upp till oss (apotekare, receptarier, apotekstekniker…) att klura ut innovativa tjänster och erbjudanden som sätter patienten i centrum, och allra helst tillsammans med kunderna/patienterna.
Samtidigt kompliceras bilden ytterligare: I Storbritannien har stora folkhälsosatsningar kritiserats för att leda till ökade hälso-skillnader i samhället för att de prickar fel grupper – så en snabb lösning på problemet skulle vara att sluta informera om olika hälsorisker och hälsofrämjande åtgärder? Låter orimligt, men om vi ska kunna säga att vi arbetar för en förbättrad folkhälsa så måste vi alltså även visa att våra tjänster inte bara ger ännu en hälsovinst till de redan vackra, rika och friska. Detta omfattar att övertyga de nya apoteksaktörerna att våga testa olika tjänster och ta fram faktaunderlag som visar att vi kan vara både kostnadseffektiva och erbjuda förbättrad hälsa för patienterna, så att någon i slutänden faktiskt kan tänka sig att ersätta arbetet. Och allt detta ska vi göra utanför marginalen.
